Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Theresa Benér: Kontroversiell konstutställning river upp tysk historiestrid

Publicerat onsdag 5 juni 2013 kl 16.45

Ur Obs måndagen den 10 juni 2013

Louvrens stora vårutställning ”De l’Allemagne” – tysk konst från 1800 till 1939 – tillkom med de bästa intentioner. Men utställningen har tyvärr skapat gnissel i den annars så respektfulla fransk-tyska relationen. Vissa talar rentav om skandal. Anledningen är att inflytelserika kritiker, framför allt i tysk press, har protesterat mot de franska konsthistorikernas ensidiga tolkning av perioden. Utställningen skapar intrycket att tyska konstnärer, i ett sökande efter en tysk nationell identitet, skulle ha målat sig rätt in i den nationalsocialistiska kollapsen. Den lyfter fram romantikens naturmotiv och en antimodern hyllning av antikens ideal. Men, hävdar kritikerna, konsten i Tyskland kan inte tolkas från en så enhetlig modell, den växte fram från olika centra, inte minst med influenser från Frankrike. Och man ser det som dubiöst att sätta 1939 som slutdatum, som om nazismen vore slutpunkt för något man kan kalla ”tysk konst”.

Det är intressant att besöka utställningen på Louvren med denna polemik i minnet. Här finns ett imponerande och intressant urval, inte minst en svit med monumentala landskap av Caspar David Friedrich, där inre och yttre föreställningar möts och den lilla människan nästan förintas. Jag fastnar också för en maffig målning av Leo von Klenze på ett grekiskinspirerat Valhall-tempel. Det framstår som en förhöjd plats för gudar och människor i ett böljande tyskt landskap. Nog är det så att den romantiska konsten i sin fantasifulla mytologisering av verkligheten kunde ge näring åt drömmar om en större gemenskap kring vissa ideal. Men så kommer 1900-talet, första världskriget, ond bråd död och depression. Otto Dix apokalyptiska bilder av soldater i kamp med gas och minor, paras med svärtan i Käthe Kollwitz fysiska närstudier av mödrar och barn, som stukas av historien.

Visst upprättar utställningen ganska renodlade historiska linjer, vilket ger den energi och ett dramaturgiskt driv framåt. Att sätta gränsen vid 1939 följer också en logik, eftersom andra världskriget innebar ett kulturellt paradigmskifte. Däremot är det märkligt att man inte visar de internationella strömningarna på 10- och 20-talen: Blaue Reiter, Bauhaus och det avantgarde som fanns i Berlin.

Louvrens chef Henri Loyrette har svarat på kritiken med att man aldrig hade för avsikt att ge en heltäckande bild av tysk konst från 1800 till 1939, utan sökte urskilja några huvudspår. Problemet är då att Louvrens konsthistoriker har valt just de utopiska visionerna om nationen som tema. För därigenom bortser de från, eller river upp, den omtalade tyska historikerstriden på 1980- och 90-talen, som handlade om huruvida nazismen var ett resultat av specifikt tysk nationell identitetssträvan, eller en reaktion på internationella ideologiska och sociala konflikter.

Vid ett seminarium i Paris på 90-talet minns jag att den polske historikern och politikern Bronislaw Geremek sa, att Europaunionen förverkligas först när vi har lyckats förena Europas olika historieskrivningar. Reaktionerna på utställningen ”De l’Allemagne” visar hur känslig och svår den processen är.

Theresa Benér
är konst- och teaterkritiker

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".