Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Svetlana Aleksijevitjs "Zinkpojkar"

Publicerat fredag 17 oktober 2014 kl 13.35
"De kommer aldrig att få veta hur lurade de blev"
(13 min)
Svetlana Aleksijevitj
Svetlana Aleksijevitj Foto: Vilhelm Stokstad / TT

Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj är ständigt akuell och nämns ofta i Nobelprissammanhang. Nu kommer den 25 år gamla boken "Zinkpojkar" för första gången ut i sin helhet på svenska. Den handlar om de fruar, flickvänner och barn som fick hem en nära anhörig i en zinkkista under Sovjetunionens krig i Afghanistan 1979-89. Och om de krigsveteraner som överlevde och i efterhand känner sig lurade. Kulturredaktionens Fredrik Wadström har länge följt författaren som inte tvekar att ställa nya sorters frågor.

En major och bataljonschef berättar för Svetlana Aleksijevitj att många av de sovjetiska soldaterna i Afghanistan lyssnade på den legendariske poeten och vissångaren Vladimir Vysotskij. Men inte bara de. Också fienden på den afghanska sidan, majoren använder det persiska ordet 'dusjman', också de lyssnade på Vysotskij. Och så berättar han hur de en natt när de låg i bakhåll hörde dusjmanerna sjunga just den här Vysotskij-låten:

Min vän har rest till Magadan
Lyft på hatten, lyft på hatten
Han reste själv på egen hand
och utan eskort och vakter

Och så berättar majoren hur fienden tittade på sovjetiska filmer om partisaner under Andra världskriget. Det var hos oss som de lärde sig att kriga mot oss, säger han. Om vi ska försöka peka ut en av alla styrkor i Svetlana Aleksijevitj författarskap så skulle det kunna vara den här: att berättelserna och vittnesmålen som hon förmedlar är helt unika. De går väldigt sällan att föreställa sig innan vi läser hennes böcker. Afghanska krigare som kämpar mot Sovjetunionen och sjunger Vysotskij och tittar på patriotiska sovjetiska krigsfilmer. Det öppnar upp mot nya vidder bortanför vår fantasi.

Boken "Zinkpojkar" kom ut första gången i Sovjetunionen 1989, samma år som landets armé gjorde sitt alltför sena uttåg ur Afghanistan. Det finns ett berömt tv-inslag där den sovjetiske generalen Boris Gromov kliver ur ett pansarfordon på bron över floden Amu Darya på den afghansk-sovjetiska gränsen.

"Bakom mig finns inte en enda sovjetisk soldat, vårt uppdrag är efter nio år slutfört och man måste säga att det varit framgångsrikt", sa general Gromov där på bron på väg ut ur Afghanistan i februari 1989. Det som gjort uttalandet mest berömt är att historien gett Boris Gromov fel i det mesta. Det fanns visst sovjetiska trupper kvar i Afghanistan efter detta datum även om kriget formellt avslutats. Och ingen betraktar den nioåriga operationen som en framgång, snarare som en av de katastrofer som till sist fick Sovjetunionen att ett par år senare störta samman och splittras i femton olika länder. Fast det har inte hindrat Gromov från att göra politisk karriär i det nya Ryssland som uppstod efter imperiets fall.

Det var alltså i den här turbulenta tiden som Svetlana Aleksijevitj bok "Zinkpojkar" första gången kom ut. För ryskspråkiga läsare var titeln lätt att förstå. I den nya öppenheten under perestrojkan kände folk till hur de dödade soldaterna skickades hem från krigets Afghanistan i zinkkistor. Ofta var de så lemlästade att det inte gick att hålla på traditionen med öppen kista under begravningen. Det här var Aleksijevitj tredje bok efter den sensationella debuten med "Kriget har inget kvinnligt ansikte", om kvinnorna som stred mot tyskarna under stora fosterländska kriget, alltså andra världskriget, och sedan uppföljaren om barnen under kriget.

Metoden bakom böckerna är arbetskrävande: först hundratals intervjuer med människor som själva varit med i de här krigen. Vanliga soldater, befäl, sjukvårdare, fordonsförare. Och så intervjuer med anhöriga, framför allt mödrar, fruar, flickvänner som fick hem om inte en zinkkista så ofta en invalidiserad eller traumatiserad son eller make. Sedan väljer Svetlana Aleksijevitj noggrant ur materialet. Vissa intervjuer blir längre berättelser, andra passerar som små brottstycken eller till och med bara enstaka repliker.

Sammanlagt i "Zinkpojkar" framträder över 50 personer med sina historier. Fast den här utgåvan är inte densamma som kom ut för 25 år sedan utan en omarbetad version från 2013. Aleksijevitj har under de senaste tio åren gått igenom flera av sina böcker och lagt till uppdateringar, nya kommentarer och sådant som av olika skäl tidigare strukits. På så sätt fortsätter böckerna att vara en del av hennes skrivarprocess.

En gång fick jag förmånen att ta del av en fas i den där processen. Sommaren 1999 följde jag Svetlana Aleksijevitj under två veckor i hemstaden Minsk när hon samlade material till en kommande bok. Hon åkte runt i den vitryska huvudstaden och träffade människor i olika åldrar i deras hem, alltifrån paradvåningar i centrum till sovjetiska hyreskaserner och nybygda studenthem i förorterna. Och hon pratade med alla som dök upp på vägen, inte minst med taxichaufförerna. När jag för bara något år sedan träffade Svetlana Aleksijevitj beskrev hon sin metod att först samla material och sedan bearbeta det. Hon sa: "För att få höra nya saker måste måste man ställa nya sorts frågor."

"I den här genren som jag arbetar i är det i texten som att det inte finns någon författare med i samtalet. Men frågorna är viktiga för att vi ska få höra de här berättelserna", sa Svetlana Aleksijevitj om sin metod.

I "Zinkpojkar" med korta minnesanteckningar på några få ställen, annars är det som vanligt att intervjupersonerna berättar i monologform. Fast vi får ändå syn på Aleksijevitj i deras sätt att förhålla sig till henne. De medverkande i boken säger ofta: "varför frågar ni om det?" eller "vad är det ni vill veta?". Låt oss dyka in i texten och lyssna på hur det kan låta. I den första av bokens tre delar finns det två sidor med en menig rysk soldat, en fordonsförare. Till att börja med försöker han värja sig mot författarens frågor. "Jag har hämtat mig från kriget, lämnat det bakom mig...Hur ska jag kunna beskriva allt som hände?"

Och som vanligt hos Svetlana Aleksijevitj så föds det ur motviljan att återvända till fasorna en berättelse som vi aldrig trodde att vi skulle få höra. Afghanistanveteranen som en gång var fordonsförare berättar om det fysiska minnet av kriget: skälvningen i kroppen, ursinnet, rädslan, paniken. Han berättar också om de psykiska reaktionerna: hur det tog flera månader efter att han kommit till Afghanistan innan han förstod vad pågick runt omkring honom. Han säger till Aleksijevitj: som jag förstår det nu fick jag en chock. Och så får vi personliga ord på det där som vi hör från så många krig, inte bara Sovjetunionens invasion i Afghanistan, att de aldrig förstod syftet med kriget och att de soldater som överlevde först långt senare kände att de blivit ilurade att det här var ett nödvändigt och ärorikt krig. Det korta berättelsen med den menige fordonsföraren slutar med att han nästan är avundsjuk på de vänner som dödades i kriget. De ligger där i sina gravar och kommer aldrig att få veta hur lurade de blev. Och de kommer aldrig mer att bli lurade.

De här är alltså två boksidor av 300 sidors vittnesmål. Två ynka sidor och ändå är det som att ett helt liv ryms där. Svetlana Aleksijevitj fyller varje mening med så mycket innehåll det bara går, både fakta- och känslomässigt. Samtidigt är det enklaste av språk. Raka okomplicerade meningar med en obönhörlig framåtrörelse. Att återberätta stycken ur texten kan ta tre gånger så lång tid som att läsa upp dem direkt ur boken. För jag har fortfarande inte berättat om det för mig viktigaste avsnittet från de där två boksidorna i "Zinkpojkar". Efter att fordonsföraren berättat om hur de värnpliktiga luras att tro att de ska skickas till nyodlingsområdena i den uzbekiska sovjetrepubliken och hur de istället hamnar i Afghanistan, rakt in i kriget, kommer några få rader om den unge soldatens fru. Hon frågade de sovjetiska militärmyndigheterna hur det kom sig att hennes man hamnat i Afghanistan. Svaret blev: han förklarade självmant att han ville, ett svar som gavs till allas fruar och mödrar. Efter att fram till detta ha läst om manipulationerna och tvångsförflyttningarna som de värnpliktiga utsatts för blir det här ännu ett svek. Fordonsföraren konstaterar: Jag blev lurad två gånger. De skickade ut mig i kriget och berättade inte sanningen om var det var för krig.

När nu "Zinkpojkar" kommer ut i sin helhet för första gången på svenska är för ovanlighetens alla intervjupersonerna anomymiserade. De kallas bara: en menig signalist, en mor, militärläkare, och så vidare. Det är väldigt långt från Svetlana Alesijevitj vanliga stil. I alla hennes övriga böcker, "Bön för Tjernobyl", "Tiden - second hand", och så vidare, finns för det mesta för- och efternamn och ålder på det medverkande med. Ibland är det bara ett förnamn och om det är en anonym berättelse kan Aleksijevitj ibland förklara omständigheterna varför det är tvunget att vara så. Men det finns också i "Zinkpojkar" en förklaring. I den nya versionen handlar de sista hundra sidorna om den rättegången som hölls mot boken i Belarus, alltså Vitryssland, åren 1992-93. Det är en sorglig läsning av rättegångsprotokoll och tidningsartiklar som så här drygt 20 år senare både är ett eko av de sovjetiska propagandan kring Afghanistankriget och ett förebud om den totalitära regim som tog över Belarus bara något år senare och fortfarande har landet i sitt grepp.

Men Svetlana Aleksijevitj bok "Zinkpojkar" kommer att överleva alla politiska system. Och den håller också känslan av perestrojkan vid liv när folk i Sovjetunionen började tala om samhällsproblem på ett annat sätt och lyssna på nya rockgrupper som Kino, ett band som ofta sjöng om krig på ett helt annat sätt än det nostalgiska heroiserande sättet.

Litteratur:

Svetlana Aleksijevitj, Zinkpojkar, Krigets fasor, Bön för Tjernobyl och Tiden second hand.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".