Läs Fredrik Segerfeldts text
För ett år sedan samlades ett stort antal demonstranter på Wall Street på Manhattan . Occupy Wall Street kallade sig rörelsen, som fortfarande lever, men som nu är betydligt mindre och inte lika uppmärksammad . Vi är de 99 procenten löd deras budskap, och de vände sig mot att en procent av USAs befolkning äger, tyckte de en alltför stor del av kakan. En-procentarna, har ju för övrigt nu också fått ett aktuellt ansikte genom presidentkandidaten Mitt Romney. Men vad skulle hända om det inte fanns någon stenrik ”one percent”, skulle det innebära att fler fick det bättre? Nej, inte alls, tvärtom, det menar Fredrik Segerfeldt som har läst en ny bok till försvar för stora inkomstskillnader:
”Jag har sett ljuset. Och allt du har lärt dig är fel.” Något i den stilen brukar budskapet på amerikanska flygplatsböcker lyda. En klatschig titel och ett snyggt omslag ska dölja att innehållet knappast håller.
Man ska över huvud taget vara skeptisk till personer som menar att alla andra har fel. De är oftast rättshaverister eller konspirationsteoretiker.
Samtidigt kan det vara både uppfriskande och upplyftande när någon kommer utifrån och ifrågasätter hela paradigm. En praktiker som avfärdar den konventionella kunskapen och utmanar forskare och skribenter i grunden.
Edward Conards bok ”Unintended Consequences” är av det senare slaget. Detta trots att undertiteln lyder ”Why Everything You’ve Been Told About The Economy Is Wrong”.
Conard är före detta chef i Bain Capital, det riskkapitalbolag som startades av den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney, vilket ger boken extra aktualitet.
Författaren utgår ifrån att den amerikanska ekonomin är bäst i världen, överlägsen alla andra. Europa används genomgående som jämförelseobjekt, och avskräckande exempel.
Inte bara har amerikanerna högre levnadsstandard, de har också snabbare tagit klivet in i den postindustriella världen. Cisco, Intel, Microsoft, Apple, Google, Amazon, Youtube, Facebook och Twitter är alla amerikanska företag. USA dominerar interneteran och den digitala ekonomin.
I en sådan spelar begreppet risk en avgörande roll. Innovationer och investeringar misslyckas oftast. Varje sådan satsning innebär därför en risk. Och när risktagande belönas mindre tas det färre risker. Då blir det färre jobb och lägre löner.
Idén om inkomstutjämnande omfördelning är därför kontraproduktiv. I alla fall om det är högre inkomster för alla som är målet. Det är för att USA belönar risk mer än Europa som landet är mer framgångsrikt, menar Conard.
Boken är sprängfylld med tankeväckande resonemang som byggs upp av data. Ett exempel är den så omtalade procenten med allra högst inkomst, som gav upphov till Occupyrörelsens numera välkända ”Vi är de 99 procenten”. Denna topprocent har inte bara skapat alla de framgångsrika företag som nämndes tidigare, som skapat nästan alla nya jobb i den amerikanska ekonomin sedan 1996. Topprocenten står också för hela 20 procent av den amerikanska produktionen.
Conards budskap klingar förstås provocerande i en samhällsdebatt som är besatt av inkomstskillnader, hur små dessa än är. Men faktum är att de som är mer intresserade av att begränsa det som kallas relativ fattigdom än att skapa välstånd får nöja sig med lägre levnadsstandard för alla.
I Sverige är det ytterst få som säger sig vara redo att acceptera inkomstskillnader. Men sällan berättas att detta leder till högre absoluta inkomster för alla. Få tycker nog att det är bra att de fattiga är ännu fattigare, så länge ingen annan blir rik.
Conard är ingen ideolog. Han slår åt både höger och vänster. Inte heller är han forskare, trots att boken vimlar av vetenskapliga referenser. I stället är han en man från näringslivet med god insikt i hur jobb skapas och hur företag görs mer effektiva.
Det märks. Boken präglas av affärsmannens rättframhet, i kontrast till politikerns eller akademikerns räddhågsna försiktighet. Att en amerikan från den så illa beryktade finansvärlden med så självklart tonfall i dessa dagar hävdar amerikansk överlägsenhet kommer nog att få både en och två att höja på ögonbrynen.
Men fakta sparkar. För alla de där företagen är ju faktiskt amerikanska, och inte europeiska. Och även om det går bra för Sverige så är Europa är fattigare och har mer allvarliga ekonomiska problem än USA. Därför är Unintended Consequences relevant även för vår debatt.
Fredrik Segerfeldt
