Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Jannete Hentati: Delacroix målade kroppar han aldrig sett

Publicerat tisdag 11 juni 2013 kl 11.35

Ur Obs i P1 onsdagen den 11 juni 

I blickfånget: Ett rum med mjuka mönstrade mattor. Dunkelt ljus. En puttrande vattenpipa. En kvinna som ligger utsträckt på en divan. Naken. Yppig. Väntande. Hennes blick är slö men sugande. Jag blundar, men ser ännu bilden för mitt inre. Blicken är min, bilden en annans. Framför mig har jag en målning av den franske konstnären Eugène Delacroix. Han dog redan för 150 år sedan, men hans bilder lever ännu kvar. Titeln på den målning jag betraktar, "Odalisk" (1825), förtydligar att Delacroixs pensel gett färg och form åt vad som ska föreställa en kvinnlig haremsslav.

Delacroix är en av de stora mästarna inom det romantiska 1800-talsmåleriet. Han är också en av de främsta företrädarna för den koloniala tradition som kom att använda sig av "Orienten" som fond och fantasi för sitt måleri. År 1832 reste han till Marocko, en upplevelse som gjorde honom alldeles lyrisk. Det var på den här tiden inte alla konstnärer förunnat att resa till fjärran land. Hans största konkurrent, Ingres, målade t.ex. tavla efter tavla med exotiska motiv, utan att alls besöka något av de länder där dessa scener påstods utspela sig. Delacroix förundrades och förtrollades, fann Marocko vara en plats som i allra högsta grad gav näring åt hans konstnärliga skapande. Män med stora skägg, lejon, tigrar, landskap, svärd och byggnader som hämtade ur sagorna. Hans bevarade dagböcker och skissblock vittnar om en iakttagare som inspirerades och förbryllades av både det han såg - och det han inte såg.

Delacroix var, liksom många av sina samtida manliga kollegor, inte blyg för att skildra kvinnor på bild - vissa mer avklädda än andra. Det sägs att han, i sin ateljé i Paris, både målade av och låg med de arbetarklasskvinnor som vanligtvis stod som modeller för hans nakenmåleri. Den metoden var inte lika enkel att tillämpa i 1800-talets Marocko. Här var det tvärtom svårt att hitta villiga modeller. Kvinnorna höll sig till stor del i hemmen och när de väl rörde sig utomhus var de i regel insvepta i stora ljusa sjalar som täckte både hår och hud. I Marocko gick det knappt ens att i smyg betrakta de kvinnor Delacroix så gärna ville komma åt. Ändå målade han dem, alla dessa kroppar som han egentligen aldrig fick se. Lättsamma, lystna och lockande framträder de på bild. I brist på äkta vara, målade Delacroix helt enkelt just det han själv ville se, och fixerade därigenom sin egen fantasi så att den blev tillgänglig också för andras blickar och begär. Han anlitade andra, mer tillgängliga kvinnor, som fick stå modell för honom, iklädda de dräkter som bäst passade rollerna han ville att de skulle spela. Många konstnärer arbetade på liknande sätt, det gäller även svenska konstnärer såsom Anders Zorn. Han använde sig ofta av sin hustru som modell för att iscensätta sina föreställningar och fantasier om de beslöjade kvinnorna i Turkiet, Marocko och Algeriet vilka han - till skillnad från de badande dalkullorna - sällan fick möjlighet att studera på nära håll.

Den koloniala blicken, bilden och berättelsen lyder under en lång tradition av att spegla fakta genom fiktion, vilken i sin tur bygger på rasistiska idéer där fascination för det exotiska går hand i hand med rädsla och förakt för det främmande. Delacroix har i sina dagboksanteckningar själv påpekat att bilden, genom att framställa människor och objekt som om de vore föremål för betraktarens egen blick, på ett väldigt effektivt sätt lägger grunden för en bedräglig illusion om sanning och verklighet. De allra flesta tror ju på vad de själva ser. Det är detta som, enligt Delacroix, gör bilden så betydelsefull för var och ens föreställningsvärld. Så snart konstnärens tanke hittar fäste hos betraktaren är denne många gånger redo att också göra bildens symboliska berättelse till sin. Den koloniala blicken, bilden och berättelsen är i stort en mångbottnad konstruktion, ett maktfullkomligt urval, en fixerad fantasi. 

Föreställningen om odalisken, så som den uttrycks i bl.a. Delacroixs målningar, sägs ha få överensstämmelser med de eventuella slavinnor som på den här tiden hörde till de mäktiga sultanernas harem. Det gäller också föreställningen om harem som sådant. Den koloniala bilden liknar allt som oftast haremet vid en lustgård fylld av lättjefulla och liderliga kvinnor som utan att protestera lyder den ensamma mannens minsta vink. I den berättelsen ryms inga vittnesmål om arbete och barnuppfostran, konflikt och motstånd i det polygama hushållet. Istället framträder här den manliga konstnärens erotiska dröm om kvinnan som aldrig säger nej. I vår tids bildproduktion syns numera de beslöjade kvinnorna sällan avklädda. Tvärtom. De bilder vi matas med idag domineras snarare av tunga, svarta tyger. Tidigare attraktion tycks ha övergått i aversion, men den kolonialt präglade bilden och berättelsen är lika befäst ändå. Även påklädd reduceras alltför många gånger den beslöjade, muslimska kvinnan till en förstummad kropp utan varken förstånd eller egen vilja - ett namnlöst offer för mannens blickar och begär. 

Jannete Hentati
är socialantropolog

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".