Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Det brinner i Skogsbo och räddningsledaren uppmanar alla som befinner sig i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. För mer information lyssna på Sveriges Radio P4 Dalarna.
(Publicerat idag kl 17.31)
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Clara Lee Lundberg: Grundproblemet med Freyres teorier kvarstår

Publicerat tisdag 18 juni 2013 kl 19.37

Gilberto Freyre var en man som såg som sitt främsta uppdrag att försöka förstå och porträttera den brasilianska nationella identiteten. Han föddes år 1900, tolv år efter att slaveriet avskaffats, och det faktum att han själv var vit, överklass och kom från Recife i nordöstra Brasilien, den plats dit de första afrikanska slavarna anlände och där sockerplantage-kulturen var som starkast, är avgörande för hur han tolkade den koloniala kontext som Brasilien växte fram i. När han publicerade sin första bok “Casa Grande e Senzala” i början av 30-talet, var den allmänna meningen bland både intellektuella och politiker i Brasilien, att det var ”rasblandningen” mellan portugisiska plantageägare och deras afrikanska och indianska slavar som hindrade Brasilien från att utvecklas socialt och ekonomiskt.

I boken utmanar Freyre den föreställningen. Många ansåg att den utgjorde en viktig del av Brasiliens historiebeskrivning, och att den bidrog till det egna identitets-skapandet. Andra kritiserade boken för att den var generaliserande och enkelspårig, och menade att Freyre främst fokuserar på plantageägarnas perspektiv och ignorerar slavarnas.

1951 blev Gilberto Freyre inbjuden av den portugisiska kolonialadministrationen att göra en rundresa i Asien och Afrika för att besöka de portugisiska kolonierna. Det var efter denna resa, och med erfarenheterna från ras-segregeringens USA i bagaget, som Freyre utvecklade och lanserade begreppen “rasdemokrati” och “luso-tropicalism”. Luso betyder portugisisk och Luso-tropicalism är enligt Freyre den “kulturella och känslomässiga enhet” som inkluderar alla länder som portugiserna koloniserat och som symboliserar det “unika” sätt på vilket portugiserna erövrade, koloniserade och befolkade tropikerna på de afrikanska, asiatiska och amerikanska kontinenterna.

I sin teori lyfter Freyre fram de specifika egenskaper som gjorde de portugisiska kolonisatörerna till bättre och mer framgångsrika än andra kolonisatörer: deras positiva inställning till ”rasblandning”, deras anpassningsförmåga till tropiska klimat, deras icke-dogmatiska religiositet och det faktum att de själva var ett resultat av olika kulturer. Den “lusotropikaliska teorin” utgjorde även en viktig ideologisk bas i den militärdiktatur som styrde Portugal från 1933 till 1974.

Utifrån Freyres övertygelse om att dessa specifikt positiva egenskaper hos portugiserna bidrog till att skapa det som han själv beskrev som “ det lyckade koloniala projektet Brasilien” , skapas också myten om den rasdemokrati som anses råda i landet. På ett i mina ögon romantiserande och aningslöst sätt beskriver Freyre i sina böcker hur de relationer som uppstod mellan européer, afrikaner och ursprungsbefolkning bidrog till att göra Brasilien till ett ”blandat” land, både genetiskt och kulturellt. Det må så vara, men att han utifrån de här premisserna drar slutsatsen att Brasilien därför skulle vara en ”rasdemokrati”, att det faktum att ett lands folk är genetiskt ”uppblandat” automatiskt gör det till ett land där alla är lika mycket värda, oavsett hudfärg, tål att ifrågasättas. Särskilt eftersom denna myt länge har varit officiell ideologi i Brasilien.

Redan på 60-talet blev Gilberto Freyres teorier ifrågasatta av bland andra den framstående akademikern Florestan Fernandes och hans kollegor från Escola Paulista de Sociologia. De menade att den sk ”rasdemokratin” var en myt eller möjligen en utopi, och hänvisade till de mekanismer som ständigt upprepades i det brasilianska samhället, mekanismer vars syfte var att upprätthålla en kolonial logik där svarta alltid hamnar på de lägsta posterna och vita alltid på de högsta maktposterna. De menade att Brasilien just tack vare sin ”rasblandning” länge förnekat att det finns rasism, att den varit osynliggjord och därför omöjlig att bekämpa.

Black Power-rörelsen i Brasilien har under åren fortsatt att kritisera Freyre och de som med eller utan hans idéer i bakfickan hävdar att det inte finns rasism och som gärna jämför Brasilien med USA, och menar att Brasilien är ett paradis för personer med afrikanskt ursprung i jämförelse.

Frågorna om ”rasdemokrati” och Brasiliens koloniala arv har blivit allt mer aktuella i takt med att fler svarta brasilianare nu syns på inflytelserika poster i samhället och i och med den kvoteringslag som röstades igenom förra året. Lagen innebär att hälften av alla platser på Brasiliens statliga och federala universitet ska gå till elever som fått sin utbildning på de statliga grundskolorna, och elever som definierar sig själva som svarta eller  tillhör ursprungsbefolkningen ska prioriteras.

Bakgrunden till lagen återfinns i de koloniala strukturer som präglar det brasilianska samhället i allmänhet och utbildningssystemet i synnerhet.

De bästa grundskolorna är privata och vill man ge sitt barn en bra utbildning måste man investera mycket pengar i grundskoleutbildningen. Men paradoxalt nog är de bästa universiteten statliga och federala, de finns få utbildningsplatser och det råder hård konkurrens för att komma in. Detta betyder i praktiken att personer från de lägsta samhällsklasserna (där majoriteten har afrikanskt eller ursprungsbefolknings-påbrå) ofta går på de statliga grundskolorna och får så undermålig utbildning att de inte har en chans att komma in på de statliga universiteten. De få som går vidare till universitets-studier får ofta ett stipendium för att kunna studera på ett privat, mindre bra universitet. Vita och höginkomsttagare däremot får ofta en bra utbildning på privata grundskolor och är väl förberedda för att klara inträdesproven på de statliga universiteten. Så ser logiken ut, det sker alltså ett skifte mellan privat och statlig utbildning när man börjar universitetet. De redan priviligierade fortsätter att få bra utbildning, de mindre priviligierade får kanske ingen utbildning alls.

En av de anledningar som gör den nya kvoteringslagen aningen komplex är det faktum att det ibland är svårt att avgöra vad eller vem som räknas som svart i ett land där de 5 officiella kategorierna för hudfärg inte räcker för att beskriva alla nyanser och variationer, och där alla har olika uppfattningar om vad som är svart. Olika universitet har valt olika metoder. Många av dem låter studenterna själva definiera sig, andra ber studenterna skicka in foton och sedan avgörs deras fall av en särskild intagningsnämnd.

Ytterligare ett sätt att avgöra vilken kategori man tillhör är de gentester som via USA kommit till Brasilien och som visar hur många procent afrikanska, europeiska eller ursprungsbefolknings-gener en brasilianare har. Detta är en metod som antagligen skulle ha fallit Gilberto Freyre i smaken.

Resultaten visar nämligen oftast det som utgjorde basen i hans teorier – att det brasilianska folket är genetiskt uppblandat, alla har lite av varje i sig. Testerna säger dock ingenting om hudfärg och det är det som är själva kärnpunkten i den postkoloniala diskursen i Brasilien idag. En person kan ha 60 % afrikanska gener men så länge det inte syns utanpå, så länge personen har ljus hy och inte kommer från favelan så kommer den förmodligen inte drabbas varken av rasism eller diskriminering.

Grundproblemet med Freyres teorier kvarstår alltså eftersom ett så kallat ”rasblandat” samhälle fortfarande inte per definition innebär ett samhälle fritt från rasism. Han förenklar helt enkelt ekvationen ras, hudfärg och social status. För det är inte procent-andelar i ett gentest som avgör hur man behandlas i ett postkolonialt samhälle, utan andelen mörka pigment i huden. I ett postkolonialt samhälle är det alltid den med mörkast hud som har lägst status. På den punkten har ingenting förändrats sedan slaveriets dagar.

Clara Lee Lundberg
är konstnär och journalist

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".