Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Maria Küchens text

Publicerat lördag 22 juni 2013 kl 14.33

Nágoya är Japans Detroit. Stan har länge varit en av Japans viktigaste industristäder, och därmed ett strategiskt mål för bomber under andra världskriget. Då förstördes den nästan helt.

När Nagoya sen byggdes upp igen efter kriget så byggdes den för bilism. Det är helt kongenialt att Toyota har sitt högkvarter här, i en skyskrapa som skulle ha gjort sig på Manhattan.

Nagoya är inte kultur. Nagoya är inte andlighet. Nagoya är produktion, logistik och ekonomi. Det är inte till Nagoya man ska åka om man vill få andliga insikter. Eller också är det exakt hit.

På Nansan-universitet i Nagoya finns ett forskningscentrum för religion och kultur. Där satt jag på ett seminarierum, en het och solig sommarförmiddag, och lyssnade på en Stanford-professor i filosofi som hade varit zen-munk i flera decennier och äntligen redde ut begreppen.

Plötsligt upplysning, enligt zen, sker oberoende av alla ord och alla läror. Upplysning är inget man kan arbeta eller studera sig till. Den är en erfarenhet, inte en förvärvad kunskap. Plötsligt bara kommer den. På ett ögonblick är du upplyst. Men denna upplysning kräver paradoxalt nog ändå att du studerar och mediterar, och det räcker inte med baskunskaper som inhämtas på en helg. Du måste i åratal läsa stora mängder litteratur och lösa koaner, det vill säga, svara på obesvarbara frågor som din mästare ställer.

Detta med koanerna gäller åtminstone den mest intellektuella grenen av zen, rinzai zen. Den som i stället fokuserar på soto zen, löser färre koaner och mediterar mera. Men den plötsliga upplysningen oberoende av läror, borde inte den kunna komma utan all denna inlärning?

Nej. Jag har alltid anat ATT upplysning inte är någon kvickfix, och denna heta sommarmorgon i Nagoya förstod jag VARFÖR. Föreläsaren berättade att han som zen-munk hade anmodats av sin lärare att från morgon till kväll i flera månader räkna till ett. Föreställ er det. Ett. Ett. Ett. Ett. Ett. Det är inte roligt. Fruktansvärt tråkigt är det. Det är tråkigt på ett sätt som tar över hela ditt medvetande efter ett tag, om du inte kroknar och lägger av.

Det gör många. Men den som fortsätter … Ett. Ett. Ett. … kommer så småningom till insikt om svaret på mästarens fråga, VARIFRÅN KOMMER ETT? Om han inte innan dess har förlorat förnuftet. Zenbuddhism är inget för oss ömtåliga och sköra, som blir konfysa för minsta lilla. Och det är inget för lata och nöjeslystna. Det är ingen lära för hippies.

Ändå gick så många hippies igång på zen under sextio- och sjuttio-talen. De åkte österut med böcker som Jack Kerouacs Dharmagänget i ryggsäcken på jakt efter upplysning och jag anar varför. Plötslig upplysning! Wow man, den bara kommer! Du bara sitter där någonstans i Indien eller Japan under ett träd precis som Buddha och röker på och har det mysigt och så kommer Upplysningen. Som om det vore så enkelt.

När en zenmunk efter månader av räknande till ett, har förstått varifrån ett kommer, då får han en ny fråga av sin mästare: VARIFRÅN KOMMER TVÅ?

Rinzai zen var samurajernas variant av zen. De lärde sig fokusera. Och de lärde sig skala bort allt onödigt. De västerländska andliga turister som driver runt i något slags upplysningsdimma på långsemester i Asien, de fokuserar kanske däremot inte alltid fullt så hårt som en samuraj i skarpt läge. Och de skulle kanske knappast orka räkna till ETT mer än högst någon timme.

Man kan tycka att zen verkar fullständigt bisarrt. När man ser vissa koaner och dikter som en rinzai zen-lärjunge förväntas lösa och läsa, då känns det lite som dadaism, som absurdism. Men då glömmer man att denna stora tradition av koaner och dikter relaterar till en ännu större textmassa i form av buddhistiska urkunder och klassisk poesi. Det som är helt dadaistiskt för en sökande västerlänning, kan vara glasklart för en beläst zen-student som genast ser texternas anspelningar på andra texter.

Zen står inte för sig självt. Zen kan inte plockas som russinet ur kakan och konsumeras lite som man har lust. Zen ingår i en väldig tradition i tid och rum, och för att kunna låsa upp den traditionen krävs dels att man har skaffat sig nycklar, dels att man är beredd att underordna sig. Zen är en hierarkisk värld.

Jag förstod det första gången när jag läste Daisetso Suzukis böcker om zen. Zen and Japanese Culture och andra verk av Suzuki är 1900-talsklassiker som bidrog höggradigt till att forma västerlandets bild av zen. Det är en njutning att läsa Suzuki. Han är en stor stilist, han är lärd, han är andligt inspirerad. Han pekar på vad zen kan vara: ett andrum som den stressade samtidsmänniskan så väl behöver, eftersom vi har förlorat vår förmåga att vila, att inte ständigt sträva efter mer. Vi behöver verkligen sätta oss ner och lära oss räkna till ETT.

Men Suzuki ger samtidigt en mer komplicerad och mindre sympatisk bild av zen. Mellan raderna skymtar man manipulation, intriger, mobbning, interna maktstrider.

Buddhister har minsann inte alltid varit så världsfrånvända och icke-materialistiska och fridsamma. Ta Rikyu till exempel. Han levde på 1500-talet och av vissa har han kallats för ett slags teceremonins Luther, det vill säga, han gjorde teceremonin till den övning i enkelhet och anspråkslöshet som den är idag. Tätt förknippad med zenbuddhism har teceremonin alltid varit – fast det är egentligen fel att kalla den ”ceremoni”. Man lagar och dricker te helt enkelt. Nå i alla fall, Rikyu var mycket nära vän med Hideyoshi, som i sin tur nästan skulle kunna kallas Japans Gustav Vasa. Han var en på många vis osympatisk ledare, som dock enade landet.

Men vänskapen slutade tragiskt med att Hideyoshi beordrade Rikyu att ta livet av sig. Orsaken sägs ha varit politiska intriger och Zusuki försöker få det till att hans hjälte, teceremonimästaren Rikyu, ”inte kunde hjälpa” att han hela tiden drogs in i världsliga affärer fast han egentligen ville leva enkelt.

Redan före zen-buddhismen, när Kyoto anlades som Japans huvudstad i slutet av sjuhundratalet, hade landets kejsare lärt sig av bitter erfarenhet att buddhistmunkar och präster gärna blandade sig i politiken och att det inte var bra. I den tidigare huvudstaden, Nara, hade en buddhistpräst försökt erövra den kejserliga tronen och intriger inom den buddhistiska hierarkin saknades inte heller.

Så kejsaren döpte sin nya huvudstad, som senare skulle heta Kyoto, till Heian-Kyo, fredens och lugnets huvudstad. Och han försökte upprätta denna fred och detta lugn genom att till en början inte tillåta några buddhistiska tempel i själva stan. De besvärliga buddhistmunkarna fick hålla sig på bergsluttningarna runtomkring.

Några hundra år senare utbröt regelrätta slag mellan olika buddhistkloster utanför Kyoto. Monica Braw skriver i sin bok om Japans historia, Trollsländans land, att år 1081 brändes två tempel utanför Kyoto ner nästan helt, i en strid mellan tusen munkar. Drygt hundra år senare stormade munkar in i Kyoto och drabbade samman med över tusen krigare, och det här var inga undantagsfall. Krig och våld var vissa buddhistmunkars vardagsmat. Och inte heller samurajerna, som ofta praktiserade rinzai zen, var ju särskilt fredliga.

Så västerlänningens bild av fredsälskande buddhister är historiskt sett en sanning med modifikation. Och idag finns ett ordspråk i Kyoto, apropå stadens nöjes- och glädjekvarter Gion, den flytande världen, och fromma mäns moral: Kasta en sten in i Gion och den kommer att träffa en munk.

I jämförelse med Kyoto, där det finns över tusen buddhisttempel, verkar Nagoya plötsligt rätt så fredligt. Där finns bara bilar och motorvägar och höga hus och Toyota och en av Japans viktigaste hamnar. Det är i alla fall vad man kan tro, tills man börjar skrapa på ytan och upptäcker att även Nagoya har ett klosterliv.

Jag hade nöjet att dricka te och äta kakor och prata i några timmar i Nagoya med ledaren för soto zen-klostret Niso-do. Hon heter Shondo Aoyama och är åtti år gammal men pigg som en mört.

I en av sina böcker, Zen Seeds, beskriver hon hur hon övar tacksamhet genom att sköta köksarbetet under en sesshin, en flera dagar lång meditationsperiod, och med ”köksarbete” avses arbete mellan fyra på morgonen och nio på kvällen varje dag.

Aoyamas träning till nunna började redan när hon var fem år och handlade om ren uthållighet: hon måste lära sig mängder av sutror utantill och stiga upp i vargtimmen trehundrasextifem dagar om året i  iskalla tempel. Jag lärde mig om inte förr, så definitivt i Nagoya, att zenbuddhism kräver starka individer, både fysiskt och psykiskt.

Kanske är det därför västerlänningar så gärna söker sig till buddhism generellt, för att vår civilisation tror på – ja, rentav dyrkar – den starka individen. MEN vem av oss vill ha de långa övningarna, askesen, arbetet, självutmaningen?

Buddhister sitter inte bara och stirrar in i väggen, även om det är en meditationsmetod, framför allt i soto zen. Myoshinji-templet i Kyoto, ett rinzai zen-tempel grundat på 1300-talet av den fromme kejsaren Hanazono, understryker att deras buddhistiska hållning också kräver att de verkar aktivt i världen. Den sökare som vill vara med på någon av klostrets meditationer för allmänheten måste finna sig i att i schemat ingår arbete, städning.

I zen ingår att sopa sin hydda, som en vis mästare en gång sa. Samtidigt har nog överordnade munkar alltid fått sina hyddor sopade av underordnade munkar. Människor förblir människor.Vi kan vara kristna eller buddhister eller ateister, svenskar eller japaner: vissa mänskliga svagheter är universella: girighet, maktlystnad, hierarkier.

Så om jag som västerlänning åker till ett zenkloster i Japan ska jag kanske  inte tro att jag ska hitta någonting där som är större och renare och bättre än det mänskliga, ofullkomliga livet hemma.

Ett.

Ett.

Ett.

Ett.

Ett.

Maria Küchen

(Denna essä sändes av utrymmesskäl något kortad i radio.)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".