Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

När vi är pappor är vi män lyhörda och sensitiva, ömma och gosiga

Publicerat tisdag 25 november 2014 kl 13.35
"Det är dags att bryta det nu. Har din son sett dig gråta?"
(13 min)
Manligt.
1 av 2
Typisk manlig aktivitet. Här gäller det att inte gråta. (Pojkarna i bilden har naturligtvis inget med texten att göra.)
Författare.
2 av 2
Mats Söderlund, som utkommer med boken "Göra män" nästa år: Det enda som räknas är känslomässig närvaro i massor. (Foto: Caroline Andersson.)

 Har din son sett dig gråta? Det frågar idag Mats Söderlund, författare och pappa, andra män. Mats, som snart utkommer med boken "Göra män", har det här rådet till alla som är eller tänker bli pappa:

 Var hemma med barnen när de är små. Sätt karriären åt sidan ett halvår. Du kommer att ha glädje och nytta av det så länge du lever, vinsterna med att vara hemma, ta hand om de små barnens behov, känslor, utveckling, att vara nära och behövas, att bli till i det mest genuina, ömsesidiga och kärleksfulla möte man kan tänka sig, vinsterna med det är helt enkelt oersättliga.

Att ge sin son tillgång till en känslomässigt närvarande pappa är det enskilt viktigaste, om inte i grund och botten det enda du kan göra för att försäkra dig om att han kommer att få ett så harmoniskt och lyckligt liv som möjligt, säger Mats Söderlund i din här radioessän, som alltså också handlar om rätten, kanske till och med skyldigheten, för män att gråta.

 När jag skulle slutföra min kommande bok om manlighet och kriget mot pojkarna insåg jag att jag måste intervjua min son. Han var nu tjugo år och nyss utflyttad och jag undrade vad han hade lärt sig om manlighet. Hade jag varit en bra förebild? Svaret kom blixtsnabbt och utan tvekan:

 ”Män ska vara långa, ha muskler, le hela tiden och de ska inte riktigt vara öppna med sina känslor. Och så ska de vara väldigt fysiska av sig.”

 ”Hurdå fysiska”, frågade jag.

 ”Det ska vara en massa ryggdunkningar hela tiden.”

 Han syftade tydligen på manliga lärare och chefer han haft. Själv var han inte särskilt hemlig med sina känslor, sa han. Det väckte hopp.

 Nu vänder jag mig främst till dig som också är pappa, eller blivande pappa.

 Häromveckan såg jag den amerikanska familjefilmen ”The last song” tillsammans med min yngsta dotter. Den handlade om en pappa som separerat, gått in i en kris och nästan tappat kontakten med sina två barn. Nu var de hos honom över sommarlovet och relationen skulle repareras. Det visar sig att pappan har cancer, vilket han förstås i det längsta undviker att berätta för dem. Vi män pratar inte om sådant.

  Min dotter storgrät trots att hon sett filmen tidigare. Jag greps också och kände tårarna stiga i ögonen. Det var ögonblicket av försoning som berörde mig starkast. Att äldsta dottern och pappan efter alla missförstånd och konflikter till sist nådde fram till varandra. Men snabbt tänkte jag: ”Ja ja, sentimental film, det ser löjligt ut att gråta för det här, du behöver inte börja snyfta nu.” Glad över att jag ändå känt något och nöjd med att ögonen blänkte till stängde jag av gråten.

 Men varför det?

 Efter filmen tittade min dotter på mig.

 ”Du är röd i ögonen pappa”, sa hon.

 ”Är jag?”

 ”Har du gråtit?”

 ”Haha, nejnejnej.”

 ”Har du inte?”

 Jag såg hennes ögon som fortfarande var tårfyllda. Vad skulle jag säga nu? Plötsligt framstod jag som känslokall och cynisk. Haha? Varför gråta över en sentimental hollywoodproduktion?

 Ja? Varför inte?

 ”Jo, jag grät lite. Eller jag blev lite rörd”, sa jag.

 ”Är det sant att killar inte kan gråta?”

 ”Va? Haha, nej, nej. Det är klart att vi kan.”

 ”Men man ser aldrig killar gråta. I skolan säger de att killar inte kan gråta.” 

 Självklart kan vi det, men det var inte första gången jag stoppade tårarna. Inte sista. Jag ser på mig själv som en man som både kan gråta och som gråter, ibland, när det är påkallat, relevant, rimligt.

 Men det var första gången jag blev så akut medveten om frågan: varför inte gråta? Jag kände mig som en idiot. Det är skönt att gråta. Spänningslösande. Relationsskapande. Men framför allt måste jag ställa mig frågan: om jag känner mig ledsen, det kommer tårar, gråt, varför stoppa?

 Som, tror jag, de flesta andra män idag, så tycker jag det är självklart att män kan gråta, och blir snarast förnärmad över att man kan ifrågasätta det.

 Men när gråter vi då? På toaletten? I garaget? I skogen? När ingen ser på?

 Pojkar gråter, leker och är känslosamma och spontana. Pojkar har känslor. Pojkar är kreativa, intuitiva och lyhörda. Pojkar är empatiska. Pojkar kan visa både rädsla, ledsnad, skam och ilska. Pojkar har från början alla de förment feminina karaktärsdrag som sedan förbjuds, tonas ner eller helt utesluts ur mansrollen.

 Den livslånga skolningen till man är lika genomgripande som den motsvarande processen för kvinnor, som Nina Björk så väl beskrivit i sin klassiska ”Under det rosa täcket”.

 Agnarna sållas från vetet som man brukar säga. Det betyder att det värdelösa skiljs från det värdefulla. Pojkar böjas. Slipas. Härdas. Formas.

 Man danas till man, det kallas också kamratfostran, eller killekar, men den inbegriper alltid sanktioner och trakasserier av olika slag, hot om våld, våld, utstötning, utfrysning och isolering. Ibland kallas det mobbing. Det handlar om maktlekar som bögtestet, böghög, viking eller nåd, strypleken. Lekar som ibland utmynnar i närmast tortyrliknande situationer.

 Om flickor berövas sin frihet, sitt oberoende och inflytande så drillas pojkar från första början att bortse från sina känslor. Intuitiva, sensitiva, fantasirika och spontana pojkar tvingas att kontrollera allt detta, stänga in det, vara starka och rationella, inte gråta.

 Alla män jag pratat med vet vad jag menar, alla, vi har vid något tillfälle gått igenom det här stålbadet, antingen hemma med en straffande farsa, en storebror som tog ut sin frustration på oss, eller i skolan med en hel hord av killar i hälarna så fort vi avvek det minsta lilla från normen, eller på träningen, i omklädningsrummet lika väl som på fotbollsplanen.

  Det är en slags tvångsrekrytering till en armé vars enda mål tycks vara att återskapa sig själv och bli så stor och mäktig som möjligt, så att dess generaler och härförare, skall kunna fortsätta frossa i makt och överflöd.

 Vi blir soldater i ett krig mot våra egna söner, mot deras känslighet, intuition och empati. De är alla offer i det kriget. Och vi också.

 Man vill närhet och kärlek men tvingas välja avstånd och hårdhet. Man ser sina systrar och mammor och förälskelser bli besvikna och sårade, men det känns som att inget annat återstår när kravet att skilja ut sig från dem och bli en man helt enkelt blir för starkt.

 Vi kväver våra känslor så skickligt att vi till slut inte ens är medvetna om det.

 Kriget mot pojkarna är ingen lek.

 Men manligheten har alltid varit föränderlig. Alla de hett saknade och önskade ingredienserna i manligheten har funnits som naturliga delar av männen hela tiden, på olika sätt i olika klasser och i olika omfattning under olika epoker. Det finns inga absoluta hinder för förändring. Ingen biologi som ligger i vägen. Inte på något avgörande sätt i alla fall. Bara vi själva.

 En man i trettioårsåldern som jag träffade på en föreläsning för IT-tekniker ställde frågan: ”Vart tog alfahannen vägen?” Han var uppriktigt förvirrad. Han sa sig veta att kvinnor vill ha killen som går vinnande ur krogslagsmålet. Som skyddar kvinnan, lyfter upp henne och bär henne över tröskeln in i sängkammaren. Han var ju inte själv sån, men han försökte ibland leva upp till den rollen. Det var så han hade lärt sig att man skulle vara. Varför funkar det inte längre?

 Författaren Susan Faludi skriver i sin klassiker ”Ställd”, att männens utmaning för att ta sig ur sin kris inte är att lista ut hur vi ska kunna bli manliga igen, det är inte att definiera en ny fiende som är utmaningen, utan att finna vår manlighet i det mänskliga. Ett av hindren, menar Faludi, är de påtryckningar på männen som syftar till att vi ska kontrollera våra känslor.

 De traditionella manliga hierarkierna och normerna fungerar inte för att befria oss. Arbetsplatser, sportklubbar och krogar behöver fyllas av män som är tydliga med att de inte ställer upp på hackordningen längre.

 Vi måste bryta majoritetsmissförståndet. Det vill säga det som händer när du möter två kollegor på afterwork, en av dem drar ett sexistiskt skämt, för han tror att ni andra vill höra det, och du garvar med, för du tror att de andra förväntar sig det, i själva verket är alla tre lika obekväma.

 På pappaplatsen säger vi män emot oss själva. När vi är pappor är vi lyhörda och sensitiva, kanske till och med lättrörda, vi är ömma, omtänksamma och gosiga. En pappa behöver inte vara en riktig man, och en riktig man behöver definitivt inte vara pappa. Papparollen är som en avgränsad del av personligheten, en som man varken tar med sig till jobbet, kompisarna eller politiken.

 Så mitt viktigaste råd till alla män är att vara hemma med barnen när de är små. Sätt karriären åt sidan ett halvår. Du kommer att ha glädje och nytta av det så länge du lever, vinsterna med att vara hemma, ta hand om de små barnens behov, känslor, utveckling, att vara nära och behövas, att bli till i det mest genuina, ömsesidiga och kärleksfulla möte man kan tänka sig, vinsterna med det är helt enkelt oersättliga.

 Det finns ingen karriär, inget steg i lönetrappan, ingen position eller framgång som i längden kan mäta sig med det. Det är dessutom ett sätt att bryta ”det sociala arvet”, särskilt om du har en son. Att ge honom tillgång till en känslomässigt närvarande pappa är det enskilt viktigaste, om inte i grund och botten det enda du kan göra för att försäkra dig om att han kommer att få ett så harmoniskt och lyckligt liv som möjligt. Glöm kvalitetstid, glöm hämta ikapp när han blir större, glöm det har aldrig skadat någon.

 Det enda som räknas är känslomässig närvaro i massor.

 Man har hört män vakna upp till någon slags feministisk insikt när de blivit pappor till döttrar. Fint, tycker jag. Men var är alla pappor till söner?

 När ser vi våra söner? Vad säger vi till dem? Och vad visar vi dem? När jag tänker efter inser jag att jag aldrig sett någon av mina killkompisar gråta. Jag har aldrig sett min bror gråta. Ingen av mina manliga kollegor, någonsin, ingen av mina farbröder eller manliga grannar. Inte en enda gång.

 Det är dags att bryta det nu. Och vi gör det tillsammans. Har din son sett dig gråta?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".