Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Niklas Söderbergs text

Publicerat onsdag 5 juni 2013 kl 13.51

På ett kafé nyligen hörde jag två kvinnor prata relationsproblem. Den ena tvivlade på det meningsfulla i sitt förhållande. Hon gjorde upp en för- och emot-lista, i smått och stort, och försökte räkna ut ifall hon åtminstone gick jämnt upp, eller om det var som hon kände det, att hon gav mer än hon fick. Jag vet inte hur den balansräkningen gick ut, men den sista punkten jag uppfattade gällde den ”investering” hon ändå gjort i det några år långa förhållandet. Ordet ”kapitalförstöring” användes inte, men det låg i luften. Det var som om de diskuterade ett byggnadsprojekt, en väg eller ett hus.

Några dar senare läste jag i morgontidningen om ett ungt par som använde Toyotas arbetsschema för biltillverkning i sin vardag. För att öka produktiviteten. Och även om det nog mest var ett lekfullt experiment, så ligger det i tiden att försöka effektivisera sitt liv, både hinna med mer och öka kvaliteten. De här två exemplen reser ett par frågor. Kan vi verkligen kalkylera oss fram till om en relation är värd att satsa på eller inte? Förutsätter inte det att för- och nackdelarna alls går att jämföra? Väger t ex mannens hyfsade inkomst och pålitlighet i att hämta ungen på dagis upp hans lite för stora ölkonsumtion och småäckliga sätt att äta fil och flingor, att (jag citerar) ”behöva se det varenda jävla morgon!”? Och när det gäller Toyotaexperimentet – finns det några som helst likheter mellan livet och att bygga en bil? Är livet och samlivet en produkt? På vilken marknad i så fall? Ska vi då också tänka på andrahandsvärdet när vi bygger?

Vi använder analogier och metaforer för att bättre få syn på vår omgivning och oss själva. Och de tillför nåt. Jag tror Tranströmers bild av frön som sparkar nere i jorden lär oss nåt om den kraft de små behållarna bär på. Men analogier måste också avbrytas vid nån punkt, så att liknelsen inte övergår i ett likställande, och börjar styra vårt tänkande. Ta ordet ”rötter” t ex. Det är en utmärkt bild för den känslomässiga kopplingen till en plats. Men att likna människan vid ett träd eller en planta innebär också påståendet att man bara kan ha rötter på en plats, i ett slags biotop. Därifrån tycks det fullt logiskt att börja prata om eventuella svårigheter med omrotning, jordmånens och klimatets lämplighet, huruvida främmande växter alls kan växa här. Och plötsligt har man hamnat i den metaforik som användes i Nazi-tyskland, Blut und Boden osv. Man kan börja tala om människor som ogräs, om bekämpningsmedel och ut-rotning. Om du kan få en trädgårdsodlare att betrakta främlingen som ett slags kvickrot, har du öppnat för i princip vilket våld som helst.

Rotmetaforen är ett typexempel på hur en till synes rimlig bild i sitt inre kan bära på helt vettlösa innebörder, som liksom tvingar sig på – har man sagt A så får man säga B. Logiskt, men fullkomligt felaktigt – människor är inte plantor. (Inom parentes sagt så tror jag faktiskt man ändå kan tala om ”rötter”, men omvänt, att det är platserna som rotar sig i oss, rottrådar av ljusförhållanden, årstider, språk och natur, får fäste i en efter en viss tid. Efter tjugofem år i Malmö är jag helt oproblematiskt och mycket starkt rotad både här och på min hemö.)

Människan har alltid behövt övergripande system för att orientera sig. Kartor om man så vill. Ur en viss synvinkel är det vad religioner och ideologier förser oss med. Orsakssammanhang, rättesnören för hur vi ska bete oss och vad vi bör sträva efter. Och eftersom ekonomismen idag dominerar vår världsbild så är det inte konstigt att det är dit vi vänder oss för vägledning. Samtidigt är aldrig kartan densamma som terrängen, och hur kartorna är utformade påverkar våra vägval. Sant är att de flesta modeller oftast tillför nåt. Jag tror nog att kvinnan med för- och emot-listan får syn på vissa saker genom att ställa de här frågorna till förhållandet. Men det kan också vara ett sätt att undvika mer besvärliga frågor: som exakt vad det är för framtid hon hoppas på, eller om hon verkligen älskar den här mannen. Varje modell öppnar således för ny kunskap, men stänger samtidigt för annan. När det mekaniska urverket uppfanns i tidig medeltid öppnade det för ett helt nytt sätt att tänka kring hur världen hänger ihop. Plötsligt kunde man fråga: Vad i skapelsen är som kugg- och balanshjul, vilken är kraften som vrider upp fjädern som driver klockan, hur förhåller sig tiden till mekanismen osv. Man kan med fog säga att den moderna naturvetenskapen tog form i och med klockan. Och det var minst sagt en fruktbar modell, inledde en närmast ofattbar expansion av forskning, teknikutveckling och materiellt välstånd. Men inte utan avigsidor. Synen på världen som ett urverk öppnade också för en ohejdad rovdrift på naturen, social ingenjörskonst och vulgärdarwinism, och framför allt ett skoningslöst och snävt nyttotänkande i allt. Modellen tillåter helt enkelt inte frågor om ansvar, långsiktighet, rättvisa. Allra minst kanske om vad meningen är med alltihopa, livet och skapelsen.

Ett vardagligare och till synes rätt harmlöst exempel är livspusslet. En bra bild för svårigheten att få ihop ett vettigt dagsschema över arbete, relationer, hem och fritid. Lätt att känna igen sig i. Och lösningen anses vanligen vara att pussla bättre (som i Toyota-modellen ovan), eller möjligen minska antalet bitar något. Samtidigt vilar bilden på en outtalad föreställning om att alla bitar tillhör ett och samma pussel, som bildar en enda bild, och att problemet därför helt och hållet ligger hos individen. I själva verket kan bitarna mycket väl komma från ett antal helt olika pussel, hopblandade i en stor hög. Därför uppstår det hela tiden konflikter mellan ideal och praktik, egenintresse och ansvar för andra, kort- och långsiktighet. Drömmar, påbud och påbjudna drömmar. Om bitarna i själva verket kommer från olika pussel går det helt enkelt inte att pussla ihop dem, och tillkortakommandet beror därför mindre på individen än på den rådande ordningen; att vi byggt in oss i en moral, en politik och en ekonomi som påstår att det är ett och samma pussel och att du minsann borde klara av att få ihop det.

Nå, om nu varje modell är en logik som öppnar för viss kunskap men stänger för annan. Vad innebär det då att ekonomismen alltmer smyger sig in på livets alla områden? Man kan fundera på ordet ”mervärdes” märkliga resa från marxistiskt begrepp till att betyda typ en ekonomisk värdering av det fluff som inte låter sig mätas i reda pengar. Eller att både orden ”vara” och ”handla” alltmer lutar bort från sina existentiella betydelser, att barnuppfostran och utbildning idag liknar en uppdaterad fordism. Men mer konkret: vad innebär det att kontraktet alltmer kommit att stå som modell för våra relationer? Är alla våra handlingar transaktioner på en marknad? För att återknyta till exemplet i början: så fort man talar om att investera i en relation så anmäler sig idén om en vinst. Eller en förlust. Balansräkningen sätts igång strax efter att förälskelsen lagt sig. Och relationen - som ur ett annat sätt att se är en gemenskap, en historia eller en väv av beröringar, kriser och glädjeämnen, förpliktelser och förhoppningar – att relationen nu istället delas upp i två parter som utvärderar varandras insatser för projektet ”oss”. Ekonomismen lär oss sträva efter tillväxt i allt, och sky det som på minsta sätt andas förlust, svinn, ineffektivitet. Och perspektivet är kortsiktigt och självklart alltid ”det Egna”. För individen i förhållande till sin närmaste omgivning, för familjen i förhållande till samhället, för samhället i förhållande till andra länder. Man kan säga att ekonomismen fostrar oss att i varje ögonblick se om vårt hus, bevaka våra intressen, som om de alltid vore hotade.  

Med varje analogi följer alltså en logik, med varje modell en världsåskådning. De producerar kunskap, insikter, men också glömska och förblindande retorik. Och kan leda till att vi ställer oss fel frågor, eller än värre, förhindras från att inse att det finns helt andra frågor och svar. När det gäller ekonomismen och dess ursprung i Chicagoskolans nyliberalism är det självklart egoismen som blir problematisk när den används på livets alla områden. Att individen ser sig själv som ett affärsprojekt i ständig jakt på konkurrensfördelar, krav på avkastning. Men för att inte hamna i en direkt ideologikritik – det är en annan historia – så vill jag avslutningsvis istället peka på ekonomismens grund i nyttotänkandet och tanken på en konstant tillväxt. Idéfundament som delas av både höger och vänster idag. De riktlinjer som nyttan och tillväxten drar upp för hur vi ska leva är som bäst kortsiktiga. Man kanske kan göra nån form av vinst om man exploaterar sig själv och andra som ett slags råvaror, vad vet jag. Men perspektivet är snävt som i ”snöd vinning”. Som värst lämnar oss ekonomismen i slutändan oändligt ensamma, och handfallna inför det i livet som inte går att se som nytta. Hur få in värdet av att hjälpa en krisande vän i den modellen? Eller påta i rabatten, dricka sig plakat, ibland inte göra ett dyft. Ytterst sett kanske ändå, hur hantera sjukdom, åldrande och död på nåt vettigt sätt, om hela tillvaron värderas i termer av tillväxt?

Niklas Söderberg
är författare och poet

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".