Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Tobias Hübinette: Edward Said och den svenska exceptionalismen

Publicerat torsdag 4 april 2013 kl 09.38

Ur OBS den 4 april 2013.

För 35 år sedan kom en bok som i grunden skakade om och även förändrade den västerländska synen på det så kallade Orienten och de så kallade orientalerna. Jag talar så klart om den palestinske språk- och litteraturvetaren Edward Said och hans banbrytande verk Orientalism som publicerades 1978, och är en av grundtexterna för den postkoloniala teoribildningen.

Född i Jerusalem 1935, uppvuxen i högborgerlig miljö i Egypten under den brittiska kolonialtiden och sedermera professor i engelskspråkig litteratur vid Columbia-universitet i New York i USA där han levde fram till sin död år 2003: Saids liv präglades av den västerländska imperialismen och av att befinna sig i det diasporiska rummet.

Denna bakgrund och erfarenhet delade han med de andra stora namnen inom det postkoloniala forskningsfältet, – bland andra Valentin Mudimbe från Kongo-Kinshasa, Trinh T. Minh-ha från Vietnam, Gayatri Spivak och Homi Bhabha från Indien och Stuart Hall från Jamaica. På samma sätt som den postkoloniala teorins urfader Frantz Fanon, tillhörde de och deras familjer det övre inhemska skiktet i de europeiska kolonierna och hade blivit inskolade i den klassiska europeiska bildningstraditionen. Och de var alla representanter för den första generationen icke-vita migranter som flyttade till västvärlden permanent och gjorde karriär där inom akademin. För Saids del innebar detta att han förutom den klassiska litteraturen också var väl bevandrad i den europeiska konstmusiken, och han var själv en god pianist. Om detta och mer därtill kan man läsa i de australiensiska forskarna Pal Ahluwalias och Bill Ashcrofts bok Edward Said som förutom att den innehåller en av de sista intervjuerna med Said också utgör en förträfflig introduktion till hans tänkande.

Boken Orientalism som blev Saids stora internationella genombrott både inom och utanför forskarvärlden är främst en textstudie baserad på litterära verk och facktexter om Nordafrika och Asien, men det är också en studie om konstverk med så kallad orientalisk tematik. Orientalism, som för övrigt gavs ut på svenska först 1993, gav upphov till en animerad och stundtals mycket aggressiv diskussion om västvärldens syn på Asien både i historien och i nutiden, en diskussion som fortfarande pågår. Även om andra, som den egyptiske filosofen Anouar Abdel-Malek, hade framfört liknande kritik av den europeiska kunskapsproduktionen om Asien redan på 1960-talet, så var det genom Saids veritabla frontalattack på den västerländska asienforskningen som kritiken slog igenom på bred front.

Med utgångspunkt i Michel Foucaults förståelse av relationen mellan forskningsverksamhet och maktutövande hävdade Said att den så kallade orientalistiken, det vill säga det vetenskapliga studiet av världen öster om Europa som vagt gärna benämnes Orienten, hade legitimerat de europeiska kolonialimperierna genom att framställa Asien på ett stereotypt sätt.

Framför allt, menade Said, handlade det om att kontrastera det upplysta, moderna, dynamiska och rationella Europa med ett Asien som stod för oföränderlighet, traditionsbundenhet, vidskepelse och despotism, och enligt utvecklingstankens logik gavs européerna därmed en i det närmaste naturgiven rätt att erövra och härska över de så kallade orientalerna. Eftersom många orientalister eller asienforskare antingen såg på sig själva som objektiva vetenskapsmän som stod över kolonialpolitikens cyniska världsbild eller till och med såg sig som asiaternas vänner och bundsförvanter så lät kritiken mot boken så klart inte vänta på sig. Och än idag är Said för många västerländska asienforskare ett namn som både fruktas och föraktas. Det som kanske tog hårdast, förutom kritiken mot orientalistikens roll i det koloniala projektet, var Saids anklagelse att asienforskarna också ägnat sig åt en systematisk utplundring av Asiens kulturarv. I vetenskapens namn tog sig forskare, påpekade Said, rätten att föra hem oräkneliga mängder manuskript och artefakter som idag förvaras på Västs alla museer, bibliotek och arkiv.

Ett resultat av Orientalism är att det med tiden har blivit näst intill omöjligt att använda begrepp som ”Orienten” och ”oriental” utan att använda citattecken, och sakta men säkert har västerländska asienforskare tvingats att ta till sig den postkoloniala kritiken. I den engelsktalande världen, men också i många länder på kontinenten, är det idag dessutom vanligare att benämna disciplinen som just asienforskning och dess utövare som asienforskare i stället för de idag ålderdomliga och kolonialt färgade termerna orientalistik och orientalister.

För svensk del då, vad har Said och hans viktigaste verk Orientalism betytt för Sverige? Här har Saids kritik inte slagit igenom på djupet. Fortfarande ägnar sig många svenska asienforskare åt att nästan uteslutande fokusera på språklig kunskap som den i stort sett enda nödvändiga kunskapen för att förstå alltifrån historia, litteratur, konst och filosofi. Tyngdvikten ligger på ett dåtida, förmodernt, förkolonialt och till och med forntida Asien som gärna fortfarande benämns Orienten medan språken helst kallas orientaliska språk och ämnet orientalistik. Att det var den hyllade svenska orientalisten Sigrid Kahle som fick i uppdrag att skriva introduktionen till Saids bok när den kom ut på svenska, är i det sammanhanget helt följdriktigt. Kahle hävdar att de svenska asienforskarna eller orientalisterna som hon föredrar att kalla dem, inklusive sig själv, stod utanför det europeiska koloniala projektet, och att världsberömda svenska asienforskare som iranisten H.S. Nyberg, indologen Stig Wikander, sinologen Bernhard Karlgren, Sven Hedin och andra inte gjort sig skyldiga till en orientaliserande bild av Asien och asiater. Genom att åberopa den svenska exceptionalismen som i stort sett säger att Sverige och svenskarna stod utanför kolonialismen och rasismen, kan de svenska asienforskarna därmed fortsätta att ignorera Saids kritik även 35 år efter att hans banbrytande bok gavs ut.

Tobias Hübinette
forskar vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.