Läs Sverker Sörlins text

Varför skall man lyssna på en pessimist som Rob Nixon? Många av dessa länder, även i Afrika, är nu demokratier och har oklanderliga konstitutioner, flera kan vi kalla rättsstater. Den ekonomiska utvecklingen är också bättre än under kolonialtiden. Man kan göra som The Economist, Dagens Nyheter och många andra ledande medier på senare år och hävda att det inte längre är som förr, när Afrika var eländets kontinent, eller som René Dumont konstaterade i sin berömda bok 1962, L’Afrique noire est mal partie – Afrika efter kolonialismen ”har fått en dålig start”.  

För sådan är den nya bilden av Afrika, femtio år senare, en kontinent med tillväxt och kapitalism, och inte längre dessa besvärliga radikala poeter vid makten.

Betyder det att våldet och orättvisorna försvunnit? Inte alls, menar Rob Nixon. Det nya våldet är bara svårare att se. Det utövas via handel och frivilliga överenskommelser om att det är hos världens fattigaste som de smutsigaste fabrikerna skall placeras, det är deras skogar som skall huggas ned, det är deras arbetares liv som riskeras i gruvor och på plantager, det är deras döttrar som skall prostituera sig, det är deras jordar och vatten som skall ta emot gifterna och avfallet från alla andras konsumtion. Det är också dessa, framförallt ännu ofödda generationer, som skall bära den huvudsakliga bördan av jordens temperaturökning, medan koldioxidutsläppens fördelar redan skördats, huvudsakligen av de rika länderna.

Detta våld är vardagligt och trots sina hemska effekter samtidigt så formellt korrekt och laglydigt att ingen kan invända mot det.

Enligt den vanliga förståelsen bör vi inte vara så kinkiga med det. Även i Afrika ökar livslängden och en del grupper får det bättre. Man får stå ut med att det hänger genomskinliga shoppingpåsar i buskarna – det afrikanska stadslandskapets vanligaste art – och att kåkstäderna och armodet utbreder sig, som det gör i nästan alla afrikanska städer, oavsett statsskick. Det är det pris ut som man måste betala för framsteget. Det är också tillfälligt, heter det. En dag, förr eller senare, skall alla få det bra.

Men blir det bra? Är det nya Afrika ett bevis på det liberala framsteget? Eller är det ett bevis på hur världens ordning ännu upprätthålls till priset av en global underklass, ojämnt geografiskt spridd, men särskilt samlad i Afrika?

Jag kom på sjuttitalet in i antiapartheidrörelsen och i solidaritetsrörelsen för de ännu icke befriade delarna av Afrika. Främst de portugisiska kolonierna, Angola, Mocambique, Guinea Bissau. Motståndet leddes av poeter och tänkare som Agostinho Neto, Eduardo Mondlane, Amilcar Cabral.

Min egen utgångspunkt var Umeå i det folkrörelsetäta Västerbotten, studiecirklarnas hemland. Med moral på dagordningen och ett förhållande till världen som bars av Ordet, inte Svärdet.

Kort efter befrielsen reste jag i några av dessa länder. Jag tog mig från Senegal in i Guinea Bissau på små djungelvägar. Vid en gränsstation i norr stoppades jag och min reskamrat av mycket unga soldater som begärde pengar av oss. De lade sina gevär på en säng och vi förstod att det var på samma säng som vi skulle lägga det vi förväntades ha – pengar. Vi tog risken och lyckades fixa och trixa så att vi ändå behöll det mesta.

I detta ögonblick var jag förstås mest rädd, men också förvånad – varför skulle de människor som vi stött och som skulle bygga värdiga samhällen, varför skulle de göra så?

Det föll fjäll från mina ögon, medan jag skumpade vidare mot den afrikanska socialismen på rissäckarna i den vita flak-Peugoten.

I Mocambiques huvudstad Maputo stod höghusen på parad. Här hade hundratusentals portugiser bott, men de flesta hade lämnat. Staden var fylld av bistånds- och solidaritetsarbetare. Jag hade lärt mig en del portugisiska, tillräcklig för intervjuer på ministerierna och för att kunna ha behållning av besöken på storjordbruk och sisalplantager.

I hamnstaden Beira gick jag på bio, som förfilm fick man se skördetröskorna paradera på den ukrainska stäppen till dånande sovjetisk marschmusik. Jag var förvånad, i Mocambique fanns det nästan bara småbrukare, ungefär som i Västerbotten.

Dokumenten från de olika regeringskanslierna hade samma dånande retorik. För de enkla byarna anvisades idéer som påminde om kolchoser.

På en flygplats var vi flera som skulle checka in vårt bagage när en delegation från det ledande partiet dök upp oanmäld. Vi fick vänta ett dygn till nästa dags flygning. I hotellet skurades hotelltrappan av en kvinna med hjälp av en ituskuren kokosnöt. Jag hade aldrig tänkt på att den mångsidiga kokosnöten också kunde användas så. Jag hade heller inte tänkt på att hon förmodligen hade stått på knä på samma sätt under portugiserna.

Varför var skillnaden så svår att se?

Jag fortsatte till Zimbabwe. Det var kort efter Lancaster House-uppgörelsen 1980. Ian Smith var borta. Mugabes segrande motståndsrörelse hade intagit regeringsstolarna. Ekonomin gick utmärkt. Det var en afrikansk juvel i vardande, att vandra under jakarandaträdens blåblommande kronor  var upplyftande, likaså att stiga in i ZANU PFs partihögkvarter, överbefolkat av hängivna människor som skulle bygga ett nytt land efter det ovärdiga apartheid.

Behovet att rättfärdiga nuets övergrepp med det förflutnas vedervärdigheter hade ännu inte uppstått. Istället mötte jag det rasistiska privilegiesamhällets retorikarsenal. Ett bokhandelsbiträde hade fyra afrikaner anställda på minimala löner – varför skulle hon betala mer? Då skulle ju inte så många få jobb och skulle det inte bli de afrikanska familjerna som fick lida?

På universitetet i Maputo träffade jag Ruth First, barn av den våg av judisk invandring från antisemitismens Baltikum som kom till Sydafrika i början av det förra seklet.

Ruth First hade gått på Witvatersrand-universitetet i slutet av 1940-talet där hon träffat Nelson Mandela och Eduardo Mondlane, och sin man Joe Slovo, också baltisk invandrare, som gick i samma juristklass som Mandela. Det förenar praktiskt taget alla i den första generationen av afrikanska ledare – de hade gått på universitet i Europa eller Sydafrika och tagit till sig ett universellt frihets- och rättighetsarv. (De hade läst klassikerna, lärt lika mycket av rättsstatens filosofer och frihetens tänkare som av de Marx och Nyerere de oftast talade om.)

Jag minns en kortväxt, intensiv kvinna, livligt talande. Vi satt i hennes arbetsrum. Det var där brevbomben skulle ta henne ett drygt år senare, i mars 1982; ett sydafrikanskt beställningsmord.

När jag kom till Sydafrika första gången, inte förrän 1998, hade dottern Gillian Slovos memoarbok Every Secret Thing just kommit ut och jag slukade den, med  detaljerna om modern och fadern, och hur hon och systrarna Shawn och Robyn misstrott föräldrarna som bara bråkade, ständigt var frånvarande av politiska skäl, och sedan skildes.

Men hur, från en annan synvinkel, som man kanske kunde kalla historiens, allt sedan tedde sig annorlunda. När Gillian sitter med sin pappa i bilen, där han efter apartheids fall inte längre behöver leta efter bomber i underredet, och de åker ut till fotbollsstadion i Soweto där sjuttiotusen människor samlats för att höra honom tala, då gråter hon en älskande dotters tårar.

 När man läst hos Gillian Slovo om hur det som var hennes mor, alltid med örhängen, klibbar fast vid taket i arbetsrummet på universitetet i Maputo, så inser man att sådana bilder driver kampen för människovärdet framåt.

Men vi vet också att när pöbeln kommer till de vita farmarna i Zimbabwe eller när polisen hämtar den obekväma oppositionen för ännu en förhörsrunda i polishusets källare, så använder man det förflutnas oförrätter för att legitimera illdåden. Våldet föder nytt våld.

Det är bland annat därför som Nelson Mandelas politiska gärning framstår som så överjordiskt viktig: att han hållit den enkla hämndens mekanismer borta. Man vill gärna tro att det beror åtminstone i någon mån på de universella mänskliga värden som han en gång inhämtade när han läste Locke och Hobbes och Rousseau om naturrättens grunder och från grunden lärde sig innebörden av ord som rättvisa, frihet, jämlikhet.

Våldet är långt, livet kort.

Undan för undan träder det kalla krigets motsättningar i bakgrunden. Oavsett vilken väg de afrikanska staterna följde – socialism, kapitalism, afrikansk nationalism – har de nu inordnats i en ny global ordning. Ingen av dem tycks kunna dra sig undan det långsamma våld som fjärrstyrs från maktens centra. Inte ens kontinentens stormakt, Sydafrika, Rob Nixons hemland, har kunnat undgå våldet – det tillhör världens våldsammaste länder.

Nu säger man alltså, i The Economist och andra ledande västerländska medier: Afrika är på väg mot en bättre framtid. Svårigheterna är tillfälliga, det är det slags orättvisor vi måste leva med en tid, på samma sätt som det en gång fanns barnarbetare i England och floderna var förorenade i Tyskland och tvätten blev smutsig i Katowice. Litet mer handel, litet mindre politik, och snart försvinner fattigdomen och människorna blir fria.

Men kommer det att ske?

Och varför skall vi tåla att det tar så lång tid? 

Varför skall vi tåla att det gamla våldet får bytas ut mot långsamt våld?

Sverker Sörlin