Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Ingmarie Fromans text

Publicerat måndag 27 augusti 2012 kl 22.34

Vi ska nu ta oss över kanalen, eller kanske under, till Paris i jakten på Frankrikes muslimska centrum. Var ligger det? Och hur tar det sig ut? I mer än 20 års tid har olika franska regeringar försökt förvandla ”islam i Frankrike” till ”fransk islam”, och ett led i detta är det muslimska råd som man etablerade för några år sedan och som var tänkt att fungera som en officiell representant för muslimerna i Frankrike. Men – under samma tidsperiod har det också vuxit fram muslimska rörelser Frankrike som vänder ryggen både åt det gudlösa majoritetssamhället och det muslimska rådet. Ingmarie Froman som i många år bevakat Frankrike har läst en ny bok av mannen som kanske vet mest om hur de här utvecklingarna förhåller sig till varandra: den franske islamologen Gilles Kepel, som skrev sin första bok om fransk förortsislam redan för 20 år sedan, och som nu säger sig sätta punkt för sin forskarkarriär, med boken Quatre-vingt-treize.

INGMARIE FROMAN

I juli firades inledningen av fastemånaden ramadan med en stor fest i Paris stadshus, med flera hundra inbjudna. Förra året inbjöd borgmästaren till mottagning i stadshuset när ramadan avslutades, det överträffades då bara av motsvarande fest på – USA:s Parisambassad. För en muslim var det partyt som man skulle gå på; ett inbjudningskort till den amerikanska ambassadens ”iftar” slog allt annat som ordnades vid fastans slut.

Gilles Kepels bok ”Quatre-vingt-treize” inleds med en skildring av dom här båda festerna,  som måste ha varit helt otänkbara för dom muslimer som för 40-50 år sen kom till Frankrike för att arbeta i industrin och som fick högtidlighålla ramadan bäst dom kunde i sina ungkarlsbaracker.

I sin första bok om islam i franska förorter, ”Les banlieues de l´islam” – som utkom 1987 -  skriver Gilles Kepel om just den generationen, ”les darons”, fäderna, som dom numera kallas. Den tiden framstår idag som nästan idyllisk, för då handlade det mycket om islam i arbetslivet. Kepel beskriver till exempel hur muslimer, som arbetade på den då statliga bilfabriken Renault, på 1970-talet krävde att separata bönerum skulle inrättas i fabriken i Paris. Renaultledningen accepterade, och hoppades att detta skulle göra dom invandrade arbetarna mer lojala med företaget. Den största fackföreningen CGT accepterade också, men var till en början misstänksam eftersom man trodde att bönesalarna skulle utnyttjas som propagandaplattform av fundamentalister.

fördes alltså diskussionen om religionens plats på stora industriföretag. Idag, 25 år senare, har visserligen islams roll i hela det franska samhället blivit en central fråga, och det ordnas alltså flotta statuspartyn i samband med ramadan. Men aktörerna har förskjutits till periferin. Arbetsgivare och fackföreningar hörs knappt alls idag, istället har fokus flyttats till områden utanför arbetet: till skolan, till moskébyggen i kommunerna, eller till livsmedel anpassade till muslimska konsumenter. Det är en drabbande insikt: i Gilles Kepels aktuella ”Quatre-vingt-treize” är den franska muslimen på sin arbetsplats en helt frånvarande person.

Även geografiskt har en förskjutning skett: fransk islams centrum har flyttats från Paris och Lyons innerstäder till det fattiga länet Seine-Saint-Denis utanför Paris, det län där alla postnummer inleds med 93, dom siffror som Gilles Kepel satt som titel på sin bok ”Quatre-vingt-treize”. Där har flera muslimska organisationer nu sina högkvarter, där finns Frankrikes första privata muslimska gymnasieskola, där ligger den viktigaste muslimska skolan för högre teologisk utbildning, och där huserar redaktionen för den mycket spridda gratistidningen Salamnews.

En förklaring till förskjutningen är naturligtvis att 70-talets industriarbetare –  dom så kallade ”fäderna” - har gått i pension, och att arbetslösheten gjort det svårare att överhuvudtaget få ett jobb. Men en annan förklaring är att det idag finns ett mycket större intellektuellt inslag i fransk islam: fler studenter och akademiker som placerar teoretiska och teologiska frågor i förgrunden. Ytterligare en förklaring är att franska muslimer själva ställer högre och fler krav när det gäller den dagliga livsföringen, till exempel krav på att kött ska vara garanterat äkta halalslaktat. Gilles Kepel ägnar ett ytterst intressant avsnitt i ”Quatre-vingt-treize” åt halalslakten, eller snarare den franska halalmarknaden, för det rör sig om en lukrativ marknad som värderas till över 5 miljarder euro. Halalmärkt kött ska komma från djur som slaktas med kniv enligt en speciell ritual. Problemet är att fusket är utbrett, och att en vedertagen garantistämpel saknas.    

Gilles Kepel anser att halalfrågan är nästa stora, ideologiska batalj som under lång tid  kommer att engagera både muslimer och ickemuslimer i Frankrike. Halalslakt har redan överskuggat frågan om muslimska flickors rätt att bära sjal i skolan, som numera inte är någon fråga alls, skriver Kepel.

Från ickemuslimer växer kritiken mot slaktmetoderna, Marine Le Pen har till exempel länge gått i spetsen mot halalslakt. Och mellan olika muslimska grupper är oenigheten stor om hur pass viktig frågan egentligen är. En del vill kopiera judarnas sätt att hantera kosherprodukter, där finns nämligen flera kontrollinstanser på vägen från slakteri till kund och det finns en enda allmänt accepterad certifiering. Andra grupper ogillar att halalprodukter säljs i stora livsmedelskedjor, vilket är fallet idag. Dom anser att äktheten försvinner, ingen vet om det halalslaktade kommit i kontakt med till exempel griskött eller andra ”orena” produkter.

Halaldiskussionen rymmer alltså alla ideologiska aspekter: från ljummen pragmatism till benhårda sekteristiska krav som utestänger majoriteten. Det är lätt att se att den här frågan kan få starka känslor att flamma upp, precis som tidigare med skolan och sjalen. Men så finns där också ett – växande – antal franska muslimer som menar att halalfrågan saknar all betydelse. I ett land av otrogna, som dom anser Frankrike vara, kan halalprodukter aldrig någonsin vara äkta. Den åsikten förfäktas av salafisterna, en ortodox sekt med stränga föreskrifter för sina anhängare. Dom är numerärt få i Frankrike, men mycket synliga och rekryterar sina anhängare främst bland unga fransmän, enligt Gilles Kepel.

Han delar in den muslimska närvaron i efterkrigstidens Frankrike i tre generationer: först fäderna, sedan bröderna och idag ungdomen, den som är född och uppvuxen i franska förorter och som nu försöker bryta med såväl fäder som bröder och – ibland, som i salafisternas fall – med hela det franska samhället. Deras kultur uttrycks via bloggar på nätet och via twitter, dom är mindre intresserade av politiska partier eller det valda muslimska rådet, som ska representera Frankrikes muslimer och som det tagit olika franska regeringar över 20 år att få till stånd. När hela bygget var klart och rådet väl på plats, då vänder dom yngre ryggen till och drömmer istället om renhet, äkthet, fasthet – som dom tror att dom ska finna i exempelvis Saudiarabien.

Ingmarie Froman

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".