Läs Nils Gustafssons text

Det privata är politiskt. Det råder ingen fullständig klarhet vem som egentligen myntade detta, det mest kända av feminismens slagord, men det blev i alla fall populariserat av Carol Hanisch, som skrev en artikel 1970 med slagordet i titeln. Den var ett svar till de i kvinnorörelsen som kämpade för lika rättigheter, men menade att vem som sköter hushållssysslor och tar hand om barnen var ett personligt problem som inte hade något med den politiska kampen att göra. Istället hävdade Hanisch att feminister måste betrakta också privatlivet som ett politiskt projekt – och att de måste förhålla sig till ett vardagsförtryck som visar att de maktförhållanden som finns i samhället i stort, gör avtryck ända in i sovrummet.

Det finns olika åsikter om vilken betydelse sociala medier egentligen har: men vissa saker är glasklara: som att många människors sociala liv har förändrats radikalt, och att den tydliga gräns som tidigare fanns mellan det privata och det offentliga inte längre finns kvar. Det råder ingen tvekan om att många människors privatliv har förändrats i grunden. Men gäller det också för det offentlig, politiska livet? Det är en tvistefråga och sedan sociala medier slog igenom har det funnits gott om både nätaktivister och journalister som hävdat att sociala medier kommer att förändra förutsättningarna för demokratin och jämlikhet i grunden. Idag frågar vi oss om det är på det sättet – och vi ska börja med att låta Nils Gustafsson, som är doktorand i statsvetenskap vid Lunds Universitet, kasta en sten i nätaktivisternas glashus.

Publicerat måndag 3 september 2012 kl 10:29

Nu ska jag berätta en sak för dig som du kanske inte vill höra: ett jämlikt samhälle är omöjligt. Det kommer alltid att finnas människor som har mer makt än andra. Människor med större självförtroende. Människor som man lyssnar på. Vi kommer inte ifrån eliterna.

Det finns de som menar att sociala medier kan vara en väg till ökad politisk jämlikhet. Bort från eliterna. Den amerikanske författaren Clay Shirky skrev i sin bok Here Comes Everybody från 2008 att sociala medier tar bort hindren för kollektivt handlande. Allt och alla är redan ihopkopplade.

Tänk på den arabiska våren. Eller på Jimmy Fredriksson. Han blev utförsäkrad efter att hans femåriga dotter dött i cancer och han inte orkade gå upp tillräckligt i arbetstid tillräckligt snabbt för Försäkringskassan. Han skrev om det i en Facebookuppdatering, som sen delades av tiotusentals svenskar. Det ledde till en diskussion om reglerna i sjukförsäkringen och till att Försäkringskassan bad om ursäkt till Jimmy Fredriksson. Även om det inte ledde till att Jimmy Fredriksson blev införsäkrad igen. Men vanliga människor kan utöva inflytande utan att ha en TV-kanal eller en lobbyorganisation bakom sig. Den kollektiva kraften i sociala medier räcker långt. Och det är väl bra.

Det finns också de – som journalisten Anders Mildner – som går ett steg längre och menar att Internet och de sociala medierna gör att gamla toppstyrda organisationer utmanas av nätverken. Varför ska vi sitta som suppleanter i kommunala renhållningsstyrelser och rösta på samma trötta politiker år ut och år in när vi blixtsnabbt kan hitta dem som tycker som vi och göra något åt våra gemensamma problem?

Nej, varför ska vi det?

Men vi får inte tro att det skulle vara mer demokratiskt att ersätta den representativa demokratin med nätverk. Att utöva inflytande genom att sprida sina idéer i sociala medier är inte dåligt eller dumt alls, men det leder inte till ökad politisk jämlikhet. Vet du vad som är jämlikt? Att gå och rösta.

PR-konsulten Brit Stakston skrev på konsultfirman JMW:s blogg för någon månad sedan ett ”öppet brev till näteliten”. Stakston intar en självkritisk hållning: trots allt tal om nätverkens frigörande verkan är organisationer lika hierarkiska som förut. Revolutionen har inte kommit. Som Brit Stakston skriver: ”nya demokratimönster ses överallt utan att verkligen ta in den fulla betydelsen av vad faktisk demokrati betyder och kräver”. Hon lyfter fram vikten av etablerade organisationer för demokratin.

Stakston skriver: ”Men när vi nätaktiva talar om upplevelsen runt SSWC, med både lägersång och lägertröjor, är beskrivningen av det som om även det sker för första gången i modern historia. Vi talar till och med om det i termer som ”riktig demokrati”.”

SSWC, Sweden Social Web Camp, är ett årligt evenemang där webbkonsulter, journalister, opinionsbildare och andra samlas på en somrig skärgårdsö i Blekinge. Där bor man i tält och pratar alldeles avslappnat och vänskapligt om den sociala webben. Jag har själv varit där och det är helt fantastiskt, men precis som Stakston skriver så är det inte demokratisk pånyttfödelse. Om det finns en nätelit, så är det där den finns. Och att en ny elit växer fram innebär inte mer demokrati.

Det är fortfarande så att de som har större självförtroende och som andra människor lyssnar på utgör en elit. Oavsett om de sitter i styrelserum eller kommer på en ny hashtagg. Näteliten är absolut inte en sämre elit, kanske ofta tvärtom, men definitivt en elit.

Och när man mäter vilka det är som engagerar sig politiskt i de sociala medierna och jämför med dem som engagerar sig i mer traditionella former, då visar det sig att det inte finns nån skillnad vad gäller exempelvis utbildningsnivå. Snarare är de som använder sociala medier för politiken mer välutbildade.

Men alla medborgare måste bygga ett demokratiskt system som tar tillvara de ointresserades intressen. När bloggbävningar och twitterstormar hyllas i samma sociala medier som de utspelas i är det inte säkert att det är så mycket mer jämlikt än ett vanligt hederligt kvällstidningsdrev.

Den mest jämlika politiska handlingen är att gå och rösta. Det tar inte lång tid och man behöver inga förkunskaper. De allmänna valen försäkrar att det politiska inflytandet sprids ut över stora grupper i samhället. Det är inget som är fel eller farligt i sig med politiskt engagemang och diskussioner på nätet, men den dag vi tror att det kan ersätta den gamla vanliga representativa demokratin är vi illa ute.

Alexander Bard och Jan Söderqvist skrev boken Nätokraterna redan år 2000. Bard och Söderqvist hävdar att människor med social intelligens och tillgång till exklusiva nätverk kommer att ta över makten i samhället på bekostnad av vad de kallar konsumtärer: personer som saknar tillgång till de viktiga nätverken. Den dagen då sådana exklusiva nätverk hotar demokratin är fortfarande långt borta. Nätet kan hjälpa breda folkliga rörelser att få ut sitt budskap – inte minst i länder med bristande yttrandefrihet, men också i demokratiska länder. Men vi får inte helt överlåta den politiska makten åt dem som känner för att utöva den. Det är därför vi måste gå och rösta.

Nils Gustafsson

Dela