Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Francisca Skooghs text

Publicerat torsdag 30 augusti 2012 kl 21.54

Vad upplever en konsertpublik som lyssnar på ett klassiskt solostycke för piano av Brahms? Vad känner man? Vad tänker man på? Vad påverkas man av mest? Själva stycket eller solistens sätt att spela det? Och är publiken i själva verket en del av konstverket?

Konsertpianisten och psykologen Francisca Skoogh ska i veckans radioessä tala utifrån sin forskning om just mötet mellan musiker, musik och publik:

Vad döljer sig i kommunikationen mellan musiker och publik?  I Kulturnytt säger poeten Magnus William-Olsson att konstverket förverkligas som konstverk, inte bara i den privata tillägnelsen, utan när man gemensamt börjar prata om det.

För klassiska musiker har tyngdpunkten i tolkning ständigt legat på den manlige kompositören och verket. I västerländsk musik är det noterna som styr och musikers fokus ligger på att göra noterna rättvisa, vara så nära ursprunget som möjligt, kanske framförallt stilistiskt. Detta är så pass mycket i fokus att lyssnaren och kommunikationen med lyssnaren inte alltid får plats. Den förväntas på något sätt ske av sig självt när noterna är korrekt uttolkade. Det Magnus William-Olsson beskriver är en förlängning av tolkningen, men den är inte särskilt prioriterad eller utforskad varken forskningsmässigt eller konstnärligt. Varför lämnas publiken utanför som vore de figurer ur en tavla av James Ensor, som rader av okända personer i konsertsalen iklädda masker, pappfigurer redo att ta emot det som tolkas åt dem? Musiken blir inte musik bara när någon spelar, eller när någon lyssnar, utan också när man börjar tala om den tillsammans.

”Det är mycket anmärkningsvärt att en människas omedvetna kan reagera på en annans omedvetna, med förbigående av det medvetna” skriver Freud 1915.

Värt att stanna vid är just formuleringen med förbigående av det medvetna. Detta är själva kärnan i en så till ytan färdigkomponerad ritual som en klassisk konsert är idag. Publiken, solisten och arrangören vet redan ramarna, förutsättningarna. De är tydliga och kommunikationen är uppgjord på förhand. Konserten börjar vanligtvis 19.30. Publiken tar plats i stolarna och lyssnar. De lyssnar på musikerns tolkning och tar till sig den på olika sätt och går sedan hem. Detta är vi alla medvetna om. Vissa av de känslor som frammanas vet vi musiker och publiken om. Det som ingen av oss känner till är det som dyker upp i en dröm långt senare, det som väcks när man förflyttar sig i tanken ”när man inte längre är på konserten”. Missade man 10 min av konserten om man inte lyssnade noggrant? Knappast. Det är då det blir rätt, musiken träffade rätt, stunden blev äkta. Något händer inom oss, vårt möte med det omedvetna som driver oss vidare. Freud talar om en ”jämnt svävande uppmärksamhet” där han i egenskap av psykoanalytiker ger sig hän åt sin egen omedvetna, mentala verksamhet. Han försöker att undvika att tänka medvetet, att fixera sig vid något särskilt i patientens berättelse, försöker undvika ”tolkandet”. På så sätt kan han fånga upp patientens omedvetna med sitt eget omedvetna. En musiker fångar upp alla i publikens omedvetna med sitt eget.

Projektiv identifikation går i korthet ut på att känslor som en människa har förläggs eller ”introjiceras in” i en annan människa som också omedvetet börjar agera och känna utifrån det som han/hon gjorts om till. Begreppet ligger nära projicering men är mer avancerat om man så vill och mycket användbart i terapeutiska sammanhang. En projicering går ut på att en person förlägger oönskade egenskaper hos sig själv hos någon annan för att ”bli av med känslan”. I projektiv identifikation kan en terapeut plötsligt börja känna sig håglös eller orolig, trots att hon/han från början i samtalet inte var det. Patienten ”dumpar” outhärdliga känslor på den andre (terapeuten). Här har man en unik möjlighet att som terapeut uppmärksamma det som händer i nuet och i rummet, härbärgera eller hålla känslorna åt patienten och ”lämna tillbaka” känslorna, men nu bearbetade och uthärdliga. Musikvetaren och forskaren Nicky Losseff menar att den projektiva identifikationen inte bara fungerar människor emellan, utan också mellan musiker och verk. Musiken har blivit något som härbärgerar känslor, aspekter av musikerns känsloliv, som musikern omedvetet projicerar in i verket, och som musikern nu relaterar till som om musiken vore en annan person.

Musikern planterar in ovälkomna hotfulla känslor i musiken och får tillbaka dem i smält form, som går att uthärda. Titta bara på tema med variationer där vi först får höra ett tema som tonsättaren sedan fördjupar och arbetar med och slutligen efter att ha genomgått en förvandling, återvänder temat. Trots att det är samma tema som återvänder är det nu ett tema med fördjupat innehåll. Det återvändande temat kan få en nästan tröstande karaktär, en känsla av lugn och genomgånget liv infinner sig. Musikern behöver inte publiken för den typen av kommunikation, den sker som en projektiv identifikation i mellanrummet mellan musiker och verk. Ibland kan tanken på att dela med sig av något så dyrbart göra musikern ängslig. Kommer det att lyckas mig att förmedla allt det som verket inrymmer? Kommer publiken förstå mig och verket som en symbiotisk enhet?

För min del har jag använt mig av samtal efter konserten för att få svar på detta. Jag samtalar med publiken om deras upplevelser strax efter det att jag spelat klart. Publiken har varit både intresserad av samtalet men också skeptisk. Någon kommer fram och anser att det var överflödigt med ”prat”, någon försöker vända på steken och intervjua mig om min tolkning. Det kan bli ett ganska spretigt och svårföljt samtal.  Några talar fritt men kortfattat om sin upplevelse. En kvinna ber mig att återkomma om ett par dagar, hon vill smälta intrycket. Jag upplever både entusiasm och förvåning inför mina samtal men också ett rejält motstånd från publiken. Vill vissa hindra mig att från att utforska deras upplevelse, det man talar om i terapeutiska sammanhang som ”motstånd”? Är människor nöjda med den härbärgerande funktion som Loseff talar om, som musiken har, vill publiken kanske ha den ifred? Möjligtvis är de rädda att bli av med den terapeutiska magin musiken gett dem. Det blir en värdefull inblick i att det är ett känsligt område. Det var naivt att tro att publiken skulle öppna sig utan protester.

En röst, via mail, ur publiken:

”Tack än en gång för den härliga Liszt-konserten. Jag hoppas att jag inte gjorde dig ledsen när jag sa att jag hade kunnat undvara den senare delen av konserten. Det var definitivt inte tänkt som en så arrogant kommentar som det kunde förefalla, utan snarare ett uttryck för att jag hade velat stanna kvar i den stämning som ditt spel hade försatt mig i. Att just då diskutera den aktuella musikaliska upplevelsen kändes för mig helt malplacerat. En musikupplevelse är naturligtvis något man kan diskutera i allmänna termer, men upplevelsens komplexitet med alla dess både musikaliska och icke-musikaliska associationer, färgade inte bara av egna tidigare musikaliska erfarenheter utan i hög grad av det man upplever att interpreten vill förmedla med sin berättelse, är nästan omöjlig att fånga i ord. Det verbala profanerar mystiken. Och jag var verkligen hänförd av det enorma konstverk som du målade upp, och där någonstans hade jag velat stanna kvar en stund. Jag tror att många befann sig på samma ställe som jag, vilket kan förklara den ganska avvaktande diskussionen efter pausen. Kort sagt: kvällens första avdelning gav mig en stor upplevelse och väckte hos mig ett slumrande intresse för Liszts musik.”

Musiken föder ett behov av tystnad, publiken är försatt i sin egen scen och är inte beredd på att delta utan vill låta sig förföras. Musikforskaren Lucy Green beskriver, inspirerad av bland andra psykoanalytikern Jacques Lacan ett musikaliskt framträdande som en uppvisning där den som uppträder har på sig en mask, både som skydd och som hjälp i sin framställning av ett verk. Green beskriver att ”den som ser” framträdandet också är medveten om masken och att detta är en förutsättning för kommunikationen mellan ”förevisar” och ”den som ser”. För den som ser är den som framträder dubbel i sin natur, det är både någon annan och någon annan i en mask. Masken är mellanrummet mellan den som ser och den förevisar och det är där det konstnärliga utbytet sker. Detta sätter värdefulla ord på det som tar plats under en konsert. Ord som beskriver att det inte bara är den som framträder som skapar.

Musikern är sig själv på scen, men inte riktigt, och det vet publiken, och det är en förutsättning för kommunikationen. Detta scen-jag är en extra anspänning, en förhöjd vakenhet, kanske den mask Green talar om. Masken är inte bara min konstruktion som publiken får ta del av utan en ömsesidig produkt. Den som förevisar är den som har den aktiva positionen, makten att förföra, att locka, medan den som ser kan hamna i ett passivt tillstånd som mottagare av tolkningen. Å andra sidan kan den som förevisar själv hamna i ett passivt, svagt tillstånd där masken används som ett skydd vid exempelvis nervositet, rädsla och då har den som ser en överblick över situationen, det Green kallar ”den avväpnande blickens makt”. Mannen i publiken som vill vara ifred med sin upplevelse visar att kanske även publiken har en mask under vilken de vill vara kvar. Det verbala profanerar mystiken, säger mannen i mailet, det verbala river sönder masken och tystnaden som är så värdefull. När publiken ombeds vara del av framförandet är de förvånade, ibland t o m motvilliga. Det är inte enligt spelreglerna.  Som psykolog blir jag inte förvånad över att tystnaden träder fram i kommunikationen mellan musiker och publik. Tystnaden är alltid mest talande och laddad med innehåll.

I en av Ensors mest kända tavlor Intrigen gömmer sig människorna bakom stela, tysta och hotfulla masker, inte helt olikt känslan man på scen kan få av en främmande publik. När tystnaden strax innan första tonen är kompakt kan det kännas ensamt när publiken vill åt magin i tolkningen. I sökandet efter kommunikationen och publikens medskapande blir avståndet mindre och tolkningsföreträdet avväpnat. Som musiker vill man veta att riktiga människor döljer sig där bakom, människor vars masker är ofarliga, människor som delar pensel och scen med uttolkaren och blir del av upplevelsen.

Francisca Skoogh 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".