Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Henrik Nilssons text

Publicerat tisdag 8 maj 2012 kl 10.18

Nu ska vi till Peru. En kväll i början av april presenterade nobelpristagaren Mario Vargas Llosa sin nya bok på ett kulturhus i Lima, när: en bok som sedan dess orsakat debatt i den spanskspråkiga delen av världen. Författaren Henrik Nilsson var på plats och ska berätta mer om Vargas Llosas nya bok.

”Las horas han perdido su reloj”. ”Timmarna har tappat bort sin klocka”. Ett citat av den chilenske poeten Vicente Huidobro inleder Mario Vargas Llosas nya essäsamling. Den består av nyskrivna, tematiska kapitel som kretsar kring allt från utbildningsfrågor till journalistikens tillstånd – varvade med längre artiklar i snarlika ämnen som publicerats i den spanska tidningen El País under de senaste åren. Huidobros försvunna klocka blir hos Vargas Llosa till en symbol för en avgörande kulturell devalvering i vår tid, där han ser ytligheten breda ut sig på område efter område; i allt från politikens person- och skandalfixering – på bekostnad av idéinnehållet – till det han beskriver som erotikens kris och pornografins uppsving. Ytligheten, skriver han, utgör nu en del av ”ett sätt att vara, att leva, att fantisera och att tro i vår epok”.

Allra värst ställt tycks det enligt Vargas Llosa vara inom kulturen. De intellektuella har på det stora hela försvunnit från den offentliga debatten; antingen har de dragit sig undan eller så ägnar de sig numera åt exhibitionism och att marknadsföra sina egna varumärken, snarare än att försvara ett värde eller en princip. En liknande reträtt har skett inom den kvalificerade litteraturkritiken, som blivit alltmer sällsynt på de offentliga arenor – till exempel kultursidorna – där den tidigare utövades. Marknadsföring och reklam har i stället fyllt dess plats, i förtäckt journalistisk form.

Vargas Llosa har flera viktiga poänger i sin bok, bland annat när han talar om det växande tomrummet mellan en ytligare kulturjournalistik och litteraturkritik, och en mer specialiserad, akademisk forskning. Vi har fått ett kulturklimat där det ofta handlar om att ha koll snarare än att skaffa sig insikter, där man liksom skummar av människan och tillvaron, snarare än att försöka närmare sig hela hennes komplexitet. Problemet med Vargas Llosas bok är att hans kulturkritik är ganska slentrianmässigt formulerad, utan den språkliga skärpa eller de överraskande perspektiv jag förväntar mig av en romanförfattare av hans rang. På sätt och vis faller därför också hans egna resonemang offer för en sorts ytlighet. Vi är långt ifrån exempelvis Octavio Paz essäistik, som förblev briljant in i det sista. För att nu knyta an till en annan, ideologiskt besläktad, latinamerikansk Nobelpristagare.

Visst kan Mario Vargas Llosa också låta provocerande elitistisk och nedlåtande när han talar om hur demokratiseringen av kulturen resulterat i dess trivialisering. Den mexikanske författaren Jorge Volpi kritiserade nyligen Vargas Llosas bok i en artikel i El País, under rubriken ”Den siste mohikanen”. Där målar han upp en raljerande bild av den peruanske författaren som likt en stammens siste vise överlevande rör sig över ett ödelagt slagfält. Det Vargas Llosa lyckats med, skriver Volpi, är att diagnostisera slutet på en epok som tillhörde intellektuella som han själv; en tid då en elit styrde våra estetiska val. Istället för att se de upplösta gränserna mellan hög- och lågkultur och liknande mutationer som en triumf för barbariet, kan man se dem som en möjlighet att definiera nya maktrelationer inom kulturen, menar han. Lösningen inför det banalitetens imperium som Vargas Llosa beskriver, är enligt Volpi inte att återgå till en tidigare auktoritetstro, utan att erkänna den nya frihet som finns i de upplösta hierarkierna.

Det låter förstås som en konstruktiv och framtidsbejakande hållning. Men det är också samma argument som under lång tid använts av kulturella makthavare för att rättfärdiga eller bortförklara publicistiska försämringar och ett ointresse för estetiska distinktioner. Ur det perspektivet ter sig Volpis lösning på problemet inte riktigt så ny eller subversiv som han kanske föreställer sig. 

Kvar står vi alltså med denna tid, berövad sina klockor – eller uttryckt på ett annat sätt: med så många klockor som visar så många tider att vi inte längre vet vilken av dem vi ska rätta oss efter. Till och med Vargas Llosa inser att det förmodligen inte finns någon väg tillbaka, och erkänner att det han saknar nu bara är ”stoft och aska” som inte längre kan återskapas. Ändå påminner han oss på ett ställe om något alldeles avgörande: ”livet handlar inte bara om underhållning, utan är också dramatik, smärta, mysterium och frustration.” Den insikten måste ändå vara en utgångspunkt, när vi nu famlar efter en utväg – fångna mellan omöjligheten att vända tillbaka med Vargas Llosa och omöjligheten att fortsätta framåt med Jorge Volpi.

Henrik Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".