Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Viola Baos text

Publicerat onsdag 19 juni 2013 kl 17.14

”Jag kom från ett land där ras inte var ett problem, jag tänkte inte på mig själv som svart, och jag blev svart först när jag kom till Amerika.” Så äger huvudkaraktären Ifemelu en bit in i Americanah, den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman. Denna första smärtsamma upptäckt av den egna kroppsliga avvikelsen sätter sig under huden på Ifemelu och växer med tiden hon lever i USA. Den får henne att rakpermanenta sitt täta afrohår, kuva sin nigerianska dialekt och försöka omdirigera den i ett felfritt amerikanskt tungomål. Det är ”det där som nästan kväver dig” – som titeln på Ngozi Adichies novellsamling från 2010 löd på svenska – små rasifierade erfarenheter i vardagen som samlas i lager på lager, och blir till ett förkroppsligat ting som gräver sig in i kroppen och in i självuppfattningen hos det färgade subjektet.

Om Americanah har Ngozi Adichie sagt att hon ville skriva en traditionell kärlekshistoria som samtidigt belyser frågan om ras i relation till samtidens globalisering. Ifemelu lämnar Nigeria som student under militärdiktaturens många universitetsstrejker, i hopp om att få avsluta sina studier på andra sidan havet. I USA tvingas hon reflektera över vilka strukturer som märker ut henne som annan i varje nytt möte – varför hon har svårare att få jobb än sina vänner, varför folk tittar förvånat på henne när hennes vita pojkvän presenterar henne som sin flickvän, varför vita medelklasskvinnor ständigt upprepar sin beundran över hur vackra och starka afrikanska kvinnor är. För att verbalisera sina tankar startar Ifemelu en antirasistisk blogg. I egenskap av svart kvinna skriver hon här framförallt om en sak – ras – och om hur föreställningarna om den strukturerar det amerikanska medvetandet på alla nivåer.

I USA har Americanah beskrivits som en viktig och blottläggande bok om de rasstrukturer som fortfarande fortlever i ett postkolonialt 2000-tal. Jag frågar mig efter att ha läst boken om man hade kunnat skriva samma bok i Sverige. För Ifemelu är det naturligt att prata om ras; om vita, svarta, latinos, gula – inte i biologisk bemärkelse, utan som existerande kategorier i kulturen, vilka strukturerar våra sociala föreställningar. I Sverige är ett sådant bruk mer tabu än det är förekommande. Och medan det för Ifemelu är självklart att fastställa sig själv som ”a non-american black”, lyser politiska positioneringar i ras med sin frånvaro i Sverige. Termer som ”svarthet”, ”färgad” eller ”minioritetskvinnor” har här heller inte lyckats få den politiskt subversiva innebörd de fått i andra språkliga sammanhang – såsom begrepp återerövrade från en rasistisk idévärld.

De få försök till rasifierade identiteter som gjorts i Sverige har istället ofta mötts av hård kritik – t ex. kulturmagasinet Gringo som 2004 försökte lansera begreppet ”blatte” för den svenska allmänheten; eller initiativet ”The Black List ” från tidigare i år, ett register över svarta kulturarbetare med syftet att bryta en rådande vithetsnorm i kultursfären. Sådana försök har ofta själva anklagats för att vara rasistiska, för att cementera skillnader snarare än motverka dem. Om Americanah hade utspelat sig i Sverige och handlat om hur ras och vithet verkar i dagens svenska samhälle, sett utifrån en svart kvinnas perspektiv som tydligt positionerar sig i sin svarthet – hur hade den mottagits?

USA och Sverige skiljer sig förstås åt på många sätt. Medan USA:s medborgarrättsrörelser och raspolitiska förflutna medfört ett öppnare erkännande av rasistiska strukturer i samhället, har Sverige sedan 60- och 70-talens antirasism odlat en självbild som progressiv föregångare i jämställdhets- och jämlikhetsfrågor, som inte behövt tala om ras eftersom något rasproblem aldrig funnits. Denna föreställning om Sverige som ett föregångsland lever kvar – och är paradoxal gentemot vår ovilja att faktiskt diskutera hur ras och vithet påverkar människor i samhället idag. Men den är också logisk; Sverige är ju landet i Norden dit den västerländska kolonialismens tankegods aldrig nått fram. Istället finns här en vana att inte låtsas om hudfärg – som om medvetandet om den skulle vara ett erkännande av misskrediterad skillnad. I ett sådant samhälle kan en positionering i ras heller inte bli en antirasistisk strategi, eftersom den rasifierade erfarenheten från början aldrig har erkänts.

Jag tror inte att Sverige är mer förskonad från rasism än någon annan del av världen. Däremot tror jag att förnekandet är större här, av kulturella och historiska skäl. Den svenska vithetsforskaren Ylva Habel har skrivit: ”Genom att inte prata om ras omvandlas ett socialt problem till en privat skam hos icke-vita.” Det är just en sådan förkroppsligad skam som nästan kväver Ifemelu. Tills hon börjar skriva om det, och av en växande läsarskara inser att det är en erfarenhet hon delar med många andra. Jag tror att det är hög tid att vi erkänner att ras spelar roll också i vår del av världen, att vi inte låter den reduceras till ensamma individers paranoia, och att vi tillåter den att bli en bred politisk utgångspunkt för den icke-vita erfarenheten i Sverige idag.

Viola Bao
är litteraturvetare och skribent

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".