Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Optimisten som välkomnar Sveriges erkännande av staten Palestina

Publicerat torsdag 27 november 2014 kl 13.40
"Hur kan han i denna kokande gryta kalla sig optimist?"
(6:18 min)
Fredsmöte.
1 av 2
Tel Aviv.
2 av 2
Bitte hammargren intervjuar Uri Avnery i Tel Aviv nyligen.

 Uri Avnery, författare, kolumnist, aktivist och grundare av fredsrörelsen Gush Shalom, vilket betyder Fredsblocket, mottagare av Right Livelihood-priset, har varit en legend i årtionden.

  Han har stått på barrikaderna och blivit stämplad som förrädare av mäktiga landsmän, inte minst när han korsade frontlinjerna under Israels första Libanonkrig 1982 för att tala med den som då var huvudfienden: PLO-ledaren Yassir Arafat.

 Idag är han - 91 år gammal - fortfarande optimist. Och han välkomnar Sveriges erkännande av Palestina. Bitte Hammargren har träffat Uri Avnery mitt i konfrontationens oroliga Israel och pratat om första delen av hans memoarer "Optimistisk".

 Det kokar på Jerusalems gator. Om en tredje palestinsk intifada bryter ut där, vem skulle gå segrande ur den striden?

 Jag frågar Uri Avnery, den israeliska fredsrörelsens nestor. Han är 91 år gammal, författare, kolumnist, aktivist och grundare av fredsrörelsen Gush Shalom, vilket betyder Fredsblocket.

 Uri Avnery är övertygad om att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu skulle tjäna på att ett nytt palestinskt uppror tar sin början på Jerusalems gator, den stad där varken palestiniernas president Mahmoud Abbas, PLO eller den palestinska myndigheten har någon möjlighet att visa ledarskap.

 Netanyahu använder varje palestinsk våldshandling som bevis på att ”fred är omöjligt”, säger Uri Avnery, där vi möts på en bullrig och trivsam krog i Tel Aviv, tillsammans med Right Livelihood-stiftelsens grundare Jakob von Uexkull.

 Uri Avnery, själv mottagare av Right Livelihood-priset, har varit en legendarisk gestalt i årtionden. Han har stått på barrikaderna och blivit stämplad som förrädare av mäktiga landsmän, inte minst när han korsade frontlinjerna under Israels första Libanonkrig 1982 för att tala med den som då var huvudfienden: PLO-ledaren Yassir Arafat.

 Uri Avnery ger inte upp sin strävan efter den tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser och med Jerusalem som huvudstad för två stater, som han ser som nödvändig för båda folken. Den gamle israeliske vänstermannen skriver fortfarande kolumner på Gush Shaloms hemsida och retar förstås upp många i det israeliska mainstream-samhälle, som gått allt mer åt det nationalreligiösa håll han själv känner sig främmande för.

 I år kom han ut med första delen av sin självbiografi, än så länge bara på hebreiska, men en engelsk översättning ska vara på väg. Titeln låter som en profetia mot alla odds. Den lyder ”Optimistisk”. Denna första memoardel på cirka 600 sidor sträcker sig fram till 1965. Låt oss hoppas att det snart kommer en andra del. Uri Avnery, som har befunnit sig i den politiska hetluften sedan han var tonåring på 1930-talet, har ett oerhört rikt stoff att berätta om.

 Hur kan han i denna kokande gryta av hat, blod, fundamentalism, motsättningar och murar kalla sig optimist?

 Det förklarar han i en kolumn med titeln ”En optimists bekännelser”.

När han stötte på författaren Amos Oz på ett bröllop började de båda diskutera Uri Avnerys optimism kontra Amos Oz pessimism. Att vara pessimist är en win-win-situation, tyckte Amos Oz. Om saker utvecklar sig bättre än man tänkt sig, blir pessimisten glad. Om det går illa blir hen inte förvånad.

 Men Uri Avnery invänder att pessimisten gör det alldeles för bekvämt för sig. Pessimisten kan föraktfull betrakta optimisten som kämpar för att världen ska bli en smula bättre. Bara optimister bryr sig om att kämpa för en bättre värld, säger Uri Avnery. Den som inte tror på ett bättre land, ett bättre samhälle har inget att kämpa för. Pessimisten kan liknöjd sjunka ned i sin tv-fåtölj och känna sig överlägsen de dumskallar som tror på förändringar till det bättre.

 Denna optimism mot alla odds fick Uri Avnery med sig från barnsben. Han växte upp i en judisk familj i Tyskland, som tvingades fly när Hitler tog makten 1933. De kom till det som då var den brittiska mandatmakten Palestina – alltså det land mellan Medelhavet och Jordanfloden som FN:s generalförsamling 1947 rekommenderade en delning av, i två stater, en arabisk och en judisk. En tvåstatslösning som ännu inte förverkligats.

 På krogen i Tel Aviv, över marockanska rätter som doftar av koriander, mynta och grillat lamm, förklarar han varför han välkomnar Sveriges erkännande av staten Palestina. Han pekar på hur palestiniernas president Mahmoud Abbas, eller Abu Mazen som han allmänt kallas, i åratal har väntat på att hans icke-våldsstrategi och den palestinska myndighetens säkerhetssamarbete med Israel skulle ge resultat, att det skulle få världen att se vilka goda värden han står för.

 –Men dessvärre har Abu Mazen inte kunnat visa upp mycket till resultat för sitt folk. Därför är den svenska regeringens erkännande av Palestina så viktigt. Nu kan han visa sitt folk att han får internationellt stöd, säger Uri Avnery.

 –Dagens palestinske femtonåring kanske tycker att Abu Mazen är bra i grunden. Men under de nio år som gått sedan Yassir Arafat dog har Abu Mazen inte kunnat leverera ett dyft, fortsätter Avnery.

 Innan det brittiska underhuset röstade för en resolution om att Storbritannien bör erkänna Palestina, skickade Gush Shalom ett brev till London, undertecknat av 365 framträdande israeler, som uppmanade parlamentarikerna att rösta ja.

 I Israel blev undertecknarna ”naturligtvis” kallade ”förrädare”, påpekar Avnery. Men underhusets ja till ett erkännande av Palestina gav ändå Mahmoud Abbas en chans att visa att hans ickevåldshandlingar ger något resultat.

 –Fast så länge erkännandet inte går igenom i FN:s säkerhetsråd på grund av det amerikanska vetot där, tror jag inte att det kan göra så stor nytta, tyvärr, säger Uri Avnery.

 Om en pessimist hade sagt så hade loppet varit kört för ett erkännande av Palestina i FN:s högsta organ. Men när en optimist säger det finns det kanske fortfarande en möjlighet?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".