Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Den som försöker sätta en etikett på Adonis målar in sig själv i ett hörn

Publicerat fredag 14 november 2014 kl 13.35
”Tusen år gamla blodbad, som lika gärna kunde ske idag”
(12 min)
Nobelpriset. Inte.
Han heter egentligen Ali Ahmad Said Asbar, men tog i unga år pseudonymen Adonis i den korrekta tron att hans dikter då skulle kunna bli publicerade.

 Han har liknats vid TS Eliot och betraktas som den främsta nu levande syriske poeten. Han heter egentligen Ali Ahmad Said Asbar, men tog i unga år pseudonymen Adonis i hopp om att det då skulle bli lättare för honom att få sina dikter publicerade. Och det blev det också.

  Han kallas ömsom mystiker, modernist, surrealist och rebell. Och anses av många som svårläst. Karine Mannerfelt har tagit sig an hans senast översatta verk"Boken platsens gårdag nu" del två (översatt av Hesham Bahari), och möter en fascinerande text.

  Som hjälp tar hon hans egna ord: "det finns inget öst, inget väst, bara en människa i en enda värld."

"En ruinhög där hundar ylar, en öde plats som den resande försmår".

 Det skulle kunna vara en scen från dagens Syrien, men raden är hämtad ur poeten Adonis verk "Boken platsens gårdag nu", vars andra del kom tidigare i år.

 Boken handlar om krig, blodiga kamper mot islams avfällingar, mot dom som inte följer koranen bokstav för bokstav. Det är blodbad som utspelade sig för ettusen år sedan eller mer, men som lika gärna kunde ske, eller snarare sker idag.  Men det är bara en av berättelserna i detta flerstämmiga verk.

 För här finns också den tidlösa poesi om individens frihet som är Adonis kännetecken.

"Vilken fröjd att para sina andetag med vingarnas rådvillhet.

Är det därför han aldrig kunde underkasta sig vindarna"

Men den som försöker sätta en etikett på Adonis målar in sig själv i ett hörn. Ju fler lådor eller askar man öppnar desto fler tillkommer.

(Adonis på arabiska)

 Även för oss som inte förstår arabiska är det en melodisk skönhet att höra honom läsa sina egna texter. Dikten vi hörde handlar om irrandet, något som Adonis själv är bekant med, efter mer än ett halvt decennium i exil, först i Beirut och sedan i Paris. Texten läste han vid sitt besök på Bokmässan i Göteborg för snart tio år sedan. 

 

Hur bryter vi oss fria ur irrandets cirklar,

ur denna fängslade vistelse,

ur detta kalifats eller imamats labyrinter,

märkligt, vi bryts sönder och bygger broar,

men inte för att gå över dem utan för att sörja våra spillror 

 Adonis har ju år efter år  funnits med i spekulationerna kring Nobelpriset i Litteratur. Det skulle kunna bli en dörröppnare för många om Akademin vågade sig på att ge honom priset. Men snart är det kanske för sent. Han blir 85 nästa år,

 För den ovane läsaren av arabisk poesi kan hans texter först te sig som olösliga rebusar. Och naturligtvis är de mer mångbottnade för den lärde läsaren. Men  samtidigt, Adonis poetiska språk är en hägring av något välbekant.

Är vägen till Bagdad ett sår,

stilla o mina tvivels stormar,

jag  förnimmer kullarna vinkar med armarna

och jordens rand vecklar ut sin långa duk

som om slätterna vore mantlar av kärlek,

en arm vilande mot avtågets midja,

en resa, ett öppet sår i jordens sida

 Adonis är inte en politisk diktare, han har sagt att poesin aldrig får tjäna politiken, men att politiken skulle må bra av litet mer poesi.

 Han flydde sitt hemland Syrien redan för mer än femtio år sedan, men sedan inbördeskriget började 2011 har han gång på gång uttalat sig om situationen i arabvärlden efter den arabiska våren, även i radions Kulturnytt

Adonis:Har skrivit om egypten, tunisien, syrien, rörelserna har gjort mig glad, men det kan aldrig bli något om man inte separerar politik och religion

 Adonis säger att rörelserna i Tunisien, Egypten och Syrien är historiska och att de till en början gladde honom, oberoende av vad de skulle kunna leda till. Men fortsätter han, det kan aldrig bli en förändring i arabvärlden om inte politik och religion skiljs åt.

Adonis: så länge man inte separerar  staten och religionen är man mer eller mindre kvar i medeltiden.

 Så länge stat och religion hålls samman förblir arabvärlden kvar i medeltiden, säger Adonis. Samhället måste vägledas av principerna för mänskliga rättigheter, inte av religionen, som är en privat angelägenhet. Detsamma har han gång på gång upprepat i arabiska tevekanaler alltsedan upproret i Syrien startade. Dessutom understryker han att en verklig förändring i arabvärlden bara kan ske utan utländsk inblandning.

Mitt hemland springer efter mig som en flod av blod 

Civilisationens panna är en botten täckt av svamp och mossa

Jag samlade ihop till en krona och förklädde mig till en lykta.

Damaskus gick vilse, Bagdad kom närmare,

historiens svärd bröts sönder i mitt hemlands ansikte (ur Kulturnytt 2006)

 Adonis skrev den här dikten redan 1969, den känns kusligt nära just idag med de förödande striderna i Syrien som pågått i snart fyra år. Men, som sagts innan, han är ingen poet som ställer sitt skapande i politikens tjänst.

 Kanske kom hans bildspråk till honom då han som barn vallade får i bergen vid den syriska kusten. Det sägs att han såg på stjärnorna som sina vänner och talade med träd och stenar. Familjen tillhörde den  alawitiska sekten, precis som den syriska presidentfamiljen Assad, Det är en sällsam shiitisk religion som förlitar sig på reinkarnation.

Hur skulle jorden inte åter kunna födas

I dina steg och i ditt seende

När det okända är huden på din kropp

Och solen ett granatäpple i din hand?

 Adonis stora projekt Boken platsens gårdag nu - som i Sverige alltså kommit ut i två av tre delar, är formellt sett ett episkt diktverk om den tidiga arabiska kulturen, förmedlad genom 900-talsdiktaren al Mutanabbis röst och livsöde. Mot hans stämma hörs Berättaren som skildrar islams blodiga historia och dess strider mellan en bokstavlig och en symbolisk tolkning av Koranen

  

Varför kan de som nått evigt liv

inte skriva till sina vänner

om det deras ögon har skådat?

Varför kan det okända inte släcka

betraktarens törst utom

med drycken i profetens bägare?

 Den fria tankens kamp mot religiös fundamentalism är navet i Adonis verk Boken. Och med det visar han att den striden varit aktuell sedan islams födelse. Adonis gärning är den sekuläre muslimens, den som många, både i arabvärlden och på andra håll, efterlyst allt sedan Muhammeds tid.

  Men hur gör man då för att läsa Adonis? Den som får "Boken platsens gårdag nu" i sin hand kan lätt få skrämselhicka av dess tyngd och komplexitet. De två delar som översatts till svenska är på sammanlagt 900 sidor och väger drygt två kilo. Men efter en stunds läsning kan man urskilja hur boken är uppbyggd och det går att bläddra fram och tillbaka. Förmodligen fastnar ögat och tanken i en och annan textrad som retar fantasin:

"Gryningen är en upprepning men den är alltid en början"

 Det var mest av en slump jag själv upptäckte Adonis för ett tiotal år sedan, jag läste en essä där han förklarade hur tiden inom islam inte ses som rätlinjig utan att den anses gå runt såsom i en cirkel. Det finns alltså ingen början, inget slut.

  Med den insikten i bakhuvudet fick jag ett nytt perspektiv både på Adonis egen poesi, men också på vad förespråkare för fundamentalitisk politisk islam framhäver. De tolkar sin tros tanke om tiden bokstavligen i stället för som en metafor. Precis som de gör med Koranen.

Adonis: Om att han blev chockad av muhammedteckningarna

 Här Adonis från en intervju då han kommenterar de våldsamma reaktionerna på de danska muhammedteckningarna i delar av den muslimska världen. De som protesterar förstår inte vad yttrandefrihet innebär, säger Adonis och understryker vikten av att man måste få lov att kritisera Gud och även förneka hans existens.

  Adonis har levt i exil sedan slutet av 1950-talet, efter en tid i syriskt fängelse. Men själv ser han sig inte som en exildiktare. I stället talar han om språket - arabiskan - som sitt hemland. 

Adonis: jag  lever mitt liv i en miljö där arabiska språket förkroppsligas i skapandet av poesi

Inför dessa ansikten som förtvinar bakom svårmodets mask bugar jag  mig,

inför vägarna där jag glömt mina tårar,

inför fadern som dött i molnens grönska med ansiktet täckt av segel ,bugar jag  mig….

Inför barnet som säljs för att bedja och putsa skor ….

Alla i mitt land ber vi böner och putsar skor.

Inför klippan där min hunger ristat in i rasslande ….

Inför huset vars stoft jag  burit med mig under mina irrfärder bugar jag  mig. Allt detta är mitt fosterland, inte Damaskus

 ----

Dikten Fosterland ur samlingen Sånger av Mihyar från Damaskus lästes av Emil Almen och är översatt av Hesham Bahari samt Ingemar och Mikaela Leckius. De övriga texterna i programmet är alla hämtade från Boken platsens gårdag nu del 1 och 2, och tolkade av Hesham Bahari. Som uppläsare hörde vi Helen Ardelius, Håkan Bravinger och Elin Claeson.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".