Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Henrik Nilssons text

Publicerat fredag 24 augusti 2012 kl 11.49

Är bläck tjockare än blod? Faktum är att våra viktigaste bekantskaper i livet inte sällan bor mellan bokpärmar. Ibland är dom som hemliga kompanjoner som dyker upp när vi minst anar det, ibland som klokaste kompisen, ibland har dom blivit en del av oss och vår innersta fantasi.

I veckans radioessä reflekterar Henrik Nilsson över några av sina anhöriga i litteraturen:

När jag som barn läste en av mina favoritböcker, Robinson Crusoe, var det särskilt en person i berättelsen som fångade min uppmärksamhet. Men det var varken Robinson själv eller någon av de människor han mötte under alla sina äventyr till havs och på ön. Nej, det var en betydligt mer okänd gestalt, så okänd att jag faktiskt undrade om det bara var jag själv som hade lagt märke till den.

Den klassikerutgåva jag hade av boken innehöll en del svartvita illustrationer. En av dem föreställde Robinson som nyligen kommit till den öde ön och som styrde en flotte in i bukten, med förnödenheter som han hämtat från skeppsvraket. Längs kusten bakom honom bredde den frodiga grönskan ut sig med klängväxter och palmer av olika slag. Men längre bort på stranden, vid illustrationens utkant, formade några få, svarta streck bilden av en människa. Jag hade bläddrat förbi sidan flera gånger innan jag fick syn på henne. Hon var inte mycket större än en ögonfrans som lossnat och råkat fastna på boksidan men det gick ändå inte att ta miste: det var en människa. Långa stunder kunde jag sitta och fantisera om vem detta var. Fredag? Men han kom ju inte dit förrän långt senare, då han flydde från de kannibaler som gjorde strandhugg på ön? Kunde det vara en andra, okänd överlevande från samma skepp som Robinson seglat med? Men varför gav han sig då inte till känna? Mysteriet med denna försvinnande lilla människa, som inte borde vara där, som inte förekom i berättelsen men som ändå fanns på bilden, fängslade mig. Kanske blev hennes närvaro där på stranden bara starkare av att jag inte visste vem hon var eller hur många andra läsare som också hade fått syn på henne. Jag hade fått en hemlig kompanjon i böckernas värld – en anhörig jag inte visste något om men som slog följe med mig – ut ur böckerna, in i livet.

Författaren Marcel Proust skriver att varelser som spelat en stor roll i våra liv sällan försvinner slutgiltigt ur dem. Jag tycker att det är en tanke värd att dröja vid. Är det verkligen så ? Och -om det var så på Prousts tid, för hundra år sedan, gäller det fortfarande? Överger vi kanske viktiga människor i våra liv lättare idag? Det verkar så, men jag är ändå inte helt säker. Bekantskaperna vi gör kan vara många, till och med förälskelserna, men de riktigt avgörande kärlekarna och vänskaperna kanske ändå inte är det. Fortfarande har väl dessa avgörande människor, även om de ibland verkligen försvinner ur våra liv, en tendens att återvända på ett eller annat sätt, dyka upp igen eller åtminstone dröja kvar som en konstant närvaro i våra inre, även om de fysiskt sett inte längre är hos oss.

Jag tänker på ordet ”anhörig”. Det finns något ödesmättat över det – eftersom det är i livets dramatiska skeden, i de skarpa lägena, som ordet aktualiseras; på en olycksplats eller när någon hastigt insjuknar. Och på ett liknande sätt som vi har anhöriga i livet kan vi också ha det i litteraturen – en begränsad skara gestalter från romanernas och novellernas värld som följer oss på lång sikt, och som återvänder också när vi tror att de har försvunnit.

I somras läste jag om en roman som jag först stiftade bekantskap med för länge sedan – Lev Tolstojs Anna Karenina. En eftermiddag ringde en vän och vi talade en stund om den ryska klassikern. Efter en stund frågade han mig var jag befann mig. Jag förklarade att Anna Karenina och greve Vronskij just hade begått äktenskapsbrott och alltså tagit det första steget mot den kommande tragedin. Min vän skrattade till eftersom han inte alls undrat var i romanen jag befann mig, utan var jag själv befann mig i den stunden. Jag hade förväxlat världen och boken, mig själv och dess huvudpersoner.

Jag kunde också ha svarat att jag befann mig hos Anna Karenina. För trots att det var längesedan sedan jag såg henne sist, hade hon återvänt in i mitt liv med en kraft som gjorde att hon i vissa ögonblick kändes som en anhörig. Ett av dessa ögonblick äger rum då Anna plötsligt överblickar hela sitt liv, hela sitt förflutna och får syn på både sitt olyckliga äktenskap, sin potentiella frihet och alla de svårigheter den kommer att föra med sig. Hon påminner sig själv om att hon faktiskt är levande, och mig om att jag är levande. Fördubblat uppvaknande. Ett ögonblick lika friskt som om doften av frodigt, nyhugget gräs slagit upp mot en från boksidan.

Jag har lekt med tanken att vi kan vara nästan helt ensamma i världslitteraturen. Jag föreställer mig till exempel att det i åtminstone varje större stad finns någon som läser Anna Karenina just nu. I världsstäderna kanske rent av en handfull människor. Men exakt samma fras, exakt samma rader? Låt oss dyka ner på ett visst ställe, välja några rader ur den här nästan nio hundra sidor långa romanen. Anna har kommit på besök till Moskva från Sankt Petersburg, leker med sina brorsbarn och talar om hur ljuvligt det är att vara i deras ålder:

”Jag minns och känner så väl det där ljusblå diset, som liknar det som man kan se i de schweiziska alperna. Detta dis som ligger över allting i denna lycksaliga ålder, då barndomen närmar sig sitt slut och då vägen ut ur denna vida, lyckliga, glada värld blir allt smalare och smalare, och hur roligt men också kusligt det är att fortsätta in i dessa nya rum, även om de ser ljusa och vackra ut …”

Finns det någon annan som i just det här ögonblicket läser exakt samma rader och som försöker föreställa sig det här ljusblå diset? Hur många kan det i så fall vara? Tre? Två? Kan det åtminstone finnas en enda människa till i världen? I så fall ser jag denna enda människa som en anhörig till mig i litteraturen och frågar mig vem hon kan vara, fantiserar om henne på samma sätt som jag en gång som barn fantiserade om den okända människan på stranden i Robinson Crusoe. Efter ett tag framträder bilden av ett kök i Ankara, jag ser skuggorna av några träd som leker över de fladdrande gardinerna, hör tekitteln sjuda på spisen. Och där sitter hon, vid bordet under en enkel lampa, och låter sina ögon fyllas av det ljusblå diset i en turkisk översättning av Anna Karenina.

Vid ett besök på ett skolbibliotek i en av Limas fattiga kåkstäder nyligen bläddrade jag i ett häfte där de peruanska mellanstadieeleverna ritat teckningar och skrivit om sina favoritfigurer i böckernas värld. Flera av dem hade valt riddaren Don Quijote. ”Don Quijote får mig att skratta för han är ju helt galen”, hade ett av barnen skrivit. Ja, Don Quijote är galen men också galningar kan bli våra anhöriga i litteraturen. Själv återvänder jag till Riddaren av den sorgliga skepnaden ungefär på samma sätt som jag slår telefonnumret till en gammal vän – ibland kan det gå lång tid utan att vi hör av varandra, men när vi väl talas vid finns det alltid något nytt äventyr att berätta om.

Men våra anhöriga behöver förstås inte alls vara de stora, kända gestalterna i världslitteraturen. Inte heller de bästa personporträtten. De behöver inte ens vara dem vi tycker allra bäst om eller kommer bäst överens med. Ibland kan de till och med vara jobbiga, irriterande, motsägelsefulla, pinsamma – liksom våra närstående i livet har en tendens att vara emellanåt.

Det är därför som senare tiders kritik mot de stereotypa dragen i Enid Blytons Fem-böcker inte biter på min barndoms hängivna läsningar av dem. Därför att man inte väljer sina anhöriga för deras korrekta beteenden eller ordval – och särskilt inte som barn. Läsning är en betydligt mer mångtydig akt än så. När jag idag läser om några av Fem-böckerna inser jag att de fyra barnen och deras hund alltid kommer att vara mina anhöriga. George, Anne, Julian, Dick, ja till och med hunden Tim – alla finns de inpräntade i min fantasis DNA. När jag återser dem som vuxen är det som att återse gamla lekkamrater – vi kan ha glidit ifrån varandra, våra liv kan ha utvecklats i olika riktningar, men vi delar ändå något helt väsentligt: upptäckten av världen, av äventyret, av sommarlovet där det ljusblå diset ännu inte skingrats.

Nej, ingen annan än vi själva ska bestämma vilka våra anhöriga i litteraturen ska vara. På så vis får också de opassande vara med. De nästan osynliga och de dåligt tecknade. Och de helt galna.

Litteraturens alla anhöriga  har bläck istället för blod i sina hjärtan. De bultar ändå. De är halva människor – men vem är inte det? Och dessutom: de kan ställa direkta frågor till oss, som inga andra kan ställa med samma rakhet: Var befinner du dig? Vad gjorde du av somrarna i ditt liv? Vart är du på väg? På vilket sätt har du fortsatt in i de nya rum som Anna Karenina talar om?

På sådant tänker jag när jag nu öppnar min gamla Robinson Crusoe-bok igen, för första gången på länge. Jag bläddrar fram till sidan med illustrationen. Min blick vandrar över Robinson på flotten, över växligheten och de små kullarna vid bukten, tills jag finner henne, den lilla människan långt borta, vid bildens utkant. Jag tycker nu att jag ser henne i ett nytt ljus. Jag tycker att jag begriper något. Jag inser att hon måste ha funnits hela tiden på ön – utan att Robinson visste om det – en skugga som aldrig gav sig till känna, en hemlig anhörig till honom. Och i samma stund går det upp för mig: människan vid strandkanten långt borta i horisonten är ju -  jag själv.

Henrik Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".