Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Johan Norbergs text

Publicerat måndag 17 juni 2013 kl 23.47

Föreställ dig att året är 2030, året efter det tredje stora europeiska krigets slut. Sverige har delats i två halvor, och du har hamnat i den del där ekonomin bröt samman och en auktoritär, misogyn regim tog över. Eftersom den inte låter flickor utbilda sig eller arbeta kommer din dotter aldrig att få leva ett självständigt liv.

I den andra halvan av Sverige finns frihet och en fungerande ekonomi. Där finns arbetsgivare som vill anställa dig och hyresvärdar som vill hyra ut åt dig. Du kan titta in över gränsen och se hur ni skulle kunna leva ett människovärdigt liv där. Men den enda vägen in är spärrad av stängsel och taggtråd. Det är bara meter till andra sidan, men det kunde inte vara mer fjärran.

Är det rättvist? Finns det inte något stötande med tanken att människor ska tvingas leva i förtryck och bottenlös misär bara för att en stat blockerar deras väg? Bara för att de råkar leva på fel sida om en gräns, som hamnade där av godtyckliga skäl?

Men det är så flera miljarder människor lever i dagens värld. Deras chanser att skapa sig ett gott liv är radikalt beskurna för att de råkade födas eller hamna på fel sida av en gräns som hamnat där av slump, militära erövringar eller politisk kohandel.

Exemplet med ett uppdelat Sverige, visar inte att vi måste avveckla alla gränskontroller eller att vi kan införa fri invandring i morgon bitti. Men det avslöjar gränsernas bristande moraliska legitimitet. Det etablerar en moralisk presumption för öppna gränser.

Vi tar för givet att vi har rätten att ta vårt pick och pack och slå ned bopålarna någon annanstans. Frågan är varför den rätten ska begränsas till rika människor i demokratiska länder. Det är tvärtom de som i vardagen begränsas av förtryck och fattigdom som behöver rörligheten allra mest.

Att gränshindren kom att hamna på nationalstatlig nivå var en historisk slump. Frihets- och migrationsvänner bekämpade alla hinder, ett efter ett. De slogs mot den livegenskap som gjorde att europeiska bönder under medeltiden var knutna till jordbruksmarken. Sedan bekämpade de förbuden att flytta till en annan socken eller by. Sedan slogs upplysningstänkare som Thomas Jefferson och Adam Smith mot hindren att flytta mellan länder. Under 1800-talets andra hälft avvecklade Sverige och många andra europeiska länder passkraven. Alla som ville bosätta sig och söka anställning här var välkomna.

Den brittiske utrikesministern slog 1872 fast att ”enligt Storbritanniens lagar ska alla utlänningar ha den obegränsade rätten att besöka och bosätta sig i landet.” Vid emigrantkonferensen i London 1889 uttrycktes tidsandan tydligt: ”Vi erkänner individens rätt till den fundamentala frihet som varje civiliserad nation ger honom att komma och gå och förfoga över sin person och sitt öde som han själv önskar”.

Men sen kom den stora katastrofen. Det första världskriget. Och med det återinförde staterna passkraven och kontrollen över gränserna. Det betraktades som en tillfällig åtgärd under en krissituation. Vid en konferens 1920 slog Nationernas Förbund, FN:s föregångare, fast att stater återigen borde börja avveckla gränshindren.

Det kom aldrig att ske. Den stora depressionen och det andra världskriget kom emellan och resulterade i ännu hårdare restriktioner. Nationalstaten fick nya, tekniska möjligheter att bevaka gränserna. De kommunistiska staterna byggde murar och sköt mot de medborgare som försökte lämna landet.

Min uppfattning är att det första världskriget är slut. Och många murar har fallit. Järnridån har lyfts. Inom EU råder nu fri rörlighet. Men samtidigt bygger vi nya hinder. Runt de kvarvarande spanska enklaverna i norra Afrika är murarna nu sex meter höga, för att hindra människor som vill plocka tomater eller städa kontor i Sydeuropa. Gränspatruller och kustbevakning spejar längs Europas gränser och tvingar migranterna till allt riskablare och dyrare sätt att ta sig in med hjälp av flyktingsmugglare.

Ibland sägs det att det är omöjligt att ha öppna gränser, men det enda vi vet helt säkert är att det är omöjligt att ha stängda gränser. Det är omöjligt, för människor tar sig in ändå, men till ett mycket högt mänskligt pris.

Flyktingorganisationen United har dokumenterat mer än 16 000 dödsfall när människor har försökt att ta sig till Europa, men misslyckats under de senaste två decennierna – de som har drunknat, kvävts i containrar eller tagit livet av sig när de fått ett avvisningsbesked. Och det är bara en liten del av offren som kommer till vår kännedom.

Så ser de stängda gränsernas vardag ut i vårt Europa år 2013.

Johan Norberg
är liberal samhällsdebattör

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".