Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Hilda Ärlemyrs text

Publicerat måndag 20 augusti 2012 kl 10.54

Vad berättar du för dina barn? Om det som händer i Syrien, om Anders Behring Breiviks massaker i Oslo förra året – om trauman du själv utsatts för som barn, om problem du har i ditt vuxenliv och som du står maktlös inför? För tre och ett halvt år sedan hade den brittiske dramatikern Caryl Churchill premiär på en pjäs som handlar om det: vad vuxna säger och inte säger till sina barn. En pjäs som bara är tio minuter lång men väckte enorma reaktioner.

Tell her it's a game
Tell her it's serious
But dont frighten her
Dont tell her they'll kill her
Tell her it's important to be quiet
Tell her she'll have cake if she's good
Tell her to curl up as if she's in bed
But not to sing.

Pjäsen handlar nämligen om sju judiska barn – och redan i titeln anges det att pjäsen inte är skriven för dem, utan för den palestinska befolkningen i Gaza. Det börjar med en rörande scen där en familj gömmer sig, kanske för nazisterna, kanske under pogromerna i 1800-talets Ryssland, och en vuxen försöker få familjens dotter att inte avslöja dem: säg att det är en lek, säg att det är allvar men skräm henne inte, berätta inte att de tänker döda henne: säg att hon kan få dem att försvinna med magi om hon bara håller sig stilla – och inte sjunger. Och sedan fortsätter det med sex korta scener till, med samma koncept, där man får korta ögonblicksbilder från några judiska familjers liv i staten Israel, från emigrationen och framåt. Och frilansjournalisten Hilda Ärlemyr har tittat närmare på vad det egentligen var för slags debatt pjäsen utlöste.

Ljud från pjäsen: ”Tell her it’s sunny there/ Tell her we’re going home/ Tell her it’s the land God gave us/ Don’t tell her religion/ Tell her her great great great lots of greats grandad lived there/ Don’t tell her he was driven out”

När Royal Court Theatre i London sätter upp dramat Seven Jewish Children i februari 2009, har en tre veckor lång väpnad konflikt på Gazaremsan just tagit slut. Det hela hade börjat redan i december när den israeliska regeringen beslutat att inleda en militär offensiv riktad mot Hamas på Gazaremsan.

Det var helt gratis att se Royal Courts Theatres uppsättning. Däremot hölls efter varje föreställning en insamling till organisationen Medical Aid for Palestinians. Och bara några dagar efter urpremiären bröt debatten ut. I en lång artikel i The Independet riktade sig författaren Howard Jacobson direkt till Caryl Churchill och hennes drama: ”Nej, du behöver inte vara antisemit bara för att du kritiserar Israel, men det råkar vara så att du är det.” Samtidigt hyllade The Guardians teaterkritiker pjäsen som ett bevis på teaterns förmåga att uttrycka politisk och moralisk ilska. Tidningen The Spectator å sin sida klassificerade pjäsens innehåll som medeltida judehat.

Om Churchill hade hoppats på att dramat skulle skapa en debatt om den israeliska regeringens beslut, måste kritiken ha gjort henne besviken. För det står klart att det inte blev Israels politik som blev det mest omtvistade i den efterföljande debatten. Istället var det frågan om huruvida pjäsen var antisemitisk eller inte.

Dramat är uppdelat i sju scener, som var och en utspelar sig under en utvald bit i modern judisk historia: från förföljelse i 1800-talets Ryssland och 1930-talets Tyskland i första scenen, till den israeliska invasionen av Gaza 2008-2009 i den sista. Och i varje scen talar en vuxen karaktär om ett barn. Kanske är det en av barnens föräldrar som talar, kanske är det någon annan vuxen som ger föräldrarna råd: men det de diskuterar är vad man kan och inte kan, eller ska och inte ska, berätta för sitt barn. Rytmen av de kluvna fraserna ”tell her” och ”don’t tell her” – ”berätta för henne”, ”berätta inte för henne”, bildar pjäsens själva stomme.

En av de viktigaste punkterna i Howard Jacobsons kritik var dramats titel, sju judiska barn. Varför handlar det om sju judiska, och inte sju israeliska barn när Churchill samtidigt utger sig för att vilja protestera mot Israels politik? Dessutom, fortsätter Jacobson, hade det aldrig varit möjligt för Royal Court Theatre att sätta upp pjäsen om den istället hade hetat ”sju muslimska barn”.

Men Jacobson får mothugg bland annat från två amerikanska kollegor i tidskriften The Nation. Det är dramatikern Tony Kushner och journalisten och professorn Alisa Solomon som protesterar. Till skillnad från Caryl Churchill som skrivit pjäsen, är de debatterande kombattanterna Jacobson, Kushner och Solomon själva judar. Och det spelar faktiskt en ganska viktig roll. Tony Kushner är sedan länge känd i USA för sina protestrop om den ökande religiösa extremism som han menar allt mer präglar Israels politik. Kushner och Solomon försvarar i sin artikel pjäsens titel sju judiska barn. De menar nämligen att dramat riktar sig till alla världens judar: ”Vår historia av diaspora och förföljelse ledde till grundandet av staten Israel, som gör anspråk på att agera för alla judar. Vi kan påverka dess politik.”

En annan punkt som splittrade kritikerna var de namnlösa barnen i pjäsen, som aldrig finns med på scen. Anonymiteten gör det troligare att man som åskådare eller läsare ser de judiska barnen som representanter för alla judiska barn. De vuxna som pratar om vad man ska berätta för barnen tycks på så sätt också representera alla vuxna judar. Dessutom förändras under pjäsens gång vad de vuxna tycker sig ha rätt att säga till barnet. I början är deras främsta mål att skydda barnet från de hemskheter de själva har utsatts för. De vuxna verkar osäkra på hur mycket ett barn tål att höra, vilken sanning som egentligen är den rätta. När en bosättare på Västbanken försvarar sina privilegier: att de har större rätt till områdets vatten - som de använder till sin pool – än palestinierna har som använder det till jordbruk, ja då har den försynta ambivalensen i början av pjäsen, förvandlats till rå retorik. De vuxna judarna framstår därför i de sista scenerna som inskränkta egoister, nästan medvetet elaka.

Tell her we're making new farms in the desert
Dont tell her about the olive trees
Tell her we're building new towns in the wilderness.
Dont tell her they throw stones
Tell her they're not much good against tanks
Dont tell her that.

I slutet av dramat brister en av karaktärerna ut i en hysterisk monolog, En av de judiska karaktärerna anklagar palestinierna för att själva önska sina barn döda eftersom det får omvärlden att tycka synd om dem: “säg till henne att det är oss det är synd om och att de inte kan prata lidande med oss”.  Och det är de här meningarna som får kritiker som Jacobson att spy ut sin ilska och anklaga pjäsen för antisemitism. Enligt Churchills sätt att tänka, skriver han, har judarna förått förintelsen och blivit ovärdiga den, och hon får det att verka som om det är palestinerna som är de riktiga arvtagarna till lidandet under och efter förintelsen.

Jacobson är hård i sin kritik, och på flera sätt ganska orättvis. Men på en punkt kan jag inte annat än hålla med honom. Om pjäsen hade hetat Sju muslimska barn, dragit alla muslimer över en kam och låtit palestinska karaktärer säga att israelerna vill se sina barn döda för att omvärlden ska tycka synd om dem, hade det orsakat ramaski. En sådan pjäs hade aldrig gått att spela på Royal Court Theatre i London.

Churchills intention är förstås att provocera, och det lyckas hon ju med. Men hon bidrar också till att skapa en förvrängd och ensidig bild av en religiös tillhörighet. Och det känns faktiskt mest tröttsamt. I protest har ett antal andra pjäser skrivits och spelats på teatrar runt om i världen. Pjäser med titlar som Sju palestinska barn, Det åttonde barnet och Sju andra barn.

Säkert kommer den infekterade konflikten även i framtiden att generera dramer som leder till komplicerade debatter. Och ska man tro Kushner och Solomon i The Nation är det just det som är meningen: ”Varje pjäs om krisen i Mellanöstern som inte väcker ilska och smärta, har helt missat poängen.”

Tell her I dont care if the world hates us, tell her we're better haters, tell her we're chosen people, tell her I look at one of their children covered in blood and what do I feel? tell her all I feel is happy it's not her.

Dont tell her that.
Tell her we love her.
Dont frighten her.

Hilda Ärlemyr

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".