Läs Carl Undéhns text

I slutet på 1960-talet bjöd Sveriges Television in till en tidsresa. I programmet “Välkommen till framtiden” togs tittarna med på ett besök i år 2000. Olika experter presenterade där sina idéer om hur vardagslivet vid det kommande millenieskiftet skulle se ut. Bland bilar med autopilot och träffsäkra beskrivningar av dagens IT-samhälle visades också en vision om framtidens bostad. År 2000 skulle alla bo i kapslar som placerades i höga torn fyllda av fack. Kapslarna sköts in i facken likt lådor i en byrålåda. Programledaren visade glatt att om Herr Svensson i Stockholm fick ett nytt jobb i Malmö kunde en helikopter enkelt flytta hans kapsel till ett likadant torn i den nya hemstaden.

Så trodde i alla fall framtidsforskarna då.
 Ännu finns det inga helikopterfirmor i Sverige som erbjuder “kapseltransport”. Men på andra håll i världen, gjordes faktiskt seriösa försök att realisera visionen om ett dynamiskt liv i en kapsel.

1960-talet var på alla sätt en omvälvande tid - så även inom arkitekturen. Modernismen var inte längre modern och de växande städerna ställde krav på nya tankesätt inom stadsplanering. På olika håll slöt sig arkitekter samman i grupper som lade fram radikala idéer på hur staden borde byggas. Men det var i Japan som idéerna också kom att omsättas i praktiken. Framförallt tack vare de tankar och visioner som presenterades av den unga grupp arkitekter som kallade sig “metabolister”.

Metaboliströrelsen grundades vid den internationella designkonferensen i Tokyo 1960. Ingen mindre än Kenzo Tange, redan då världsberömd arkitekt, blev gruppens mentor. En ny generation var nu var redo att presentera sina tankar om livet i den moderna och dynamiska framtidsstaden.
Trots deras fokusering på det urbana, för att inte säga hyperurbana, tog rörelsen sitt namn från växtvärlden. Metabolism är ju ett annat ord för ämnesomsättning, alltså den process då näringsämnen tas upp och omvandlas till energi. Gruppen såg även staden som en levande organism som växer, förändrar och anpassar sig med tiden. Med en förnyelsebar arkitektur och föränderliga hus skulle arkitekten själv aktivt bidra till denna ständiga process.
Men viljan att skapa den moderna staden innebar inte detsamma som att förkasta det gamla. Tvärtom hämtade metabolisterna inspiration från det 1200 år gamla Shintotemplet i Japan. Alla byggnader där rivs och byggs upp igen från grunden vart tjugonde år. Metabolisterna ville nu bygga megastäder efter samma princip.

I betraktarens ögon är det ändå kanske snarare en känsla av storhetsvansinne som blir den röda tråden i gruppens projekt. Husen ska skjuta i i höjden mot himlen och sprida ut sig över vattenytan. Budskapet stod klart: staden växer, vi blir fler och vi behöver plats. Bland de mest omtalade förslagen från 1960-talets Japan fanns till exempel idéen om att bygga en marin stad över hela bukten vid Tokyo.

Många förslag stannade dock på ritbordet och oljekrisen i början på 1970-talet blev spiken i kistan för rörelsen. Men då hade metabolisterna redan lyckats genomföra ett flertal projekt och med det kommit att påverka arkitekturhistorien betydligt mer än samtida radikala arkitekter i andra länder.

Ett av de bästa exemplen som byggdes enligt metabolisternas tankar är “Nakagin Capsule Tower” i Tokyo som ritades av Kisho Kurokawa. Det modulbaserade huset från 1972 består av 14 våningar och 140 kapslar i lättbetong, fästa utmed en stålram i mitten. I varje kapsel finns badrum och kök, en dubbelsäng och ytor för arbete och förvaring. Utöver det är varje modul utrustad med telefon, färg-TV och rullbandspelare inbyggda i paneler - allt den moderna människan behöver.

Det hela är inklämt på mindre än tio kvadratmeter och precis som i Sveriges Televisions bild av framtiden är kapslarna utbytbara.

Det är en märkvärdig byggnad. Husets klossar spretar åt alla håll och den oregelbundna betongfasaden sticker ut bland de blänkande höghusen runtomkring. Kapslarnas runda fönster för onekligen tankarna till tvättmaskiner staplade på varandra. Kurokawa själv valde dock en annan liknelse: fågelholkar. Han beskrev sitt hus som ett fågelnäst för affärsmän på besök i Tokyo. Eller för ungkarlar som, med hans egna ord, “flyger in med sina fåglar”.

Kurokawas tanke var att modulerna skulle bytas ut vart tjugofemte år. Han kallade det “recycled architecture” och var långt före sin tid.
Men även om tanken med huset var revolutionerande måste resultatet ses som ett misslyckande. Fram tills idag har ingen av modulerna bytts ut - något som ju egentligen var hela syftet med konstruktionen.

Att allt är kvar i original gör förvisso Nakagin Capsule Tower till ett intressant tidsdokument, men det har inte åldrats med värdighet.
Arkivbilder från när huset var nytt visar ett fristående torn i blänkande vit betong. Idag är fasaden smutsigt grå och huset är lätt att missa där det står inklämt mellan nya kontorshus i glas och stål.

Huset har förfallit och sedan flera år tillbaka hotas det av rivning. Men viljan att bevara det är stor, i alla fall inom vissa kretsar. I en undersökning genomförd av brittiska World Architectual News där 10 000 arkitekter i hundra länder deltog, svarade nästan alla att huset måste räddas.

Frågan är bara vem som ska betala en renovering. Innan sin död föreslog Kurokawa själv att sälja kapslarna till intresserade världen runt för att på så sätt få in pengar.
I takt med att intresset för metabolisterna ökar växer också chansen att huset får stå kvar. Nyligen ställdes en kapsel ut i Tokyo som en del av en utställning och förra året släppte det tyska förlaget Taschen en bok som uppmärksammade rörelsen. I den skriver den inflytelserike holländske arkitekten Rem Koolhaas att metabolismen var “den sista rörelsen som förändrade arkitekturen”.

Det är alltså ännu oklart vad som kommer att hända med Nakagin Capsule Tower. Tills vidare har huset räddats från ett lite oväntat håll. På grund av den rådande finanskrisen saknas nämligen pengar för att riva och bygga nytt.

Carl Undéhn