Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Per Wirténs text

Publicerat måndag 17 juni 2013 kl 23.50

Man brukar räkna med att det finns 215 miljoner migranter i världen, alltså människor som av någon anledning korsat en nationsgräns och slagit sig ner i ett nytt land. Det är tre gånger fler än för femtio år sedan.

                 När man först hör siffran 215 miljoner låter det mycket, som om hela kontinenter av människomassor satts i rörelse över haven och genom öknarna. Men egentligen är antalet migranter förbluffande få. De utgör bara tre procent av världens befolkning.

                 De flesta av dem flyr varken från inbördeskrig eller förtryck. Det är förmodligen mindre än tio procent av alla migranter som är flyktingar. De flesta ger sig helt enkelt av för att få bättre liv — ungefär som de smålänningar Vilhelm Moberg gjorde odödliga i Utvandrarsviten.

                 Men den här, trots allt, ganska lilla gruppen människor skapar stor oro. De trasslar till politiska system och ifrågasätter gränser. Över hela världen funderar människor över hur invandring förändrar livet i deras storstäder. Migration har blivit en av det tidiga 2000-talets stora globalpolitiska frågor. Det är fascinerande hur ett så begränsat fenomen kan få så explosiva konsekvenser.

                 Vartannat år kommer FN:s utvecklingsorgan UNDP med en stor rapport om tillståndet i världen. 2009 var temat global migration, med slutsatsen att den i huvudsak berikar samhället. Länder borde därför montera ner sina gränsmurar och hinder för invandring, för att i stället börja uppmärksamma migranters allvarliga brist på rättigheter, skrev de.

                 För bara någon månad sedan kom årets rapport från UNDP. Nu med temat ”The Rising South”, det vill säga hur fattiga länder i Syd befinner sig i en enormt snabb process mot välstånd. Det är dåliga nyheter för alla invandringsmotståndare. När fattigdomen minskar verkar nämligen migrationen öka: människor får äntligen resurser att flytta för att kanske finna bättre villkor. Den ökande migrationen är inget tillfälligt fenomen, men ett bestående globalt tillstånd.

                 I Europa rubbar migrationen några av välfärdsdemokratins grundfundament. Den håller på att avskaffat den nationalistiska doktrinen att ett land måste vara kulturellt homogent för att invånarna ska känna solidaritet med varandra. Men den trycker också hårt på den smärtpunkt där medborgerliga rättigheter i praktiken begränsar eller till och med kränker de mänskliga rättigheterna. I medborgarskapstankens natur ligger ju att man drar en gräns mellan de som tillhör och de som ställs utanför.

                 Ingen vet exakt hur många som varje år dör när de försöker ta sig in i Europa. Men UNHCR:s, ganska modesta, uppskattningar innebär att mellan fyra och fem personer drunknar varje dygn i Medelhavet eller Atlanten när de är på väg till Europa. Är det verkligen acceptabelt? Ja, de flesta européer verkar betrakta de döda som ett rimligt pris för att egna medborgerliga rättigheter ska kännas trygga.

                 Många av de som trots allt lyckas ta sig in till Europas städer hänvisas till ett hårt arbetsliv som papperslösa — och är därmed uteslutna från de flesta rättigheter medborgare tar för givna. I Sverige är i praktiken alla vägar till permanent uppehållstillstånd stängda. Hur rimmar det med demokratiska och välfärdspolitiska ambitioner?

                 Döden vid gränserna och rovdriften i arbetslivet är situationer där konflikten mellan människorätt och medborgarskap drivits ända till det moraliskt outhärdliga. Det kan inte få fortsätta så här. Varje död kropp som spolas upp på Europas stränder avslöjar hur begränsande och otillräcklig idén om medborgarskapet som demokratins grundval faktiskt är.

                 Jag tror UNDP hade helt rätt i sin stora rapport om global migration. Perspektivet behöver vändas så att politiken utgår från att migrationen varken kan eller bör hindras. Det innebär en anpassning till verkligheten som den ser ut. Men också ett politiskt paradigmskifte. Det är inte enkelt. En helt fri invandring skulle säkert framkalla nya former av övergrepp. Politikens reglerande närvaro är därför nödvändig — både för migranterna och för de som bor i invandrarländer, som Sverige.

                 På samma vis behöver även medborgarskapets gränser och innebörder omprövas. Hur ska medborgarskap fungera i en värld präglad av migration? Måste vi kanske uppfinna en helt annan grund för våra rättigheter än just medborgarskapet? Man kan börja genom att återuppliva den idé som vägledde svenska reformer på 1970- och 80-talen, den så kallade bosättningsprincipen. Synsättet är enkelt: alla som bor i Sverige, även de utan medborgarskap, ska betraktas som svenskar och därmed ha lika rättigheter. Det ledde till att medborgarskapet öppnades upp och avdramatiserades. Det framstår fortfarande som en användbar utgångspunkt.

                 Välfärdsdemokratierna behöver en ny kompromiss mellan moral och politik, ett nytt och öppnare samförstånd mellan medborgaren och människan, mellan medborgarskapets lokala rättigheter och de mänskliga rättigheternas globala anspråk. Det är en enorm uppgift: filosofiskt, politiskt och även existentiellt.

Per Wirtén
är författare och vänsterdebattör

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".