Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Henrik Nilssons text

Publicerat onsdag 5 juni 2013 kl 11.26

Tillbaka på det centrala torget i Cuernavaca. Det är som jag minns det. En till synes lugn och idyllisk plats kantad av träd och uteserveringar. Några mariachi-musiker hänger vid fontänen i väntan på arbete. En kvinna med indianska drag sitter på en pall och säljer ballonger till förbipasserande barnfamiljer. Himlen ovanför är molnfri, luften klar och frisk. Cuernavaca verkar göra skäl för sitt smeknamn ”La ciudad de la eterna primavera” – den eviga vårens stad.

Men det är något som inte stämmer. På senare år har Cuernavaca istället fått ett annat, mindre smickrande epitet – ”La ciudad de la eterna balacera”, den eviga skottlossningens stad. Tidigare var det främst vissa delar av landet som drabbades av narkotikavåldet; som delstaterna Sinaloa, Durango och Chihuahua i norr. Numera har oroligheterna spritt sig till tidigare relativt fredliga områden. Som hit till Cuernavaca, bara en dryg timmes bilfärd från Mexico City. Det kallas el efecto cucaracha – kackerlackseffekten. Våldet är hela tiden i rörelse, om det minskar på en plats dyker det istället upp på en annan. 

En aprildag 2011 stod poeten Javier Sicilia på det här torget. Inför en liten folksamling förklarade han att poesin inte längre hade någon plats i honom och att han skulle läsa sitt livs sista dikt. Den hade han skrivit på ett flygplan på väg hem till Mexiko, efter att ha nåtts av beskedet att hans tjugofyraårige son hittats torterad och mördad tillsammans med sex andra unga män strax utanför Cuernavaca. Diktens första rad lyder: ”Världen är inte längre förtjänt av ordet.”

Hur ska en författare hantera det mest fasansfulla? Kapitulera inför den ordlösa smärtan eller försöka formulera det som egentligen inte kan formuleras? Frågan blir akut när mörkret har tätnat i ett samhälle och konsten och litteraturen står handfallna inför våldet och övergreppen. Som under det förra seklet, då den tyske filosofen Theodor Adorno menade att det blivit barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz.

Men liksom efterkrigspoeter som Paul Celan och Nelly Sachs skulle motbevisa Theodor Adornos idé, har de mexikanska författarna inte följt Javier Sicilia in i tystnaden. Ändå är det som hänt – och som händer – i Mexiko ett nationellt trauma, med tiotusentals döda och försvunna. Under den förre presidenten Felipe Calderóns sexåriga presidentperiod djupnade tragedin. Då inleddes ett krig mot drogkartellerna som fick dödssiffrorna att skjuta i höjden och som fått konsekvenser för alla delar av det mexikanska samhället. Våldet är idag ett centralt tema i såväl den mexikanska filmen som teatern, musiken och konsten. Om man går in i en mexikansk bokhandel upptäcker man snart att en stor mängd böcker på ett eller annat sätt kretsar kring det här ämnet. Fackböcker som behandlar allt från de olika kartellernas historia till de musikgrupper som glorifierar de kriminella organisationernas ledare. Men inflytandet märks också på hyllorna för skönlitteratur. Sedan flera år tillbaka finns till och med en litterär genre som heter narcoliteratura. Från att ha varit ett subkulturellt uttryck i norra Mexiko har den vuxit till den kanske viktigaste trenden i den nya mexikanska prosan. Numera rymmer begreppet narcoliteratura sinsemellan ganska olika romaner – från den sortens hårdkokta kriminallitteratur som vimlar av knarkbossar, prostituerade, kitschiga palats och juveler, till en mer litterär prosa som skildrar vad våldet egentligen gör med samhället och de människor som befolkar det.

Däremot har narkolitteraturen inte resulterat i någon drabbande vittneslitteratur av det slag som de europeiska författarna Imre Kertész och Primo Levi skrev i Förintelsens skugga. Överhuvudtaget är det slående med vilken distans, och inte sällan burlesk humor, som den pågående tragedin skildras av de mexikanska författarna. Så finns det också en lång tradition i den mexikanska kulturen av att förhålla sig osentimentalt till döden och att inte väja för det makabra – något som inte minst blir tydligt i de folkliga ritualerna kring Allhelgonahelgen.

Egentligen är det inte konstigt att narkolitteraturen fått så många utövare. Den mexikanska samtiden bjuder på rikligt stoff. De dunkla banden mellan kriminaliteten och den politiska sfären. Korruptionen och knarkkungarnas extravaganta miljöer och märkliga livsöden. Som i fallet med Amado Carrillo Fuentes, kallad den rikaste brottslingen i historien. Han som blev känd under smeknamnet ”El Señor de los Cielos” – Himlarnas herre – eftersom han i början av nittiotalet obehindrat kunde landa sina Boeingplan fulla med kokain från Colombia på mexikanska flygplatser. Oväntat nog slutade han inte sina dagar i någon eldstrid, utan under en plastikoperation som var tänkt att göra hans ansikte oigenkännligt. Eller den bisarra ”La Familia Michoacana”, en drogkartell som länge spridit skräck i delstaten med samma namn. På samma gång extremt våldsam och mån om sin mediala framtoning, håller sig Michoacan-familjen med en kvasireligiös diskurs och ett alldeles eget trettiotre sidor långt ”evangelium”, inspirerat av nordamerikanskt självhjälpstänkande.

Men den störste och mest mytomspunne av dagens knarkkungar är Joaquín Guzmán – eller ”El Chapo” som han också kallas. Ledaren för den mäktiga Sinaloa-kartellen är numera den mest eftersökta personen i världen, efter att Usama Bin Ladin dödats. Det har funnits många spekulationer om att ”El Chapo” åtnjuter beskydd från högre politisk ort i Mexiko. Man frågar sig hur han annars kunnat hålla sig undan rättvisan i över ett decennium, efter att under spektakulära former ha rymt från ett högriskfängelse 2001. Vid det här laget är demoniseringen av och personkulten kring ”El Chapo” så omfattande att det bara var en tidsfråga innan någon skulle skriva en roman om honom. Det blev den välkände journalisten Alejandro Almazán som tog sig an uppgiften. I ”El más buscado” – ”Den mest eftersökte”. berättar en fiktiv ”El Chapo” – diskret förklädd under det snarlika namnet ”El Chalo” – sin egen historia; den långa vägen från en fattig barndom till placeringen på tidskriften Forbes lista över världens mäktigaste. Almazán blandar fakta och spekulationer och tecknar en motsägelsefull gestalt – på samma gång hänsynslös och sympatisk, brutal och ärlig.

Till en början anar jag ett visst förskönande drag också i Orfa Alarcóns debutroman ”Perra brava”, som ungefär betyder ”Tuff hund”. Liksom mycket annan narcoliteratura är den full av slang, anglicismer och gatusmarta dialoger. Men under läsningens gång börjar jag förstå att Alarcóns roman är betydligt mer komplex och att hon faktiskt tillför något nytt till genren. Det har att göra med det kvinnliga perspektivet. Visserligen har det skrivits böcker om kvinnliga knarkbossar och framför allt då om kartelledaren Sandra Ávila Beltrán, alias ”Stilla havets drottning”. Men annars skildrar narkolitteraturen en i huvudsak manlig värld, där kvinnorna reduceras till snygga accessoarer. Alarcóns originella utgångspunkt ligger i att hon låter historien berättas av en sådan kvinna i kulisserna. Hon heter Fernanda, är student i staden Monterrey och flickvän till den unge narkotikabossen Julio. Han erbjuder säkerhet och erotiska kickar, men behandlar henne också på ett auktoritärt, ibland våldsamt sätt. Under romanens gång bryter hon sig loss. Men hon anammar också våldets logik, som ett sätt att vara och lösa problem på. Så rör sig berättelsen rappt mot undergången i något som alltmer liknar ett klassiskt ödesdrama – fast till det dunkande ljudet av hiphop och reggaeton.

En del mexikanska litteraturkritiker menar att få verk av bestående värde hittills har skapats inom narkolitteraturen. Ingenting konstigt med det. Litteraturen är ibland en långsam brygd. Romaner fungerar inte alltid som snabba speglar av det som händer i samhället. Det skulle dröja flera decennier innan Estlands smärtsamma erfarenheter under den sovjetiska ockupationen blommade ut i Sofi Oksanens sublima romaner – för att nu ta ett exempel från en helt annan del av världen. Men Orfa Alarcóns debutroman ger en fingervisning om vad som kan tänkas bryta ut i den mexikanska litteraturen om några år.

Vad hände då med poeten Javier Sicilia, som förlorade en son och meddelade att han inte tänkte skriva fler dikter? Numera är han en känd och inflytelserik röst i den mexikanska debatten. Hundratusentals människor har anslutit sig till de fredskaravaner som på hans initiativ korsat landet de senaste två åren. Men han verkar också ha omvärderat sin syn på litteraturens roll i sammanhanget. I en intervju nyligen menade han att också den måste ge sig i kast med våldet, och som en möjlig förebild nämnde han den italienske författaren Primo Levi.

På torget i Cuernavaca fortgår livet. Det sorlar från uteserveringarna och någon förhandlar med mariachi-musikerna om en födelsedagsfest. Fontänen porlar fridfullt, till synes långt från alla skottlossningar. Jag lyfter blicken och ser på träden. De är mycket stilla. Tålmodigt gröna. Var och en av dem skulle kunna vara början på en dikt efter den sista dikten.

Henrik Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".