Läs Moa Matthis text
Det talas mycket om enprocentarna – The One Percent, inte minst sedan ekonomen Joseph E Stieglitz förra året publicerade sin artikel i Vanity Fair om de allra rikaste. De sex arvtagarna till The Walton Family äger enligt Stieglitz lika mycket som de nittio miljonerna fattigaste i USA och sådan sifferexercis har fört med sig ett nytt fokus på de riktigt rika i samhällsdebatten. I litteraturen är det däremot inget nytt. Där har det alltid varit högkonjunktur för de rikas liv.
Edward St Aubyn är en brittisk författare som inte är översatt till svenska men som hyllats i den anglosaxiska världen, inte minst för sin stilistiska förmåga, och nyligen kom den femte boken om familjen Melrose ut: en stenrik familj som är på fallrepet både moraliskt och ekonomiskt. Mamman skänker bort stora delar av familjeförmögenheten till en New Age-sekt och hennes ende son – Patrick – har först fått utstå en lång rad övergrepp som barn, för att sedan som vuxen stå inför det konstanta hotet att mamman ska göra sig av med alla pengar, och låta honom falla fritt rakt ner i medelklassen.
Redan när den första romanen i serien publicerades för 20 år sedan nämnde Edward St Aubyn i en intervju, att boken var baserad på egna upplevelser och hans ambition har hela tiden varit att omvandla hemska erfarenheter till god och läsvärd litteratur. Kanske är det grundtanken bakom hela den litteraturgenre som vi skulle kunna kalla rik tragik. Moa Matthis ska reflektera över det.
Går prinsessor på toaletten? Kan rika människor vara olyckliga? Medan jag fortfarande är osäker när det gäller den första frågan, är jag definitivt säker när det gäller den andra: Oh, ja! Det finns inga som är bättre på att lida än rika människor. I alla fall inte i offentligheten, både fiktionens och verklighetens. Tårefloder i oändliga tv-serier om amerikanska miljardärer. I hyllade biofilmer om överklassens våndor. I böcker – självbiografier eller självbiografiska romaner – om uppväxter med skavande silversked i munnen. I veckotidningarnas uppslag om anorektiska kungligheter. I självutlämnande intervjuer med finansvärldens makthavare om barndomstrauman. I jämförelse med all denna rena smärta, framstår våra egna sorger som lite sjaskiga och, framförallt, alldeles för komplicerade eftersom de alltid är infekterade av ska-pengarna-räcka-hela-månaden-ut-ångest.
Redan Aristoteles visste att rik tragik var dramaturgiskt effektivt, och publikfriande. Länge var tragedin inom litteraturen och inte minst på teaterscenen, en genre förbehållen de övre klasserna. När jag säger ”länge”, menar jag minst 2000 år. Aristoteles skrev visserligen att tragedins ämne borde vara den goda människans undergång i kamp med ett oblitt öde, och godhet, skrev han, ”kan finnas i människor från alla samhällsklasser, till exempel kan en kvinna eller en slav vara god”. Det var bara det, att kvinnans och slavens godhet var så ointressant, eftersom, fortsatte Aristoteles, ”kvinnan är en underlägsen varelse, och slaven i allmänhet en oviktig sådan”.
Och även om rätten att lida och ropa ut sin smärta offentligt, utsträcktes med början på 1800-talet, så tycks rik tragik fortfarande ha åtminstone två marknadsfördelar. Det ena har att göra med möjligheten att renodla det känslomässiga dramat i rika människors liv. Den brittiske författaren Edward St.Aubyn har skrivit fem romaner – självbiografiskt baserade – om Patrick Melroses vidriga, stenrika familj. Fem romaner mästerlig prosa, nästan tusen sidor som täcker fyrtio år av familjen Melroses alkoholism, pedofili, incest, drogmissbruk och sadism. Med ett persongalleri som kan räknas på båda händernas fingrar. Utan att på något sätt förminska St.Aubyns kritikerhyllade begåvning, kan man ändå konstatera att ett sådan koncentration på en liten grupp människor och deras relationer under så lång tid, knappast hade varit möjlig om familjen Melrose varit fattig, eller, för den delen, vanlig medelklass. Då hade författaren varit tvungen att skriva in karaktärer från socialtjänst, arbetsförmedling, polis, barnavårdsmyndigheter och domstolar. Medan fattigdomens tragik kräver en kollektivroman och dessutom alltid blir en samhällsanalys vare sig den vill eller ej, kan den rika tragiken nöja sig med kammarspelets förtätade form och ge känslorna fritt spelrum.
Dessutom skänker rikedomen karaktärerna en slags oföränderlighet som gör dem tacksamma att studera över tid, som inglasade preparat i ett mikroskop. Patrick Melrose behöver inte bli tjuv för att finansiera sitt kokainmissbruk. Hans far tvingas inte i terapi för att erkänna och bearbeta sina sadistiska övergrepp. Hans mor tillåts gömma sig i alkoholens dimma utan att ställas till svars för sin ansvarslöshet. På samma sätt kan TV-serien Dallas återuppliva JR Ewing två decennier senare, oförändrat demonisk och machiavellisk. Den rika tragikens karaktärer föds, lever och dör i en kokong av materiell trygghet som lyfter dem över den solkiga, vanliga världens tid, rum och människor. Ungefär som de kungar och halvgudar som Aristoteles rekommenderade för tragedins scen för drygt 2000 år sedan.
Rikedomen upphöjer och konserverar, och i den rika tragiken är rikedomen därför alltid dramats egentliga huvudperson, dynamiska motor och andra marknadsfördel. Vårt till synes omättliga intresse för rik tragik skulle kunna vara en fråga om enkel voyeurism blandad med lika delar skadeglädje och tröst enligt devisen: pengar gör ingen lycklig. Men, jag tror att det snarare handlar om att vi, alltsedan Aristoteles, är så väldresserade i konsten att likställa rikedom med betydelsefullhet, att vi har lättare att identifiera oss med det allmängiltigt tragiska i dramat om ett förlorat fastighetsimperium, än i berättelsen om en ensamstående mamma som vräks från sin hyresrätt. Den rika människans fall framstår som så mycket större och avgörande. Från allt till intet. Trots att vi vet att de riktigt rika sällan eller aldrig förlorar allt, medan fattiga människor nästan alltid gör det.
Men just därför att rikedomen adlar karaktärerna är den också, paradoxalt nog, den rika tragikens akilleshäl. Det blir tydligt i St.Aubyns berättelse om Patrick Melrose som varken är ett drama i fem akter eller en TV-serie uppdelad i timslånga avsnitt, utan istället fem medellånga romaner - en genre ursprungligen skapad för samhällstillvänd medelklassdramatik. Efter tusen sidors oföränderlighet blir upplevelsen av de rikas känsloliv inte så mycket tragisk som klaustrofobisk, den briljanta prosan till trots. Karaktärerna super, knarkar och är allmänt ondskefulla, men det händer ju ingenting. De blir lite mindre rika men sitter fortfarande instängda i sina limousiner och på sina slott, umgås i sin lilla krets, ältar gamla oförrätter och föraktar världen utanför. Och då faller fjällen från läsaren ögon och man upptäcker att rika människors känsloliv inte alls är särskilt betydelsefullt, utan bara tråkigt: enehanda, stillastående, upprepning.
Edward St.Aubyn har antytt att han inte är färdig med berättelsen om Patrick Melrose, och med tanke på att det är en självbiografisk romanserie, så är det kanske inte så konstigt. Men, trots att jag fallit som en fura för hans stilistiska förmåga och hans svarta humor, så är jag inte särskilt nyfiken. Jag hade önskat att Edward St.Aubyn, som är en så skicklig författare, i sin femte roman vågat ta ifrån Patrick Melrose alla hans pengar och kastat ut honom i världen. Istället gör han tvärtom och förser Patrick, som gjorts arvslös, med en amerikansk fond på 2,3 miljoner dollar. Kanske för att också St.Aubyn är så djupt impregnerad av föreställningen att rikedom är liktydigt med människo- och marknadsvärde, och inte litar tillräckligt på sin egen författarförmåga. Eller, kanske för att den rika tragedins egentliga ärende inte alls är tragik, utan realism: åt den som har skall varda givet.
Moa Matthis
