Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Helena Granströms text

Publicerat tisdag 8 maj 2012 kl 10.15

Jag läser i en av Jenny Nordbergs New York-krönikor i Svenska Dagbladet, att det har blivit ett väldigt liv i USA när den franska filosofen Elisabeth Badinters bok om moderskapet nyligen kom ut på engelska: en bok där hon kritiserar ”fundamentalistiska mödrar” som ser moderskapet som ett kall som måste gå före allting annat. För Badinter gör kvinnorna i den här rörelsen ett felslut som riskerar att dra undan mattan för de segrar feminismen har gjort, när det gäller jämställdheten mellan kvinnor och män. Kanske är det inte så konstigt. För, som Badinter skriver: ”I en civilisation som sätter individen först är moderskapet en utmaning, till och med en motsägelse”.

Moderskap är någonting som tenderar utlösa brutala debatter där man kan höra alla från religiösa profeter till opinionsbildare i olika livsstilsmagasin ge sin syn på saken. Och kanske uppstår den stora krocken ur idén att varje individ – både bland vuxna och barn – har egna, unika rättigheter: samtidigt som varje barn ändå är något som både skapas och växer till sig inne i en annan människas kropp. Helena Granström ska reflektera över det.

----------------------------------------------------------------------------------------------

FREDRIK PÅLSSON

Flera av den senaste tidens politiska strider har haft den kvinnliga kroppen som slagfält: slopandet av kravet på sterilisering vid könsbyte och rätten till assisterad befruktning för ensamstående kvinnor har väckt upprörda känslor. De som är kritiska framhåller det problematiska med att fokusera på förälderns behov av ett barn, snarare än barnets behov av föräldrar. De invänder mot idén om reproduktion som varje individs rättighet, och synen på barnet som ett medel för modern att förverkliga sig själv.

Mot en sammanblandning mellan jag och annan, med andra ord – men kanske är denna förväxling en grundläggande aspekt av att bära och föda ett barn? Som Patricia Lorenzoni skriver i sin nyligen utgivna essä om moderskap, Mama Dolly, gör det lilla barnets fullständiga beroende av modern att en skarp gräns mellan barnets kropp och den kropp som när det, är närmast omöjlig att dra.

Inte så konstigt, således, att längtan efter ett barn får de egna behoven att vävas samman med föreställningar om vad detta barn behöver. Men utöver denna, kanske oundvikliga, gränslöshet, finns en rad samhälleliga fenomen som påverkar vår syn på barn och fortplantning. Ett av dessa är utvidgningen av rättighetsbegreppet till att omfatta allt från bostad och sjukvård till sysselsättning och sexuell tillfredsställelse. En annan är ägandeskapets dominans som modell för mänskliga relationer, såväl inre som yttre: människans identitet byggs i allt större utsträckning med hjälp av attribut, och också den egna kroppen ses som en uppsättning ägodelar; ett synsätt som ligger till grund för företeelser som organhandel, surrogatmödraskap och prostitution.

Den ensamstående vill ha ett barn utan en far, och den transsexuella vill välja vilka delar av sitt biologiska kön som hon avlägsnar; om vi förstår bestämmanderätten över reproduktionen som en central del av människans kroppsliga integritet, framstår det som en grov kränkning att förvägra dem dessa möjligheter. Man bör dock hålla i minnet att det i bägge fall rör sig om en inskränkning av högteknologiska, medicinska praktiker, snarare än ett oprovocerat ingrepp i den biologiska kroppen. Frågan är komplex; upplösningen av gränsen mellan förälder och barn är här lika mycket en upplösning av gränsen mellan naturligt och onaturligt, givet och skapat.

Möjligheten till graviditet efter könsbyte från kvinna till man är också svår att diskutera, utan att samtidigt förhålla sig till föreställningar om socialt respektive biologiskt kön: om en kvinna är tillräckligt bekväm med sin kroppsliga kvinnlighet för att vilja bära och föda ett barn, i vilket avseende kan det betraktas som en medicinsk nödvändighet att hon med sjukvårdens hjälp får bli man? Kan det då finnas skäl att tro att hennes längtan bort från sitt kön i första hand är bestämd av samhällets förväntningar på hur en kvinna skall uppträda och leva? Risken att könsbytespraktiken bidrar till att upprätthålla de traditionella könsrollernas begränsning av människans handlingsutrymme framträder här som en realitet.

Graviditeten är paradoxal i det att den förenar en grundläggande splittring av identiteten – det egna jagets klyvning i två – med en utopisk fantasi om helhet och självförverkligande. Den senare tycks särskilt tongivande för den globala medelklassens kvinnor, som fruktar infertilitet mer än oönskade graviditeter: här kan man ana synen på föräldraskapet som ett livsstilsprojekt, en dröm att realisera på samma sätt som långresan eller den egna villan, för att efter något halvår återuppta en framgångsrik karriär. Ett sådant förhållningssätt till föräldraskapet försvårar för insikten om barnets existens som en självständig individ, med behov som kan – och måste tillåtas – stå i konflikt med professionella ambitioner och effektivitet. Ju mer reproduktionen genom teknisk intervention görs till någonting som vi kan kontrollera, desto svårare blir det kanske att inse att dess resultat alltid kommer att vara någonting som undandrar sig kontroll: en levande varelse.

Diskussionen om barnet som en rättighet är intressant, och har bäring inte bara på den specifika frågan om huruvida barn i allmänhet far eller inte far illa av att leva enbart med en förälder, eller av att födas av en förälder med livmoder men med maskulin könsidentitet. Och kanske är det just här som varje diskussion om föräldraskap och reproduktion borde ha sin utgångspunkt. Vad betyder det att ha rätt till något? När upphör rättighetsbegreppet att vara meningsfullt, och vilka gränser finns för de medborgerliga rättigheter som ett samhälle förmår tillgodose? Kan man tala om rätten till liv för ett barn som ännu inte finns, och har en människa någonsin rätt till en annan människa?

Helena Granström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".