Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Ojämlikheten vägd och mätt

Publicerat fredag 11 april 2014 kl 13.00
"Men, människan är en obeständig, velig varelse, vi vill vara jämlika och vi vill inte vara det."
(6:21 min)
Jämvikt? Foto: Pi Frisk /SvD/TT

Jämlikhet tycks vara en synnerligen svår nöt att knäcka, den kan till och med verka ouppnåelig. Författaren Per Molander menar att varje mänskligt samhälle utvecklar ojämlikhet, men att det är politikens uppgift att försöka att få samhället att röra sig åt motsatt håll. Men hur? Och med vilken politik? Frilansjournalisten Ulrika Knutson läser "Ojämlikhetens anatomi".

Har ni Djurfarmen aktuell, eller Djurens gård som George Orwells roman heter numera? När djuren tagit makten och kastat ut bonden Jones, blir allting bättre. Ett tag. Nya regler trummas in. Djur bor inte i hus, ändå dröjer det inte länge förrän grisarna har flyttat in och vräker sig på Jones dunkuddar. Reglerna kompletteras. Alla djur är jämlika, men grisar är mer jämlika än andra!

  Orwells fabel illustrerar väl Per Molanders tes i Ojämlikhetens anatomi.

   "Klyftorna ökar" är en vanlig sats i den politiska retoriken, klyftorna ökar mellan direktörer och anställda, arbetstagare och arbetslösa. De mest retoriskt indignerade brukar låta som om man lätt borde kunna skotta igen klyftorna, och återgå till det normala. Så lätt är det tydligen inte alls. Även om Per Molander menar att jämlikhet är en politisk tillgång - forskare kan ge svart på vitt: jämlikhet leder till ökad tillit mellan medborgarna. Och i stater med ökad tillit - Skandinavien toppar som bekant - är barnens hälsa bättre, våldsbrottsligheten lägre, skolor fungerar bättre och folk är mer villiga att betala skatt.

  Men, människan är en obeständig, velig varelse, vi vill vara jämlika och vi vill inte vara det. Genom historien  är det ojämlikheten som segrar, oavsett ideologi! Det är ju för hemskt. Men - för att vi inte ska duka under i defaitism visar Per Molander listigt hur denna inbyggda motsägelse fungerat i olika historiska epoker och under skiftande ideologisk fana.

  Människan är född med förmåga till medkänsla, kanske hade redan aporna denna talang. Per Molander citerar en egyptisk kammarherre som skryter på sitt gravmonument: Jag var en vän av de små, Mild mot de utblottade, jag sörjde för de hungriga utan ägodelar, Givmild mot de fattiga.

  Så långt är allt gott och väl. Den egyptiske tjänstemannen levde i en jordbrukskultur som kunde lagra överskott i form av spannmål. Jämlikheten var större i jägar- och samlarsamhället, men inte total. Överallt där makten haft chansen, så roffar den åt sig de största hasselnötterna, den bästa utsikten, de mjukaste kuddarna. Det verkar vara en naturlag. För att samverka behöver människor ett socialt kontrakt, överallt pågår förhandlingar, och de är på liv och död. Trots medkänslan ger vi inte bort något frivilligt, säger historien. Det enda som stoppar ojämlikheten är när de andra, de utsugna, hotar att dö ut! Då slår samvetet till, eller överlevnadsdriften, också hos makten.

  Så länge människan kunnat tänka och reflektera har hon funderat på jämlikhetsproblemet. I en sumerisk hymn hyllas drottning Nanshe som sörjer för änkan och tar flyktingen i sitt sköte. Bibelns Jesaja talar om rättfärdighetens rike. De slavägande grekerna funderar så det knakar. En religiös syn på ordningen är i regel att Gud och härskaren delar makten mellan sig. Men också kristna filosofer som den modige Manegold av Lautenbach kom på 1000-talet fram till att en kung har skyldigheter mot sina undersåtar. En tyrann kan och bör avsättas. Det var sprängstoff. Och 1600-talets Thomas Hobbes, som brukar kallas reaktionär bitvarg, var inne på samma spår. En tyrann som inte klarar sitt uppdrag ska störtas. Och människor är jämlika, särskilt vad själsförmögenheterna beträffar, muttrade Hobbes.

Ömt tar Molander Hobbes i försvar mot sekler av rabiata attacker, mest från vänster. Men liberalerna har haft stora problem med jämlikheten. Det var i och för sig de som började bråka om saken, under upplysningen, men, konstaterar Molander, det är socialdemokraterna som har försökt realisera den liberala idén om att alla människors lika förutsättningar ska gälla.

  På ojämlikhetens långa resa genom historien stöter den på riktigt motstånd i Europa slutet av artonhundratalet. Vad händer då? Jo, fackföreningarna blir en maktfaktor i förhandlingsspelet runt det sociala kontraktet. Jag riktigt hör hur Karl Peter Torwaldsson rätar på ryggen. Men, varnar Molander, socialdemokratisk fördelningspolitik kan kosta mer än den smakar. Om transfereringarna läcker eller S-eliten blir maktberusad, så minskar jämlikheten i alla fall.

  Att jämlikheten minskar i vår tid beror framförallt på globaliseringen och de stora teknikförändringarna vi genomgår. Hur vi ska parera dessa förändringar av samhällskontraktet är det ingen som vet.

  Per Molander är en lågmäld och uppfordrande röst. Han har inga klämmiga förenklingar att trösta oss med, bara den välgrundade känslan av att vägen är mödan värd. Att sträva efter jämlikhet är ett Sisyfosarbete. Men, menar Molander, med Camus kan vi föreställa oss Sisyfos lycklig i sin ansträngning.

/Ulrika Knutson, frilansjournalist

Litteratur: Ojämlikhetens anatomi av Per Molander (Weyler förlag)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".