Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Ulf Karl Olov Nilssons text

Publicerat torsdag 23 augusti 2012 kl 11.33

Det är konstigt med minnet. Hur allting vi är med om kan förflytta oss till hur det var en annan gång: en annan gång när vi körde på samma väg, kände samma doft, sa samma sak.

För drygt 20 år sedan arbetade jag på en långvårdsavdelning i Malmö, och när jag började där minns jag hur en läkare sa att vi alltid skulle hjälpa patienterna att hålla kontakten med verkligheten. Jag förstod aldrig hur det skulle gå till. De gamla kvinnorna jag vårdade och som jag fortfarande minns så tydligt, kände varken igen mig eller sängen de vaknade i på morgnarna. Men när jag frågade vad de tänkte på och vad som hade hänt, fick jag ibland följa med till den där andra gången: till begravningar och dansbanor och förlossningskliniker, där jag försökte så gott jag nu kunde, att lyssna och tröstas och glädjas med dem åt vad det nu var som hade hänt.

Det är svårt och smärtsamt med minnen som vittrar. Hela dagens OBS, med psykologen och författaren UKON, Ulf Karl Olov Nilsson, ska handla om det och om mannen som gav demensen ett namn.

Vilket egennamn skulle du säga inger mest fruktan? Hitler, Stalin eller Pol Pot kanske? Eller Aleister Crowley, Caligula, Gilles de Rais, Anders Bering Breivik? Listan kan givetvis göras oändlig – och dubbla den oändligheten om man får addera litterära karaktärer, Kung Shahriyar i Tusen och en natt, Lady Macbeth eller Mr Hyde, Mackie Kniven, Hannibal Lector, Patrick Bateman i American Psycho.

Men ändå, jag skulle föreslå att namnet på en beskedlig och arbetsam psykiater och expert i neuropatologi från Markbreit i Bayern skulle toppa listan, nämligen Alois Alzheimer, mannen som fått ge namn åt den demens som man räknar med kommer att drabba var åttiofemte person i världen år 2050. Miljoner människor dör varje år i Alzheimer – märkliga tanke – inte i sitt eget namn utan i någon annans. Som att när demensen suddat ut det individuella minnet, när det inte finns något kvar annat än en slö blick, då rycker namnet Alzheimer in som ett slags sista existentiell definition.

Alzheimer är ett exempel på vad språkvetenskapen kallar för en eponym, alltså när en person av någon orsak fått ge namn åt en företeelse eller en uppfinning. Det märkliga uppstår då när egennamnet får representera någonting som är så pass brett och vanligt som glömska och långsam död. Alzheimer har för länge sedan passerat diagnos-stadiet och blivit jargong: ”Det är Alzheimer light”, säger vi och beklagar vi oss när vi inte kommer på namnet på den där skådespelerskan i den där filmen, vad det nu var den hette, som regisserades av … eh … vad heter han nu igen, du vet han som var gift med hon, eh …

Vem var då människan bakom namnet Alzheimer? Det kan ju tyckas högst symtomatiskt att mannen själv i det närmaste är bortglömd. Ty namn har något med glömska att göra, det är ju så att vi i högre utsträckning glömmer namn än annat minnesmaterial.

Men några biografier finns och jag har denna sommar tampats med Konrad och Ulrike Maurers till engelska översatta Alzheimer – The Life of a Physician and the Career of a Disease. Intresset för sjukdomens härkomst tog fart när forskare 1995 hittade nedteckningarna från de samtal som Alzheimer förde med en ännu mer symtomatiskt ännu mer bortglömd person, nämligen Frau Auguste D, den dementa kvinna psykiatern talade med som kom att bli den första att bära hans namn som diagnos.

Alois Alzheimer själv föddes 1864 som det andra barnet i en borgerlig familj som så småningom fick sju barn. Alois utbildade sig i psykiatri och kallades allmänt ”dårdoktorn med mikroskopet” eftersom hans kall var att söka organiska orsaker till psykiatriska svårigheter och försöka lokalisera dem till olika områden i hjärnan. Alzheimer tillbringade mycket av sin tid i obduktionsrummet men framför allt under mikroskopet med att färga prover eller att med hjälp av en camera lucida måla av dem med erkänt stor konstfärdighet. Men Alzheimer förstod tack och lov också betydelsen av att samtala med sina patienter och många av dessa konversationer finns nogsamt nedtecknade eftersom han tänkt använda det till forskning. Alzheimer tycks ha varit en i ungdomen hygglig person med gott humör och viss försmak för studentikosa upptåg utan att för den sakens skull någonsin göra avkall på sin arbetsmoral. Han gifte sig rikt och lyckligt i trettioårsåldern med änkan till en diamanthandlare och blev för all framtid ekonomiskt oberoende. Hustruns avled dock efter endast sex års äktenskap och Alois lämnades ensam med tre barn. Efter det förmörkades Alzheimers liv, han gifte aldrig om sig, hustruns syster tog hand om barnen och Alzheimer själv gick i allt större utsträckning upp i sitt arbete – som han ibland inte ens brydde sig om att ta betalt för.  Efter att ha sysselsatt sig med forskning på hjärnskador i samband med syfilis och alkoholism mötte han i egenskap av läkare på Anstalten för sinnessjukdom och epilepsi i Frankfurt 1901 den 51-åriga Auguste D. Denna kvinna led av förvirring, vanföreställningar, glömska, afasi. Alzheimer förstod tidigt att fallet var speciellt och vinnlade sig om noggranna journalanteckningar och ordagrant nedskrivna samtal med Auguste. Det är i sanning både mycket märkliga konversationer – lika frustrerande som rörande talar de förbi varandra – men de ringar helt klart in ett slags demensen poetik:

– Vad heter ni?

– Auguste

– Och i efternamn?

– Auguste

– Vad heter er make?

– Auguste tror jag.

När Alzheimer lite senare ger henne en penna och ber henne skriva siffran fem skriver hon ”Fru”, och när han ber henne skriva en åtta skriver hon ”Auguste”. Ett slags besatthet vid namnen således – som vore det minnets sista utpost – men utöver denna tröstlösa frågelek säger hon också ibland saker som ”Ich habe mich sozusagen verloren“ – ”Jag har så att säga förlorat mig själv”. Och när Alzheimer i deras allra sista samtal hälsar henne med ett ”God Dag Frun” svarar hon allvarligt och mycket sorgset ”Åh, det vet jag inte om det är.” – fraser som synes nästan emblematiska för den sjukdom som Alzheimer kallade ”die Krankheit des Vergessens“, glömskans sjukdom.

August D:s själva sjukdomsbild var dock inte så ovanlig, det nya var att patienten var så förhållandevis ung. Alzheimer själv var tveksam till att det var någon ny sjukdom han upptäckt och i själva verket var det hans kollega, dåtidens mest berömde psykiater Emil Kraeplin, som gav den hans namn.

Alois Alzheimer dog i förtid endast 51-år gammal, sista åren var präglade av sjukdom, sannolikt hjärtsvårigheter och njurproblem och han hade behövt ändra livsstil, vila och dra ned på arbetstakten men det var helt uppenbart inte lätt för doktorn att ta hand om sig själv.

Själva begreppet Alzheimer tog egentligen inte fart förrän under 1900-talets sista årtionden, då berömda personer, företrädesvis amerikaner, som Ronald Reagan, Charles Bronson och Rita Hayworth meddelade världen om att de led av glömskans sjukdom eftersom en viss Alzheimer tagit plats i form av förhårdnader och förtvinande i deras hjärnbark. En stor anledning till sjukdomens växande är den kraftigt stigande livslängden och idag räknas sjukdomen av WHO som en av världens mest utbredda och starkast ökande sjukdomar.

Men ”glömskans sjukdom” – jag vet inte det jag. Man brukar ju säga att den typiska alzheimerpatientens minne sviker, men förhåller det sig inte i själva verket tvärtom; att personen helt tycks leva i ett slags drömlik värld av minnen, att man alltså minns för mycket, och därmed inte kan uppehålla sig i verkligheten. Det kan också tydligt märkas i alzheimerdialogerna där August D liksom inte vill bli påmind om omvärlden. Trots sitt Dr Alzheimers helt säkert ärliga uppsåt visar dessa dialoger upp en av psykiatrins mindre klädsamma sidor där doktorns frågor i allt för stor utsträckning påminner om ett förhör eller utfrågning och patienten hela tiden tycks värja sig och bara vill bli lämnad ifred.

– Vilken färg är snö?

– Vit.

– Vilken färg är gräs?

– Grönt.

– Vilken gata bor du på?

– Jag kan inte säga det. Jag måste vänta en stund.

– När gifte du dig?

– Jag vet inte just nu. Det bor en kvinna i samma korridor.

– Är du gift?

– Jag tror att jag är gift.

– Är du ledsen?

– Alltid. Men inte för det mesta. Ibland är jag stark.

– Hur mycket är klockan? (Här visar Dr. Alzheimer Auguste sitt fickur.)

– Åtta minuter i två. Eller tidigare. Kvart i fyra. Kvart i fem.

– Hur mycket är fyra gånger tolv?

– Fyrtioåtta.

– Om du köper sex ägg för sju pfennig styck, vad blir det?

– Det blir till att ruva.

Ulf Karl Olov Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".