Läs Dan Jönssons text

Sakta men säkert, under enorma kranar, reser sig det nya högkvarteret för Europeiska Centralbanken vid stranden av floden Main i Frankfurt. Nära tvåhundra meter högt och ritat av det österrikiska arkitektkontoret Coop Himmelblau ska det, när det väl är klart, stå som ett monument över den europeiska valutaunionen. Det borde det egentligen redan ha gjort, men bygget är kraftigt försenat, först 2014 väntas det nu vara klart för taklagsfest. Med lite tur finns det då fortfarande en gemensam europeisk valutaunion att administrera.

Till Frankfurt reser man inte för nöjes skull. För de allra flesta européer är Frankfurt namnet på en internationell storflygplats, ett trassligt kluster av avfarter på den tyska autobahnkartan. Av Europas miljonstäder måste den vara den mest anonyma av dem alla, en stad vars ansikte kastas tillbaka mot besökaren ur de senmodernistiska skyskrapornas autistiska glasfasader i storstadens centrala Bankenviertel – där ECB nu håller till i det sexkantiga, hundrafemtio meter höga Eurotower.

För en storstad är en sådan avsaknad av starka, monumentala logotyper normalt sett ett betydande problem. Men i Frankfurt är denna uttryckslösa image snarare än fördel. Banker älskar anonymiteten, och Frankfurts intetsägande fasader ger staden, som en av väldigt få i Europa, en amerikansk skyline, ett av dessa kyliga, artificiella alplandskap som erbjuder det perfekta klimatet för en ekonomisk makt som föredrar att verka utan att synas.

Åtminstone för ögonblicket. Om hundra år, när världen är en annan, kommer de fantasilösa fasaderna i Frankfurt att stå som symboler för det mäktiga finanskapital som under några galna decennier bidrog till Europas sista storhetstid – och fall. Med sina blinda, reflekterande glasväggar vittnar de om en ekonomi som målmedvetet kör sitt race ända in i väggen, förskansad bakom sifferlogikens falska genomskinlighet. Det är lätt att missa det, men bristen på identitet är faktiskt också en identitet.

Dan Jönsson