Läs Dan Jönssons text

Ett brott mot staten, säger oppositionspolitikerna Julia Timosjenko och Arseny Jatsenjuk. Början till en av-ukrainisering av Ukraina, varnar landets förre president Viktor Jusjtjenko. Och ledaren för den ukrainsknationalistiska organisationen Spilna Sprava, Oleksandr Danylyuk, går ännu ett steg längre i sin reaktion på presidentens underskrift. Landet är ockuperat, förklarar Danylyuk – och ockupanter brukar som bekant bete sig som de behagar. Att kräva sina språkliga rättigheter från Gestapo leder ingen vart.

Ja, knappt hade EM-finalens slutsignal tonat ut från stadion i Kiev förrän Ukraina kastades in i ännu en oförsonlig politisk konflikt. Dagen efter att den nya språklagen röstades igenom av parlamentet Verkhovna rada den 3 juli utbröt kravaller i flera av landets stora städer. I nationalistfästet Lviv i väster restes ett symboliskt tältläger på det centrala torget, där Europas fotbollsfans någon vecka tidigare minglat omkring och sett på storbildsteve, och tidningen Svoboda – Frihet – organ för det nationalistiska partiet med samma namn - deklarerade i en ledare att ”marodörerna” i det styrande Regionernas Parti nu ”gått över Rubicon”, och kallade till nationell mobilisering.

Även om man är bekant med den infekterade tonen i den ukrainska debatten, kan det som utomstående vara svårt att förstå paniken. Enligt den nya lagen är ukrainskan trots allt fortfarande landets enda officiella språk. Vad lagändringen däremot öppnar för är att även andra språk ska kunna användas i offentliga sammanhang i områden där de talas av mer än tio procent av befolkningen, något som kan leda till ett erkännande av vissa regionala minoritetsspråk, som tatariskan på Krim. Men det som gör lagen till ett rött skynke för oppositionen är förstås att den i östra och södra Ukraina, där ryska är det dominerande språket, oundvikligen lär göra att ryskan stärks på ukrainskans bekostnad.

Att Ukrainas nationalister här ser ett hot mot landets enhet är i och för sig begripligt. Ända sedan självständigheten i början på nittiotalet har det flerspråkiga landet – precis som länderna i Baltikum – följt den nationalstatliga enhetslinjen ett land, ett språk. Den nya lagen innebär definitivt ett brott mot den principen, ett steg på vägen mot en mer mångkulturell identitetspolitik. Men mångkultur är som bekant den dominerande kulturens gåva till den svagare, och just ryskan ses av många tvärtom som ett uttryck för sekler av kulturell dominans. Ukrainska myndigheter har på senare år också gjort sitt bästa för att ukrainifiera de delar av den ryska kulturtraditionen som man i själva verket anser är ukrainska. Kazimir Malevitj blir i det perspektivet en ukrainsk konstnär, och Mykola Hohol, som han heter på ukrainska, en ukrainsk författare. Och visst stämmer det att båda föddes i Ukraina – men Malevitj verkade helt och hållet på den ryska konstscenen, och Nikolaj Gogol, som världen fortfarande kallar honom, skrev alla sina verk på ryska.

På samma sätt är gränsen mellan rysk och ukrainsk kultur i dagens Ukraina ofta omöjlig att dra. Landets omtalade språkliga splittring är åtminstone delvis en myt; även om de rysktalande är i minoritet i landet som helhet växlar folk till vardags tämligen obehindrat mellan de båda språken, man talar ukrainska på jobbet och ryska hemma, ukrainska med sina svärföräldrar och ryska med sina barn, och så vidare. Det gör att ryskan är det språk som nog i verkligheten har den största spridningen, och för de nationalister som ser just språket som en grundbult i den nationella identiteten är det en hotfull situation, som man politiskt vill göra allt för att motarbeta. Om ukrainskan i framtiden ska fungera som det kitt som binder nationen samman, måste det tvingas fram.

Låsningen gör hela frågan politiskt ohanterlig. När lagen trumfades igenom av Janukovitjs styrande parti i början av juli skedde det också närmast kuppartat, med en stor del av ledamöterna frånvarande – något som fick talmannen Volodymyr Lytvyn att lämna in sin avskedsansökan i protest. Motståndarna misstänker att den nya lagen är ett sätt av president Janukovytj att knipa poäng hos ryskspråkiga väljare inför parlamentsvalet i oktober. Det kan förstås vara möjligt, men att tro att det är hela sanningen är att göra det för enkelt för sig. Språkstriden i Ukraina är snarare ett uttryck för ett dilemma som engagerar hela Europa just nu – avvägningen mellan nationell identitet och medborgerliga rättigheter, eller med andra ord: frågan hur en politisk gemenskap blir möjlig att formulera i en tid där själva idén om det gemensamma är allt annat än en självklarhet. Om det finns en europeisk ödesfråga tror jag det är här vi har den.

Dan Jönsson