Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
BOKRECENSION

Kvinnligt konstnärskap fortfarande i behov av eget rum

Publicerat fredag 7 mars 2014 kl 13.00
"Självförminskande är det största hindret för jämställdhet i kulturen"
(6:25 min)
Annina Rabe. Foto: Privat

När Virginia Woolf skulle ge ut Ett eget rum skrev hon ursäktande i sin dagbok att den var en bagatell som nog inte skulle tas på allvar. Annina Rabe förvånas över hur till och med en av feminismens förkämpar ursäktade sig på det vis som kvinnor tenderar göra.

Hon funderar över ursäktandet som ett hinder för jämställdheten och vilken plats Ett eget rum har i dagens samhälle.

När Virginia Woolf år 1929 ska ge ut sin klassiska essä Ett eget rum har hon själv inte särskilt höga förväntningar om dess genomslagskraft. I sin dagbok skriver hon att hon inte räknar med att bli tagen på särskilt stort allvar. Säkert kommer hon att bli beskylld för att vara feminist och det kommer nog även att antydas att hon är lesbisk. Hon skriver dessutom att hennes bok har en ”gäll feminin ton” som säkert kommer att irritera många av hennes vänner. Men men, konstaterar hon: boken må vara en bagatell, men den är i alla fall skriven med engagemang och övertygelse.

Jag har ofta tänkt på det där.

Att inte ens Virginia Woolf, denna feministpionjär och återupprättare av den kvinnliga litteraturhistorien, inte ens hon kan låta bli att förminska sitt verk. Visst var det andra tider hon verkade i, men ändå. Ett eget rum kom 1929. Kvinnor hade haft rösträtt i England i över tio år och Woolf hade själv varit aktiv i suffragettrörelsen. Varför denna nästan ursäktande ton?

Ibland tror jag att just det där självförminskandet är det allra största hindret för att uppnå jämställdhet. Jag ser det ständigt runtomkring mig, jag gör mig skyldig till det själv oftare än jag vill erkänna. Det sker automatiskt, det sitter i ryggmärgen.

Men Ett eget rum ursäktar sig inte. Den är fortfarande ett lysande manifest, en glödande stridsskrift, ett stycke bitande ironisk analys av en historisk orättvisa. Och framför allt är den ett sakligt konstaterande. För att kunna bedriva intellektuellt och konstnärligt arbete måste kvinnan, precis som mannen alltid har haft, ha ett eget rum. Ett fysiskt rum, en dörr att stänga om sig. Men också det mentala rummet - att ta sig rätten att kräva ett utrymme som bara är hennes eget. Hela jämställdhetens fundament bygger ju på modet att kräva sig sitt eget utrymme. Att få ta en plats bland andra. Att förmågan att kräva detta har föga med kompetens att göra känns överflödigt att ens påpeka.

Det handlar om att förändra historiska strukturer. Det är bara kvinnorna själva som kan genomdriva det – någon avgörande hjälp från männen lär vi knappast få.

Att läsa Virginia Woolfs essä idag känns som ett välbehövligt rengöringsbad i en tid när den svenska feminismen framstår som splittrad och orolig. Den är intrasslad i ett positioneringskrig som jag omöjligt kan se gagnar jämställdheten. Klart att feminismen ständigt måste intellektuellt prövas och diskuteras – men den våldsamma debatt som uppkom i kölvattnet av Belinda Olssons Fittstimprogram framstod mer och mer som ett skyttegravskrig där man helt tycktes ha glömt vad det var man kämpade för från början. Det blev en feminism som bedrevs på fraktionsnivå snarare än på en kollektiv grund. Vilket väl för övrigt är väldigt symptomatiskt för vår individfixerade och anti-kollektivistiska samtid, där ”jag och de mina” alltid är i centrum.

Det var också en debatt som ibland fick en att tänka på det gamla uttrycket ”mycket snack i liten verkstad”.

Total jämställdhet är fortfarande inte uppnådd, även om mycket har gått framåt. Fortfarande har kvinnor lägre löner än män. Fortfarande tar kvinnor mindre på höga poster i arbetslivet. Det är alltjämt så att kvinnor saknas i en stor del av historieskrivningen. Det kunde Belinda Olsson ha fokuserat på i sina program, i stället för att ägna tiden åt att leka brandman och jaga Ulf Lundell.

Å andra sidan; det kunde också kritikerna av Belinda Olsson fokuserat på i stället för att lägga så mycket energi på att hata ett teveprogram som inte var gjort på det sätt som dom hade velat.

Virginia Woolfs Ett eget rum återför oss till grundfrågan.

Idag kan man förstås kritisera henne för att det perspektiv hon talar ifrån är den privilegierade medelklasskvinnans. Ironiskt nog saknades ju aldrig det där egna rummet för Virginia Woolf själv; hon var född in i en kulturell och välbeställd familj, hon skaffade aldrig barn och hade därför ingen som var beroende av henne.

Idag vet vi att jämställdhet inte bara gäller kön, och att villkoren för kampen ser olika ut beroende på var vi kommer ifrån. Virginia Woolfs essä vänder sig till bildade akademikerkvinnor – den var ju från början en serie föreläsningar som Woolf höll vid Cambridge. Har den verkligen något övergripande att säga oss idag?

Ja, det har den av en massa anledningar. Framför allt för att den synliggör ett systematiskt uteslutande av kvinnor från kulturhistorien.

Kvinnor räknas fortfarande inte i lika hög grad när kanon ska skrivas. Kvinnor får fortfarande vara genier på samma sätt som män. I Ett eget rum handlar det om litteraturhistorien, men det här gäller i lika hög grad andra konstnärliga yttringar, som konst och musik. Alldeles nyligen skrev 157 kvinnliga musiker under ett upprop som uppmärksammade frånvaron av kvinnor i populärmusikhistorien. Denna exkludering sker hela tiden, fortfarande, mitt i vår så kallat jämställda tid. Den sker inom konst, litteratur, teater, musik. Den sker på mediernas kulturredaktioner.

Jag tror knappast att den sker av ondska. Det är snarare som en kvinnlig kollega sa till mig en gång apropå en manlig chef:

"Jag tror inte att det är så att han tycker illa om kvinnor. Det är mer så att man måste påminna honom om att de över huvud taget finns”

Det ”egna rummet” behöver intas för alla kvinnor, inte bara Virginia Woolfs akademiker och författare. Oavsett bakgrund och omständigheter behöver vi bli bättre att kräva det där självklara utrymmet. Att inte acceptera osynligheten. Att aldrig mer be om ursäkt.

/Annina Rabe

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".