Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Fredrik Ekelunds text

Publicerat torsdag 30 maj 2013 kl 22.30

Brasilien var en av de sista länderna i världen som avskaffade slaveriet. Det gjordes 1888 och året efter proklamerades republik i landet; efter en lång, kolonial historia och knappt sjuttio år som egen nation tog landet sina första riktiga steg mot moderniteten. De befriade slavarna lämnade kaffeplantagerna och drogs mot de stora städerna, landet öppnades för utländskt kapital och immigranter från alla världens hörn drogs till Brasilien. Tyskar, portugiser, italienare men framförallt engelsmän kom att spela en viktig roll. Även om makten över ekonomin låg hos de inhemska kaffebaronerna, var det engelsmännen som genom lån och investeringar kom att spela den avgörande rollen när industrialismen utvecklades och det var bland dessa engelsmän, i São Paulo och Rio, som fotbollen introducerades i Brasilien; den föddes som ett slags korpfotboll mellan engelskägda företag och när det drog ihop sig till match vajade den engelska fanan bredvid planen.

Det var som med hästpolo och cricket, en exklusiv sysselsättning enbart för vita. Mannen bakom den nya sporten hette Charles Miller och var son till den brittiske konsuln i São Paulo. Som ung hade han skickats till England för att studera och när han kom tillbaka till São Paulo gjorde han det med en fotboll under armen och med kunskap om det nya spelet. Efter hand plockades även inhemska spelare in i lagen men det handlade enbart om folk ur den vita, brasilianska eliten. Sporten blev emellertid allt mer populär. Fotbollen blev chic och de fina damerna ur Rios societet drogs till matcherna. Rodden, som fram till dess varit den stora sporten inom den brasilianska överklassen, fick plötsligt konkurrens. Roddarna såg ner på fotbollsspelarna och ansåg sig vara mer maskulina än de fjantar som sprang efter en boll. Roddens, liksom cricketens, sociala roll var att exkludera, fotbollens kom att bli den motsatta, att föra människor samman över ras- och klassgränser.

                 Det tog emellertid tid. Rasismen var stark och när svarta spelare till sist släpptes in i lagen kunde det hända att de smorde in sig med mjöl i ansiktet för att se så vita ut som möjligt. Mulatten Arthur Friedenreich, den första stora stjärnan, kom alltid sist ut på plan, till publikens stora jubel, dessförinnan hade han stått och pressat sitt krulliga hår på plats med en handduk i omklädningsrummet, allt för att se så vit ut som möjligt. Det kunde också hända att ifall en svart spelare orsakade en frispark, fick den vite spelaren inte bara frisparken utan också rätten att ge den svarte spelaren en örfil. Eller för att tala med den brasilianske sociologen Mauricio Murad: ”Fotbollen var både rasistisk och elitistisk från att den introducerades i Brasilien 1894, det var som skapade den ett våld kring sig redan från början när man förbjöd de svarta och de fattiga att ta del i spelet.”

                 Men vad hjälpte det? Fotbollen spred sig som en löpeld på gator och torg. De fattiga spelade med ihoprullade strumpor och när fotbollen väl professionaliserades 1933 rasade alla skrankor kring det älskade spelet. Plötsligt var det svarta spelare som var de stora. Leônidas da Silva och Domingos da Guia, till exempel, och med de svarta spelarnas framgångar följde ett ökat intresse för afrikansk kultur och religion. De vita spelarna afrikaniserades och i vissa klubbar började man praktisera olika former av vodoo inför matcherna. Förnekandet av de svarta och deras kultur vändes på bara några år till en utbredd tillägnelse av svart kultur och svarta riter och i vissa lag utsåg man till och med en Pai de Santo, ett fadershelgon, en spelare i laget som var ansvarig för det rituella.

                 I Sydamerika var det dock fortfarande Uruguay och Argentina som dominerade inom fotbollen och i båda länderna avskyddes det brasilianska landslaget eftersom det tillät svarta spelare i laget. Den brasilianska tron på blandning var alltför provocerande för grannländerna. Saker och ting skulle dock komma att ändras och två spelare symboliserar den utvecklingen mer än några andra. Den ene, Edson Arantes do Nascimento, Pelé kallad, var svart och blev med tiden världens genom tiderna bästa fotbollsspelare. Den andre, Manuel dos Santos, kom från en familj av så kallade cafuzos, mestiser mellan indianer och svarta. Han föddes i byn Pau Grande utanför Rio 1933 och fick tidigt smeknamnet Garrincha. Om Pelé är den bäste av alla brasilianska spelare genom tiderna, är Garrincha den mest älskade. Han fick sitt smeknamn efter en liten fågel som sjunger bra men är omöjlig att ha i fångenskap. Kongenialt, skulle det visa sig. Garrincha gick alltid sina egna vägar, ensam i skogen eller på fotbollsplanen.

                 Det märkliga med honom som fotbollsspelare, bortsett från hans teknik och snabbhet, var benen. Han var kobent på ena benet och hjulbent på det andra och när han första gången sökte sig till en av Rios storklubbar blev han kallad för krympling och det tog därför emot innan han prövade lyckan i Rio på nytt. Men när han väl gjorde det, påbörjades ett av de vackraste kapitlen i brasiliansk fotbollshistoria. Det var den 10 juni 1953 och han fick vara med på en träning med Botafogo, ett av Brasiliens bästa klubblag. På denna träning ställdes han mot Nilton Santos, sedermera benämnd som seklets bästa vänsterback. Garrincha, som alltid ointresserad av formalia och namn, visste naturligtvis inte vem han hade mot sig. Back som back, en filosofi han kom att vara trogen livet ut och inom loppet av en minut hade han dribblat bort Nilton Santos tre gånger, något denne aldrig tidigare hade råkat ut för – inte heller senare. Santos kommentar efter träningen var: ”Killen är ett rent monster. Skriv kontrakt med honom med en gång, det är bättre att han är med oss än med motståndarna!”

                 I september 1955 debuterade Garrincha i landslaget och han uppförde sig precis som om matchen hade spelats i Pau Grande, hembyn. Livet lekte och under en turné i Mexiko började publiken skrika ”olé!” varje gång han dribblade av sin back. Mannen som kom att döpas till alegria do povo, folkets glädje, började sprida sin konst över världen och sommaren 1958, under VM i Sverige, blev han Garrincha med en hel värld. I kvartsfinalen mot Sovjet på Nya Ullevi låg han bakom det som kallats fotbollshistoriens tre största minuter, en makalös uppvisning. Efter det fortsatte allt av bara farten, utklassning av Frankrike i semifinalen med 5-2 och, inte minst, utklassningen av Sverige i VM-finalen med samma siffror. Garrincha och Didi, den svarte eleganten på mitten, var nyckeln till VM-guldet och efter två misslyckade VM, 1950 på hemmaplan och i Schweiz 1954, var landet med världens bästa fotbollsspelare också världsmästare.  En lång resa var till ända, inte bara för det brasilianska landslaget utan för en hel nation. I en krönika i Manchete Esportiva skrev Nelson Rodrigues, författaren och dramatikern: ”Tack vare de 22 spelarna, det bästa landslag som någonsin existerat, tack vare de här spelarna, hävdar jag, har Brasilien upptäckt sig självt … De 5-2 där borta, mot alla och allt, är en underbart levande seger för oss alla… Ingen av oss behöver skämmas längre för sin nationalitet. Flickorna på gatan, kontorsflickorna, butiksbiträdena, skolflickorna, alla rör de sig plötsligt med en Jeanne d’Arcs hållning. Det brasilianska folket ser sig inte längre som en samling skitar. Jo, det är så, mina vänner, brasilianaren har fått en ny självbild.”

                 Garrincha dyrkades av alla. Han njöt av livet och döttrarna med hustrun Nair hemma i Pau Grande blev bara fler och fler, till sist nio. Men han hade också älskarinnor, 1959 fick han en son i Sverige under en turné med Botafogo och när han förälskade sig i Elza Soares, bossanovadrottningen, var skandalen ett faktum. Han lämnade fru och barn för Elza Soares och kärleksaffären skakade om det bigotta, katolska Brasilien men på planen fortsatte framgångarna. Nytt VM-guld i Chile 1962 och den här gången var det han som, mer eller mindre ensam, var mannen bakom verket. Han stod på toppen av sin bana och Brasilien hade inpräntat i världen att man var världens bästa fotbollsnation. Garrincha tjänade stora pengar, hans klubb ännu större och man utnyttjade sin guldkalv maximalt. Alla ville ju se fenomenet och till sist började kroppen och knäna ta stryk. Samtidigt blev hans privatliv allt tuffare på grund av relationen med Elza Soares; tidningarna försummade inga tillfällen att skriva om den ensamma modern och de nio döttrarna i Pau Grande. Från att ha varit två av Brasiliens mest populära personer förvandlades tillvaron till ett helvete för dem. På planen gick det sämre och sämre, smärtorna i knäna blev värre och publik och journalister fick med tiden svårt att uthärda synen av en Garrincha som enkelt plockades ned av motståndarbackarna.

                 Resan utför hade börjat och efter VM 1966 i England där Brasilien gjorde fiasko var Garrincha slut som fotbollsstjärna. Han gjorde flera försök att komma tillbaka men när Pelé gjorde sitt tusende mål och Brasilien på nytt blev världsmästare 1970, var Garrincha redan alkoholiserad och helt ointresserad när journalisterna frågade honom om Pelés historiska mål. Han öppnade en nattklubb tillsammans med Elza Soares där hon var stjärnan men där man också visade snuttar från Garrinchas matcher. Vid 41 års ålder talade han om sig själv med andras ord. Den karikerade bilden av honom som en oskuldsfull kille från landet hade fått grepp om honom. Han var, även för sig själv, den lilla fågeln som alltid skadades av andra. Det var omvärlden det var fel på, inte hans drickande. I november 1982 förde fotbollstidningen Placar samman Pelé och Garrincha. Det blev ett hjärtligt möte, de spelade gitarr, sjöng och pratade fotboll men när Garrincha skämtsamt bad Pelé om några kronor, förstod alla närvarande, att det var ett skämt, men ett skämt som på ett brutalt vis illustrerade den avgrund som livet dragit upp mellan dem. Med de två på planen samtidigt förlorade Brasilien aldrig en match.

                 Två månader efter det mötet, i januari 1983, dog Garrincha, svårt alkoholiserad. Spelaren som skänkt mer glädje åt det brasilianska folket än någon annan, han som kallades för folkets glädje och den där sommarsöndagen på Råsunda 1958 var med och formade en ny, stoltare självbild åt det brasilianska folket var död, blott 49 år gammal.

Fredrik Ekelund

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".