Läs Lawen Mohtadis text

Sakta sveper kameran över lägret. Snön faller och vinden viner. Husvagnar och tält står uppställda bredvid varandra. En flicka hämtar vatten vid pumpen.

Det här var ett av Stockholms tre läger för romer. Lägren låg i skogsdungar i de södra förorterna. De kom till i mitten av 50-talet när Stockholms politiker samlade ihop de familjer som inte hade fått lägenheter på egen hand, vilket var den övervägande delen. Många romska familjer befann sig då i en kritisk situation, de hade upphört med resandet samtidigt som de inte fick flytta in i bostäder. Meningen var, sades det officiellt, att lägren skulle bli kortvariga. De blev permanenta bosättningar. Staden drog in elljus och vattenpump och försåg lägren med soptunnor och utomhustoaletter.

Karl-Axel Sjöblom och Roland Hjeltes program sändes i Sveriges Televisions då enda kanal. TV-tittare över hela Sverige fick inblick i hur livet såg ut för många romer.

Oskar Columbus, en man i 65-årsåldern, blir intervjuad. Han bor i ett tält med sin familj. I bakgrunden kokar en ung kvinna kaffe på en plåttunna som har gjorts om till en kamin. Oskar Columbus berättar att han är uppe hela natten och eldar i kaminen, annars skulle de inte klara sig. Vissa nätter är temperaturen i tältet nere vid noll.

- När alla andra har fått bekvämligheter så ska inte vi bo så här, här ute i skogen, säger han.

I mars 1963 längtar lägrets invånare till våren, vintern har varit sträng. Men de vet inte att de också befinner sig i en annan sorts brytningstid. Om några månader ska det komma ut en ny bok, och bokens författare ska träda in i modern svensk historia. Hon ska bli en av de främsta gestalterna för mänskliga rättigheter som Sverige någonsin har haft. Men det vet ingen än. Fortfarande är författaren en trebarnsmamma i förorten som driver en amerikansk glassbar på Birger Jarlsgatan.

”Vagabond eller vanlig människa?” var unikt i sitt sätt att porträttera romer och låta dem själva berätta om sina livsvillkor. Det i sig gjorde programmet nydanande. Men att journalisterna dessutom lyckades få en av Stockholms högst uppsatta politiker att göra ett uppseendeväckande uttalande gjorde att programmet fick ett enormt genomslag. Politikern var ingen mindre än fastighetsborgarrådet  , som var ytterst ansvarig för bostadsfrågor i Stockholm. När journalisterna frågar hur han ser på utestängningen av romer i samhället svarar han såhär:

(Walter Frank från SVT:sfilm Vagabond eller vanlig människa?)

- Det finns många svåra bostadsproblem. När det gäller zigenarna och deras boende i läger så är det ju dock något som de är vana vid. De har gjort det under många långa år och de har väl en viss förmåga att anpassa sig även där. Därmed inget försvar för att de bor på det sättet.

Just när Walfrid Frank säger den sista meningen, att det inte är ett försvar, går det upp för honom att hans uttalande kommer att bli just det. De är vana. De behöver inga bostäder.

Franks uttalande sammanfattade ganska väl svenska myndigheters inställning till romer.

Katarina Taikon. 31 år, född i ett tält utanför Örebro, i stort sett analfabet fram till 26 års ålder. Hösten 1963 gör hon debut som författare med boken Zigenerska. Den recenseras i så gott som alla tidningar i hela Sverige. Dagens Nyheter skriver att boken är en solitär i höstens rika utgivning, en hårt ringande väckarklocka. För första gången hade en rom skrivit om romernas liv i Sverige.

I boken väver Katarina Taikon ihop erfarenheter och upplevelser från sin barndom med berättelser om romers liv och seder. Olika röster kommer fram i boken. En korrekt Katarina Taikon, en arg, en ironisk, kanske även en sårbar. Men den röst som hörs tydligast är den som blev utmärkande för hennes skrivande, en helt osentimental röst.

Kritikerna var överens om att Zigenerska var saklig, engagerad och välskriven. I Expressens stort uppslagna artikel på kultursidan återger Bo Strömstedt en händelse som skildras i Zigenerska.

”Det är här det händer”, börjar Strömstedts artikel. Ett gammalt par har fått flytta in i ett eget hus. De bodde tidigare i en buss. Grannarna i den västsvenska orten Vårgårda skriver ett brev till Länsstyrelsen i Vänersborg. Tolv personer ber att vördsamt få anföra vissa besvär som det gamla parets inflyttning har inneburit. De tolv har bott i Vårgårda länge, de har varit lojala och betalat skatt. Deras fastigheter har ett trivsamt och värdefullt läge. Nu har kommunen bestämt att ”bosätta zigenare alldeles inpå oss”. De tolv vill mycket starkt betona att de inte önskar frånkänna någon människa rätten till drägliga levnadsförhållanden, oavsett folkslag, ”men ingen kan med gott samvete blunda för det faktum att zigenare är zigenare”, skriver de. Det är uppenbart för alla att parets inflyttning betyder att värdet på grannarnas fastigheter kommer att sjunka med åtskilliga tusen kronor. Det är som ett slag i ansiktet, som en straffskatt som dom har blivit dömda till utan hänsyn till att de är arbetsamma medborgare. Det gamla parets dåliga uppträdande – det framgår inte vad paret har gjort – kommer innebära inkomstbortfall för grannarna: i fortsättningen kommer hustrun behöva vara hemma för att passa huset. Det är beklagligt att romernas rätt till drägliga bostäder sker på bekostnad av enskilda medborgare. ”Vi hävdar att ett verkställande av ifrågavarande beslut, varken mer eller mindre, skulle innebära ett intrång i vår personliga frihet och enskilda rätt.” Så avslutar de tolv sitt brev.

I sin artikel namnger Bo Strömstedt, precis som Katarina Taikon gör i sin bok, var och en av de tolv brevskrivarna. Strömstedt avslutar: ”De bor inte bara i Vårgårda.”

Så såg Sverige ut när Katarina Taikon inledde sin kamp för romernas medborgerliga rättigheter. Det är ingen överdrift att säga att hon arbetade i motvind. Men samtidigt var det många människor som engagerade sig för att romer skulle få bostäder och skolgång. Unga aktivister, författare, konstnärer, lärare och andra. Det gick inte ihop att ett välfärdssamhälle som sa sig värna jämlikhet samtidigt kunde diskriminera och utestänga en grupp människor. Sett ur det ljuset är det intressant att tänka på att Katarina Taikon träffade Martin Luther King.

Luciadagen 1964 ösregnade det i Stockholm. I Kungsträdgården stod frusna ungdomar och väntade på att manifestationen skulle börja. Mörkret hade fallit. Några dagar innan hade Martin Luther King mottagit Nobels fredspris i Oslo för sin kamp mot de amerikanska sydstaternas segregationslagar. Vid 35 års ålder var han medborgarrättsrörelsens största stjärna och den yngsta någonsin att tilldelas fredspriset. Prick klockan fem började ungdomarna röra på sig. De gick med lysande facklor i den blöta kvällen, över Norrbro och uppför Slottsbacken. På baksidan av Storkyrkan var ett podium rest. Där väntade de på att Martin Luther King skulle hålla tal.

Paul Rimmerfors från Ungdomens Fredsförbund var den som organiserade manifestationen. Ungdomens Fredsförbund var förhållandevis kända då, de var ungdomsförbund till Svenska freds- och skiljedomsföreningen där författaren Per Anders Fogelström var ordförande. Samma höst som Martin Luther King var i Sverige hade Ungdomens Fredsförbund instiftat ett fredspris. Den första som tilldelades priset var Katarina Taikon. Hon fick ett diplom och ettusen kronor.

Idag säger Paul Rimmerfors att det var en självklarhet att sammanföra Martin Luther King och Katarina Taikon. Vi hade en minoritet som slogs för sitt liv och han kämpade för de svartas rättigheter i USA, säger Paul Rimmerfors. Han minns tydligt att King blev väldigt engagerad av Taikons kamp i Sverige. Men det var långt ifrån alla som tyckte att deras arbeten hade beröringspunkter. Snarare tvärtom. Sverige är en progressiv nation av jämlika medborgare, fritt från varje spår av rasdiskriminering. Det var en av de självklara sanningarna som livet i det socialdemokratiska välfärdssamhället vilade på. På väldigt kort tid hade det officiella Sverige lyckats fjärma sig från centrala delar av sin egen närhistoria.

Några exempel. På 1800-talet fanns det lagar som tillät invandrade judar att enbart bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Malmö. Där var de begränsade till att utöva vissa yrken och fick bara gifta sig med andra judar. I slutet av 1800-talet blossade en stark nationalism upp som på bred front mobiliserade mot de judar som flydde pogromerna i Ryssland och Baltikum. Från 1914 och ända fram till mitten av femtiotalet hade Sverige ett invandringsförbud för romer.

Under samma tid vann rasbiologin ett brett erkännande i samhället, inte minst genom det världsunika statliga institutet för rasbiologi som grundades i Uppsala 1922. Skallmätningarna av samer och skönhetstävlingarna i blondhet var en del av den ideologin. Ett sista exempel är den utbredda nazismen inom den svenska borgerligheten under kriget.

På 1960-talet låg allt det här undanträngt någonstans långt ifrån framgångssagan Sverige. Och eftersom det inte fanns rashat eller diskriminering i Sverige var den våg av förakt och hat som mötte romer när de flyttade in i bostäder följaktligen inte heller utslag av rasism. Det var vanliga människors rätt att slippa ha romer i sin närhet. Den här klyftan, mellan den svenska självbilden och de faktiska villkoren, är sextiotalets stora paradox.

För Katarina Taikon var det här en av de stora utmaningarna - att försöka skapa empati för en grupp människor som det var socialt och politiskt accepterat att behandla illa.

Så småningom skulle hon också arbeta för att vuxna romer skulle få gå i skola, då de flesta var analfabeter. Många ställde sig frågande till att det verkligen behövdes, men det var inget som hindrade Katarina Taikon och de andra aktivisterna. Inom loppet av ett par år fanns det vuxenutbildningar i hela landet. Katarina Taikon blev på kort tid en offentlig person, någon som syntes i tv och i kvällstidningarna och som folk hälsade på gatan.

I en intervju de där dagarna i oktober 1963 när hennes namn blir känt över Sverige säger hon:

- Jag vet inte hur folk ska reagera på boken. Jag vet bara att det som sker nu är början på en lång kamp.

Lawen Mohtadi