Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Isabelle Ståhls text

Publicerat torsdag 18 oktober 2012 kl 15.31

Idag när ”äkta” har blivit en reklamslogan börjar det autentiska idealet tappa trovärdighet. Samtidigt överkonsumerar vi självbiografier, föraktar halvfabrikat och beundrar artisten Robyn för att hon är så ”genuin ”och ”på riktigt.” 

Rötterna till vår tids begär efter det vi upplever som ”äkta” sträcker sig långt bakåt, ända till 1800-talet då strävan efter äkthet kom som en reaktion på det framväxande sekulariserade och förnuftsstyrda samhället.  Många kände sig vilsna och rotlösa i den nya staden. Man ansåg sig ha förlorat sin naturlighet och längtade till ett tänkt urtillstånd av direktkontakt med något ursprungligt och sant, läser jag i litteraturforskarna Axel Englunds och Anna Jörngårdens spännande essäsamling Okonstlad konst.

1800-talets nöjesindustri profiterade på ”verklighetseffekter”, som uppstoppade djur, vaxkabinett och fotografier av döda människor som såg levande ut. 

I 1800-talets konst och litteratur hängde vurmen för originalitet samman med en idé om genuin subjektivitet, en psykologisk kärna gömd djupt nere i människosjälen. Svaren på tillvarons frågor kunde inte längre sökas hos yttre auktoriteter utan måste hittas i individens sanna jag och dess upplevelse av tillvarons innersta väsen.

Samma idé lever kvar i vår tids finn dig själv-industri och make over-program. Där påstås det att det finns en äkthet under kroppsytan som är värd att släppas ut, en ren plats bortom yttre influenser. Även feministiska tänkare som Naomi Wolf hyllar den naturliga, oskrivna kvinnokroppen som ett bättre alternativ än den plastikopererade. Hon när en idé om en förkulturell, passiv kvinnokropp som har förstörts av kulturen.

Forskaren Franziska Bork Petersen ser därför en subversiv kraft i att framhäva det konstgjorda och konstruerade med kroppen. Det känns som en välbehövlig tanke i en tid då kvinnliga medieprofiler blir utskällda om de erkänner att deras vackra utseenden är resultatet av skönhetsingrepp, väteperoxid och bantningsdroger. Helst bör de framstå som livsbejakande, rosenkindade väsen som bakar cupcakes och obekymrat tar ett gympass när de har lust. Den exponerade kroppsångesten har ingen plats i en tid när den sunda och naturliga kvinnligheten utkonkurrerat nittiotalets gränslösa heroin chic-trend.

Samma naturfetischism rådde i det sena 1800-talet, då realismens konstnärer och författare gjorde allt för att låta betraktaren få direktkontakt med den verklighet vars villkor hade förändrats eller helt försvunnit. Det kan ses som ett försök att komma åt någonting som hade dragit sig undan i en allt mer fragmenterad värld. Fotografiet ansågs vara ett objektivt sanningsenligt medium som kunde ta måleriets plats.

Än idag söker vi den verklighet som flytt genom att frystorka upplevelser på facebookbilder och Instagram. Kanske försöker vi få syn på oss själva utifrån och ge konturer och sammanhang åt en undanglidande tillvaro. När jag tittar på mig själv på en bild från gårkvällens fest drabbas jag av den överraskande känslan av att vara lika verklig som de andra, att vara inuti tillvaron, tillhöra den, snarare än att befinna mig strax vid sidan av. 

Men till skillnad från 1800-talets realistiska måleri och fotografi verkar vi idag vilja förhöja livet och skapa berättelser om det, mytologisera det  snarare än att avbilda det som det är. Jag tröttnar aldrig på att bläddra mellan Instagrams fotofilter för att maskera min tillvaro i drömska femtiotalsfärger och dramatiska film noir-skuggor som får den att se genuin och närvarande ut. Det jag upplever känns först verkligt då jag fryser det till en berättelse. Livet kan liksom inte bara pågå.

Som författaren Wallace Stevens formulerade det:  ”Det förefaller mig vara en intressant idé att vi lever i beskrivningen av en plats och inte på platsen i sig”.

Det är som om vi idag har förlikat oss med att identiteter och sammanhang inte är mer varaktiga och sammanhängande än de berättelser vi skapar om dem. Storytelling är inte bara vår tids största PR-trick, det är ett sätt att förhålla sig till en tillvaro då alla stora berättelser har upplösts och vi måste formulera innehållet i våra liv själva.

I Jorge Luis Borges roman Evaristo Carriego strävar Borges varken efter att upphäva tiden eller komma i kontakt med något svunnet, utan att ge läsaren känslan av att ha förlorat något, för att på så vis få en historia och ett förflutet, menar Anna Jörngården. Borges vill inte skriva en sanningsenlig historia åt sin hemstad, snarare vill han mytifiera platsen, konstruera ett illusoriskt förflutet som kan knyta ihop ytan till något att bottna i. En av konstens viktigaste funktioner är att skänka ett illusoriskt förflutet till människornas minne, som han formulerar det.

På ett liknande sätt skildrar Octavio Paz i La Busqeda del presente en drömsk barndom i en trädgård och ett bibliotek fyllt av äventyrens klassiker där känslan av absolut närvaro plötsligt bryts av insikten om att det pågår ett annat liv någon annanstans. Under barndomen befinner han sig i centrum, i fullständig kontakt med tid och rum. Alla tider, verkliga och uppdiktade  existerade just nu, världen var gränslös men samtidigt alltid inom räckhåll. Men med tiden gör yttervärlden sig påmind, skriver Anna Jörngården, och uppenbarar sitt faktum att här och nu inte har sitt centrum i trädgården och inte heller i Mexico City, nej inte ens på den kontinent där pojken befinner sig. Han fördrivs från nutiden.

Helhetsupplevelsen av tid och rum bryts och frågan om vad som är verkligt sätts i gungning, liksom var den verkliga verkligheten – la realidad real – utspelar sig. Det är de andra – engelsmännen, tyskarna och amerikanarna – som lever i det verkliga nuet, medan Paz börjar känna sig overklig och som om han lever i en ”fiktiv tid” Både Borges och Paz växer upp fjärran från Europas temporala och geografiska centrum, vilket skapar en känsla av exil. Paz talar om

nuet och Europa som någon annans och något avlägset, Borges beskriver en bristande kontakt med den inhemska kulturen och det förflutna. Jörngården menar att deras skrivande blir ett sökande efter en ingångsport till nutiden – de vill tillhöra sin tid och sitt sekel. Paz upplevelse av overklighet, irrealiadad, skickar ut honom på spaning efter ett verkligt nu, men blir istället en möjlighet att skapa en illusorisk plats utanför tiden.

Kanske kan vår tid sägas kännetecknas av en hunger efter verklighet: en absolut närvaro i tiden, hemmahörandet i en naturlig kropp och en ursprunglig härkomst.

När det autentiska visar sig vara kommersialiserat, utbytbart och flyktigt behöver vi hållbara texter och berättelser som kan ge tillvaron en känsla av sanning och verklighet.

Isabelle Ståhl

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".