Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Den andra kvinnan - drömmen om en passion som existerar på egna villkor

Publicerat tisdag 28 oktober 2014 kl 13.35
"Otrohet oroar, lockar och fascinerar och blir ofta bra litteratur"
(12 min)
1 av 3
Monica Lewinsky och hennes mäktige älskare - världens mest ökända andra kvinna?
2 av 3
Den andra kvinnan - bara ett dåligt skämt?
3 av 3
Annina Rabe. Foto: Privat.

Två av höstens mera uppmärksammade svenska romaner anknyter till vad som tycks vara ett evigt tema i parrelationernas historia. Nämligen förekomsten av en tredje part, den andra kvinnan (eller för all del: den andre mannen).

 Annina Rabe har läst Therese Bohmans roman "Den andra kvinnan" och "Utan personligt ansvar", Lena Anderssons uppföljare till ”Egenmäktigt förfarande”. I den senare boken går Ester Nilsson vidare från Hugo Rask till Olof Sten, en gift man.

 Hon konstaterar att otrohetens dragningskraft finns kvar. "Drömmen om en passion som existerar på sina egna villkor, bortom vanan och vardagen. Det är en dröm som nästan alltid ligger väldigt långt ifrån den sjaskighet som de flesta avslöjade otrohetsaffärer slutar i."

 Men först till en av världens mest uppmärksammade otrohetsaffärer.

 För några dagar sedan höll nutidens kanske mest ökända älskarinna ett av sina första offentliga tal någonsin. Det var Monica Lewinsky, som talade för en ung publik på en konferens om näthat. Med viss självironi berättade hon om det fatala misstag hon begick när hon var en 22 år gammal praktikant som blev naivt förälskad i sin gifta chef.  Chefen i sin tur drog fördel av situationen. Sådant händer hela tiden, men den här chefen råkade vara USAs president Bill Clinton. Monica Lewinsky blev ”that woman” med hela världen och över en natt berövad hela sin identitet. Hon blev utskrattad, hånad och hatad, därtill offentligt förnekad av mannen hon varit dum nog att bli kär i. Clinton däremot blev både friad och förlåten, och respekten för honom kvarstår. Skammen och självmordstankarna förföljde Lewinsky under många år och slampstämpeln lär hon aldrig bli kvitt. Det är dyrt att vara ett hot mot den heliga kärnfamiljen.

 Det blev ett lustigt sammanträffande att hennes tal kom precis denna höst, när jag ändå haft huvudet fullt av funderingar kring otrohet och älskarinnans roll. Det är ämnet för två av höstens mest omdiskuterade romaner.

 Jag tänker på Therese Bohmans roman med den medvetet klichéartade titeln "Den andra kvinnan", där en ung kvinna ser älskarinnerollen som en väg ut ur en tillvaro och en samhällsklass hon inte vill tillhöra.  Och jag tänker förstås också på den alldeles nyutkomna "Utan personligt ansvar", Lena Anderssons uppföljare till ”Egenmäktigt förfarande”. I den möter vi återigen ju huvudpersonen Ester Nilsson som nu förälskat sig i en ny så kallad kulturman: den gifte skådespelaren Olof Sten.

 De här två romanerna belyser älskarinnans roll på olika sätt, men de är båda i någon mån en upprättelse och ett försvarstal för en kvinnoroll som offrats åtskilliga gånger i litteraturhistorien. Flauberts Emma Bovary och Tolstojs Anna Karenina betalar dyrt för sina utomäktenskapliga förbindelser. Gamla testamentets Hagar, allmänt betraktad som en av litteraturhistoriens första älskarinnor, fördrivs av den rasande svartsjuka Sara, hustru till hennes älskare Abraham. I Dantes gudomliga komedi mördas kärleksparet Paolo och Francesca av Francescas svartsjuka make och döms till att för evigt irra i helvetets krets för ”de vällustiga”, de som har gett efter för sina sexuella begär.

 Otrohet oroar, lockar och fascinerar och blir ofta bra litteratur. Ämnet, i all sin skamlighet och skamlöshet, är tacksamt oavsett om man skriver världslitteratur eller Harlekinböcker. Tjechovs ”Damen med hunden”, Lawrences ”Lady Chatterleys älskare” Edith Whartons ”Oskuldens tid” – listan över världshistoriens verk med otrohet som tema är oändlig. Här i Sverige är det kanske Hjalmar Söderberg som har behandlat den utomäktenskapliga förbindelsens våndor allra mest minnesvärt, inte minst i ”Den allvarsamma leken” från 1912.

 Väldigt många, ja kanske de flesta människor som har eller har haft ett kärleksliv har någon gång i sitt liv behövt ta ställning till otrohet, oavsett i vilken roll man har drabbats och hur man sedan har agerat på det. Litteratur om otrohet väcker nästan alltid stark identifikation hos många. Förbjuden kärlek är litteratur skulle man nästan kunna säga. Inte minst i det att den till stora delar bygger på väntan och fantasier, som i sig är en sorts fiktionalisering.

 Den förhöjda livskänsla som relationen – eller bara tanken på den – kan ge när den är som bäst. De nattsvarta känslor av svartsjuka och hat den å andra sidan också föder. Livsvalen den kan ställa en inför. Alltsammans ligger nära litteraturen.

 I den franska författaren Annie Ernaux tunna lilla roman Sinnenas tid från 1991 jämför huvudpersonen – en medelålders kvinnlig författare - sin passionerade affär med en gift man med just skrivandet:

Ofta hade jag en känsla av att jag hängav mig åt denna passion på samma sätt som jag skulle ha skrivit en bok: samma tvingande behov av att lyckas med varje scen, samma omsorg om varje detalj”.

 Annie Ernaux roman är en liten modern klassiker i otrohetsgenren. Så här inleds den kort och gott: "Sen september förra året har jag inte gjort annat än väntat på en man: att han skall ringa eller komma till mig".

 Hela boken beskriver denna intensiva väntan på älskarens nästa besök. Kvinnan köper dyra kläder som hon föreställer sig att hon ska bära vid deras nästa möte. Hon lämnar annars hemmet ytterst motvilligt – hon kan ju missa ett telefonsamtal. Hon existerar som i ett vakuum mellan de korta mötena, ett tomrum där hon medvetet har valt bort och stängt ute allt som påminner om tillvaron utanför. Det enda som är verkligt är fantasierna kring älskaren.  "Jag kände endast närvaro och frånvaro", skriver hon.

 Om mannen som är föremål för hennes väntan får vi inte veta mer än några få intetsägande detaljer. Det har Ernaux gemensamt med höstens två stora otrohetsromaner av Lena Andersson och Therese Bohman. Han är egentligen inte viktig, det är den självutplånande passionen som är ämnet för romanen.

 Kvinnan gör sig inga illusioner om att deras relation skall leda någonvart, hon bryr sig heller inte nämnvärt om det. Hon vet bara att när han går därifrån förlorar allt runtomkring henne sin mening. En symbol för det blir klädesplaggen, inköpta för att vara en del av den iscensatta fantasin. Utan den blir de bara meningslösa trasor.

 Annie Ernaux huvudperson lever till vardags ett självständigt liv. Ändå håller de banala fantasierna henne i ett järngrepp. Hon har inga anspråk på att älskaren skall lämna sin familj och leva med henne i stället. Det djupt motsägelsefulla, på gränsen till provocerande, i att denna intellektuella kvinna frivilligt väljer att vara den andra kvinnan och totalt underkastar sig en man och en relation som inte lever av något annat än passion. Och att hon därtill gör det utan några moraliska filter.

 Inte heller Therese Bohmans unga kvinna, hon som jobbar i sjukhusköket och blir älskarinna åt en läkare, har egentligen några moraliska betänkligheter, och hon finner sig i alla fall till en början helt i rollen som älskarinna.

 Hon förvånas till och med över hur snabbt hon lär sig dubbelspelets alla oskrivna regler. Att aldrig ändra inställningarna för  passagerarsätet i bilen. Aldrig bära för mycket parfym eller annat som efteråt kan vittna om hennes närvaro. Det handlar om att utplåna alla spår. Och samtidigt känner hon sig uppfylld av det storslagna i att ha ett hemligt liv, något som ingen annan känner till.

 Kvinnan i Bohmans roman har drömmar om ett annat liv. Hon längtar och dras till en kulturell medelklassmiljö som hon på samma gång föraktar. Älskarinnerollen blir en väg dit. Men när bubblan så småningom spricker och drömmarna förintas blir kärleksrelationen i stället mycket konkret en väg till ett annat liv. Från att ha utnyttjats blir den unga kvinnan nu den som utnyttjar. Hur tänker jag inte avslöja, för överraskningseffekten av den här bokens snygga och provocerande slut vill jag inte beröva läsaren.

 Bohmans huvudperson är en modern och ironisk tvist på gamla tiders älskarinneroll där ogifta kvinnor kunde bli älskarinnor åt välbärgade män som en väg till försörjning och högre materiell status. I tider då grunderna för äktenskap i första hand var en ekonomisk uppgörelse behövde kärlek inte nödvändigtvis vara inblandat. Förmögna män höll sig då gärna med försörjda älskarinnor som levde som hålldamer. Den sociala statusen och acceptansen kunde hon däremot aldrig uppnå.

 Men att älskarinnan skulle vara ”nöjd med sin lott” och att alltid vara nummer två är en myt. Ingen vill vara den andra kvinnan. Inte minst ser vi det i Lena Anderssons nya bok ”Utan personligt ansvar”, där huvudpersonen Ester Nilsson från ”Egenmäktigt förfarande” blir kär i den gifte skådespelaren Olof Sten. Känslorna är i någon mån besvarade, frågan är bara hur mycket.

 Ester Nilssons problem är just att hon vill ha en kärlek som är större och mer livsomfattande än vad Olof Sten är beredd att ge. Hon tycker att hon är värd mer och hon drar sig inte för att vara öppen med det. Han träffar Ester vid sidan av, men klargör på ett tidigt stadium att han inte är beredd att lämna sin fru. Ester accepterar motvilligt älskarinnerollen eftersom hon hela tiden när en förhoppning om att han ska ta steget och lämna sin hustru.

 Den paradoxala svängningen mellan att vara den ständiga nummer två – och ändå på något sätt känna sig som nummer ett – är ett klassiskt älskarinnedilemma. Olof Sten ser dock inte sin egen roll eller sitt eget ansvar i det som inträffar. Carl Malmberg, läkaren i Therese Bohmans roman, tar konsekvenserna av sin handling först när hans position är hotad.

 Synen på otrohet har växlat under åren, och idag tycker jag mig se en sorts märklig blandning av femtiotalsmoral och tillkämpat frisinne när det gäller parrelationer. Det skall vara äktenskap och kärnfamilj och trohet till varje pris. Samtidigt hyllas sexuell frigjordhet inte minst bland unga. I radikala kretsar stöter man ibland på personer som har fria förhållanden: men alla vet att de nästan alltid fungerar bättre i teorin än i praktiken.

 Att vara älskarinna är fortfarande behäftat med ett socialt stigma och förknippat med en mängd fördomar. Hon är oförmögen till närhet. Hon har inte självförtroende nog att vilja vara nummer ett. Hon är fatal och inte den typ ”man gifter sig med”, kort sagt en slampa. Men det kan ju kanske också finnas älskarinnor som väljer den livsstilen för att de inte vill inordna sig i ett traditionellt kärnfamiljsmönster?

 Oavsett vad så finns alltid otrohetens dragningskraft kvar. Drömmen om en passion som existerar på sina egna villkor, bortom vanan och vardagen. Det är en dröm som nästan alltid ligger väldigt långt ifrån den sjaskighet som de flesta avslöjade otrohetsaffärer slutar i. För otrohet kommer aldrig att upphöra att vara ett svek, oavsett hur omständigheterna ser ut.

Litteratur:

Merete Mazzarella: Otrohetens lockelse – en bok om äktenskapet (1997)

Elizabeth Abbott: Mistresses – A history of the Other woman (2003)

Yrsa Stenius: Makten och kvinnligheten (1993)

Therese Bohman: Den andra kvinnan (2014)

Lena Andersson: Utan personligt ansvar (2014)

Annie Ernaux: Sinnenas tid (1993)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".