Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Björn Kumms text

Publicerat fredag 24 augusti 2012 kl 17.25

Det går att dela in världen i två delar: de som delar in världen i två delar, och de som inte gör det. Det är ett gammalt skämt som kanske ändå rymmer en sanning. För det finns de som aktar sig för att generalisera och som föredrar att betrakta omgivningen i ögonhöjd. Också finns det de som alltid söker fågelperspektivet, som drar de stora linjerna och skapar kategorier.

Det där makroperspektiv fick en renässans i mitten av nittiotalet, när statsvetaren Samuel P Huntington saluförde de idéer som ledde fram till boken The Clash of Civilizations. Genomslaget var enormt, och även om kritiken från vissa håll har varit hård är det kanske som i den roliga historien, att när någon väl börjat dela upp världen är det i vilket fall något vi måste förhålla oss till. I Obs serie ”Guru då, död idag?” - om 1900-talstänkare och deras eventuella betydelse idag – ska Björn Kumm ta sig an Samuel P Huntington.

Han gillade stabilitet.  För stabilitetens främjande lanserade han många nya idéer. Under USA:s krig i Vietnam föreslog han att landets befolkning skulle koncentreras i så kallade strategiska byar för att isolera folket från befrielserörelsen. Tidigt skrev han boken The Soldier and the State (Soldaten och staten) i vilken han prisade Tredje världens militärregimer, särskilt dem i Latinamerika. som han betraktade som en viktig  stabiliserande faktor.  

I slutet av 70-talet anlitades Samuel P Huntington – det är honom jag talar om – av en organisation som benämnde sig Den trilaterala kommissionen och som bestod av politiker och affärsmän från tre internationella maktcentra: USA, Västeuropa och Japan. Initiativtagare var den amerikanske finansmannen David Rockefeller

Huntington menade att det i dessa tre maktcentra. vanligtvis kallade västvärlden, uppstått vad han såg som "a democratic distemper", ja, ordet kan faktiskt översättas med "valpsjuka" Västvärldens studerande ungdom demonstrerade på gatorna och ifrågasatte den existerande ordningen. Den sjukan såg Huntington som en kris för demokratin. Dessa massrörelser undergrävde den västliga, trilaterala sidans möjligheter att försvara sig gentemot världskommunismen.

När det kalla kriget var överståndet och både Sovjetunionen och världskommunismen hade kollapsat, varnade Huntington för en ny konflikt, inte längre mellan politiska och ideologiska krafter som Sovjetunionen och västvärlden utan mellan hela kulturer. Denna nya konflikt gav han namnet "The clash of civilizations", och han urskilde skärningspunkter mellan sju, möjligen åtta olika civilisationer i världen. Han var tveksam beträffande den afrikanska civilisationen som han på ett förolämpande, nästan rasistiskt sätt inte ansåg helt kvalificerad. 

Islam, förklarade Huntington, hade "blodiga gränser". Mot upplysningen, det moderna, det västerländska stod, menade Huntington, en traditionell, oföränderlig muslimsk civilisation som inte haft sin egen upplysningstid och inte moderniserats. Inte minst efter Elfte september tycktes Huntingon få alldeles rätt.

Dock fick Huntington redan i livstiden kritik. Året innan Huntington dog, avslöjade den franske sociologen Emmanuel Todd och hans kollega Youssef Courbage redan i titeln på sin bok, Le rendez-vous des civilisations, att de trodde på ett möte, inte konflikt mellan kulturerna, och de fann inte alls islam så enhetlig och så motsträvig inför modernisering som Huntington gjort gällande. Som mätare på denna faktiskt pågående modernisering valde Todd och Courbage att studera fruktsamheten i världen.

Sjunkande födelsetal, påpekar Todd och Courbage, var en utveckling som i Europa föregick franska revolutionen. Vikande religiositet lämnade i det revolutionära Ryssland fältet fritt för en annan sorts religion, kommunismen. I stora delar av världen har det skett en omfattande alfabetisering, först bland männen, sedan bland kvinnorna – och som konsekvens av läskunnigheten sjönk födelsetalen.

Alfabetiseringens tid är upplösningens tid för en traditionell, patriarkalisk familjestruktur. Männens auktoritet över hustrur och döttrar ifrågasätts. Reaktionen på dessa förändringar, ofta våldsam, förklaras av oss och våra medier upprört som primitiva hedersmord, tecken på att traditionell kultur behåller sitt grepp över själarna, också när muslimska invandrare når det västerländska samhället. I själva verket, påpekar Todd och Courbage, förhåller det sig precis tvärtom. Bland världens muslimer pågår en kulturrevolution. Det är när de traditionella värderingarna skakas i sina grundvalar, som våld utbryter – inte mellan utan inom kulturerna. 

Men det finns också verkliga demografiska konflikter. Kosovos albaner, förklarade den serbiske terroristen Arkan, fortplantade sig som kaniner. Alltså måste serbiska kvinnor för att rädda nationen föda åtminstone fyra barn. På sin tid uppmanade Yassir Arafat palestinska familjer att skaffa tolv barn per hushåll, två för familjen, tio för kampen. 

Stor fruktsamhet – trots hög läskunnighet – visar de israeliska bosättarna på palestinskt territorium. Där är det religionen – men också israeliska staten – som premierar stora familjer för den framtida expansionen. Där pågår i sanning, säger Todd och Courbage, ett “vaggornas krig” mellan civilisationerna. Men de utgör undantag i en värld där civilisationerna i strid med Samuel Huntingtons tes möts i en gemensam, likartad utveckling.

Björn Kumm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".