Läs Anders Mildners text

Är ett jämlikt samhälle omöjligt? Vi ska stanna vid den frågan och låta frilansjournalisten Anders Mildner – som Nils Gustafsson nämnde – ge ett svar. Med flera års krönikeskrivande i Svenska Dagbladet och en hög aktivitet i olika former på nätet, så måste han betraktas som en kandidat om det nu finns en sådan nätelit som Nils Gustafsson hävdar. Anders Mildner själv menar att ett jämlikt samhälle visst är möjligt att nå fram till – bara vi för kampen för det tillsammans.

Publicerat måndag 3 september 2012 kl 10:33

Nu ska jag berätta en sak för dig som du inte vill höra: ett jämlikt samhälle är omöjligt. Det kommer alltid att finnas människor som har mer makt än andra.

Ja, så löd budskapet som Nils Gustafsson levererade i OBS.

Hans resonemang letar sig sedan fram till det som är hans huvudsakliga poäng: att sociala medier egentligen inte står för något nytt. Istället för att vidga demokratin skapar näteliterna nya hierakier, som är förvillande lika de gamla.

Själv kan jag inte låta bli att tänka hur gångbar en sådan slutsats är i en tid som ser ut som vår. Ja, hur välkommen den faktiskt är.

Istället skulle jag kunna berätta en sak för er – och för Nils Gustafsson – som jag kan garantera att många inte vill höra. Nämligen att ett jämlikt samhälle ÄR möjligt. Att vi inte nödvändigtvis behöver luta oss tillbaka och säga att inget ändå spelar någon roll. Att vi faktiskt KAN förändra saker, bara vi gör det tillsammans.

Den tidiga internetdiskussionen var full av den här typen av förhoppningar. På konferenser och på nätet diskuterades demokratifrågor ivrigt.

Det vi ser nu är en backlash. Skribenter och opinionsmakare som slår tillbaka.

Nästan alltid är de företrädare för sfärer som känt sig hotade av de nya rösterna: akademiker, tidningsmakare, kommunpolitiker. Ja, vindarna har vänt. I dag är internetskepcismen är det nya svarta. Det är inte förvånande. Det är så medielogiken fungerar: ett synsätt anses gammalt och avlöses av ett annat. Det behöver inte betyda att du och jag ska luras att bli apatiska eller handlingsförlamade.

Men kan man då uppnå politisk jämlikhet via sociala medier?

En grundläggande insikt när man pratar om sådana här saker måste vara att förstå att den offentliga diskussionen i sig har utvidgats enormt de senaste åren. I vårt land finns i dag väldigt få hinder för den som vill göra sin röst hörd. Om jag och Nils Gustafsson pratar om demokrati här i public service-radion, kan du som lyssnar numera göra din åsikt hörd.

Just detta är att rasera hierarkier. Antagligen bygger du och alla andra som förmedlar sina tankar via internet upp nya medan ni gör det, men poängen är att även dessa kan utmanas och besegras.

Den debatt som Nils Gustafsson hänvisar till i sitt inslag är ett exempel på just detta: en inre hierarkistrid i den sociala mediesfären. Någon säger att någon, oklart vem, hävdar att samtalen på ett läger för webbnördar är ”riktig demokrati”. Nå, det är väl inte så svårt att motbevisa.

Ja, demokrati kräver etablerade organisationer. Demokrati kräver ett visst mått av statiskhet, ett visst mått av ordning och reda och regler att följa. Men det är också viktigt att begripa att demokrati inte bara handlar om representativ demokrati, utan också om vem som har makt att utöva inflytande på de personer som representerar oss.

Den mest jämlika politiska handlingen är att gå och rösta, säger Nils Gustafsson. Men varför stannar då folk hemma? Varför uteblir så många från valstugorna?

Jo, för att de inte känner sig delaktiga. För att de har gett upp i en värld där förhållandet mellan politiker och medier blir allt mer symbiotiskt och där det politiska livet håller på att omformas till ett underhållningsspel till vilket få släpps in och ännu färre tillåts vara delaktiga.

Vi får inte överlåta den politiska makten till dem som känner för att utöva den, fortsätter Nils Gustafsson. Utan att se att detta är precis vad som hänt, utan att se hur den vanliga medborgaren för varje år kommer längre och längre ifrån verkligt inflytande.

Nej, det är inte nätverken och det framväxande samtalet på internet som i förlängningen är är hotande för demokratin. Det är däremot tron att vi inte kan förändra. Det är tron att våra röster inte spelar någon roll.

Ja, jag kan berätta vad förfärande många inte vill höra. Det är ljudet från en bred allmänhet som säger: från och med nu kommer vi aldrig att vara tysta. Från och med nu kommer ni alltid att få räkna med oss.

Anders Mildner

Skriv ut

Dela