Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Under vilka omständigheter skulle vi själva förvandlas till mördare?

Publicerat måndag 24 november 2014 kl 13.40
"Aldrig vi. Aldrig våra släktingar, förebilder eller grannar"
(5:55 min)
Polen.
1 av 3
Här, i den polska orten, Jedwabne begicks ett illdåd som är värt att påminna om 73 år senare.
Jedwabne.
2 av 3
En samtida bild från massakerns Jedwabne.
Kulturskribent.
3 av 3
Kulturskribenten Stefan Ingvarsson har läst boken om Jedwabne. (Foto: Cato Lein.)

 Sommaren 1941 gick tyska trupper in i den del av Polen som tidigare ockuperats av Sovjet.  I tre östpolska småstäder ledde detta till massmord på den judiska befolkningen som förnedrades, våldtogs, slogs ihjäl och slutligen föstes in i lador och brändes levande av sina grannar.

 Om detta trauma i den polska historien handlar Anna Bikonts skakande reportagebok Vi från Jedwabne. Där kan man bland annat läsa: "Sanningen går inte att begrava. Tids nog kommer även stenarna att tala."

 Det där tror inte polenkännaren Stefan Ingvarsson på. Han har för Obs räkning läst Anna Bikonts bok och hans slutsats ser ut så här: Sanningen går visst att begrava och utan ett envetet journalistiskt och vetenskapligt pusslande hade ingen kunnat läsa om den i dag.

 Sanningen går inte att begrava. Tids nog kommer även stenarna att tala. Orden är Leszek Dziedzics, en av informanterna i Anna Bikonts skakande reportagebok Vi från Jedwabne som nyligen utkommit på svenska i Irena Grönbergs översättning.

 Det låter vackert, men jag tror inte att det är så. Sanningen går visst att begrava och utan ett envetet journalistiskt och vetenskapligt pusslande hade ingen kunnat läsa om den i dag.

 Sommaren 1941 gick tyska trupper in i den del av Polen som tidigare ockuperats av Sovjet. När fronten drog vidare österut uppstod ett vakuum utan fungerande polis eller ockupationsmakt. Istället upprätthölls ordningen av informella medborgargarden. Invånarna levde i stor ovisshet om framtiden, men en sak hade tyskarna gjort mycket tydligt: från och med nu var den judiska befolkningen fredlös. I tre östpolska småstäder ledde detta till massmord på den judiska befolkningen som förnedrades, våldtogs, slogs ihjäl och slutligen föstes in i lador och brändes levande av sina grannar.

 Trots en rättegång mot förövarna direkt efter kriget överfördes brotten i det allmänna medvetandet på tyskarna. Sanningen passade inte in i berättelsen om att polacker också var ett av nazismens offer. Offer kunde inte samtidigt vara andras förövare. Tyskarna hade ju mördat tre miljoner polska judar, kunde de inte få skulden för några tusen till?

 Även om sanningen gick att manipulera, lät sig skulden aldrig begravas. Det Anna Bikont möter mer än sextio år senare när hon knackar på hos vittnen, förövare och enstaka överlevare är inte ett försök att minnas och berätta sanningen – hon möter olika försök att undvika den. Både de grannar som deltog i mördandet, och de som såg på, drog materiell nytta av att stadens halva befolkning utrotades och lämnade efter sig bostäder och möbler, verkstäder, butiker och kvarnar.

  Skulden fördes över på offren. Nu blev även massakern deras fel. Allt var deras fel. Inte ens de få överlevarna berättar sanningen. De har ursäktat och skyddat förövarna under alla år och fortsätter att göra det när Bikont talar med dem. Det har ju varit deras biljett till överlevnad. Försoning uppnås inte sällan genom att den svagare parten gör avkall på sin egen sanning. Hellre ett förljuget liv än inget alls.

 Anna Bikont försöker nå bakom förträngningen, bakom de utpekade syndabockarna. Den berättelse hon skriver fram är svår för nästan alla att ta till sig. Samhällsdebatten om morden i Wasosz, Radzilow och Jedwabne har varit ett mognadsprov för den moderna polska demokratin.

 Klyschan om att en demokrati mäts efter hur den skyddar sina minoriteter blir högst verklig. Den handlar inte bara om levande minoriteter, utan även om en upprättelse av de döda. På ett plan har landet klarat av detta test – det officiella Polen har skrivit in brotten i sin egen historia och många har korrigerat sin syn på historien. Men andra är inte lika övertygade och tenderar att försvara den egna självbilden med våldsam kraft – skjuta ifrån sig skulden på antingen tyskarna eller judarna själva. Döljer dessa överreaktioner fler obehagliga sanningar?

 Många polacker känner sig oskyldigt anklagade för en antisemitism som de aldrig varit ensamma om i Europa. Och i just denna känsla tror jag att det finns ett korn av sanning. Inte i att vara oskyldigt anklagade, men i att inte ha varit ensamma.

  Västeuropas kallsinne mot Förintelsen och den våldsamma antisemitism som härjade över hela kontinenten är något som inte heller passar in i bilden av de goda och de onda i andra världskriget. De allierade segrarmakterna och neutrala stater som Sverige kunde ju inte vara judehatare. Antisemiterna är alltid någon annan. Det är tyskar, polacker, ukrainare. Aldrig vi. Aldrig våra släktingar, förebilder eller grannar.

 Den som reagerar på det viset har inte tagit till sig Bikonts bok. Hatets handlingar föregås av hatets tankar som har formulerats som hatets ord. Det är viktigt att försöka att förstå vad som skiljde de småstäder där de ickejudiska invånarna mördade sina grannar från de platser där detta inte skedde. Ingenstans skedde mördandet utan ett förspel av hat.

  Det börjar alltid med ett vi och de. Ett de som sägs stå i vägen för ett vi. Den fråga som Vi från Jedwabne ställer oss läsare är: under vilka omständigheter skulle vi förvandlas till mördare? Kan vi vara säkra på att vi inte skulle det?

 Och är inte vissa av våra syndabockar, av de vi utmålar som ett problem, sådana som vi själva behandlat illa? Det är vår plikt att omvärdera och skärskåda de egna myterna.

 Stenarna kommer aldrig att tala i vårt ställe.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".