Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Sanningens vansinne - tio år efter svenska konstskandalen Snövit

Publicerat fredag 28 november 2014 kl 13.35
"En så kraftfull provokation att den inte kunde viftas bort"
(12 min)
Feiler&Feiler.
Gunilla Sköld Feiler och Dror Feiler på Historiska Museet med sitt verk 2004. (Foto: Bertil Ericson/TT.)

Sverige har haft sin beskärda del av konstskandaler under de senaste decennierna, men ingen av dem har placerat oss i den storpolitiska hetluften på samma sätt som "Snövit och sanningens vansinne" - konstnärsparet Dror Feiler och Gunilla Sköld Feilers installation på Historiska museet i Stockholm, som vandaliserades av Israels dåvarande Sverigeambassadör.

Det var i mitten av januari 2004 och snart dags för den fjärde och avslutande delen i en serie internationella konferenser om folkmord som initierats av statsminister Göran Persson. På talarlistan stod dignitärer som FN-chefen Kofi Annan och nobelpristagaren Eli Wiesel. I anslutning till konferensen arrangerades konst- och kulturprogrammet "Making Differences", bland annat med en utställning på Historiska museet i Stockholm, där makarna Feilers installation ingick.

Efter ambassadörens ingripandepå själva vernissagekvällen blev Snövit en världshändelse som kom att överskugga Göran Perssons konferens. Nu, drygt tio år senare, ger konstnärerna ut en bok om deras konstverk och kalabaliken kring det - "Snow white and the madness of truth". De nio texterna är alla översatta till engelska, med förhoppningen - som konstnärerna skriver i förordet - att boken ska nå även israeliska läsare.

Mårten Arndtzén har läst den, men han såg också själva konstverket på plats någon vecka efter den ödesdigra vernissagen...

Hon tog sig i hemlighet in i Israel, rusade in i en restaurang i Haifa, sköt ner en säkerhetsvakt, sprängde sig själv och mördade 19 oskyldiga civila. Vit som snö och röd som blod och hennes hår var svart som ebenholtz.  

Ett par strofer ur den text som ingick i konstverket alltså. När jag kommer dit är Snövit redan en världshändelse; den israeliska regeringen har ställt sig bakom sin ambassadör och krävt att konstverket avlägsnas - om inte så hotar man att dra sig ur Göran Perssons folkmordskonferens. 

 Anonyma hot har riktats mot både konstnärerna och museichefen, och utställningens curator har blivit överfallen. I svenska medier rasar en hårt polariserad debatt om antisemitism och yttrandefrihet.

 Hur kunde ett konstverk, som av många recensenter vid tillfället avfärdades som "platt" eller allför sentimentalt, orsaka den här stormen? I sitt bidrag till boken "Snow white and the madness of truth" finner kritikern Dan Jönsson svaret i just de egenskaper som verket dömdes ut för: bristen på distans och det direkta, osofistikerade tilltalet.

 Bassängens blodröda vatten, den helgonlika bilden av självmordsbombaren, den sakrala bachmusiken som ljöd över museets innergård och textkollagets lyriska blandning av saga och telegram - tillsammans samlade de sig till en så kraftfull provokation att den inte kunde viftas bort. Konstverket lyckades, skriver Jönsson, "med något som den konceptuella, postmoderna konsten oftast bara drömmer om - att bryta sig ur den estetiska frizonen, överskrida gränsen mellan konst och verklighet. Träda fram som en konkret, politisk kraft".

 Man skulle kunna tillägga att det verkliga massmord som Snövit utgick från inträffade bara drygt tre månader före vernissagen på Historiska museet. Den 4 oktober 2003 gick den 28-åriga juridikstudenten Hanadi Jaradat in på restaurangen Maxim i Haifa, utlöste sitt bombbälte och efterlämnade en sörja av kött och blod; 51 skadade och 22 lik varav fyra barn.

 Det verkliga blodet hade alltså knappt hunnit torka när två svenska konstnärer tar det till utgångspunkt för en konstinstallation som med sin lite högtidliga gestaltning påminner om en minnesvård, och där förövaren assoscieras till en kraftfull symbol för skönhet och oskuld.

Den frågan ställer Sveriges Radios Cecilia Uddén till Gunilla Sköld-Feiler i radioprogrammet Konflikt, som hon och Dror Feiler gästar morgonen efter vernissagen.

– Det finns människor som är så desperata att de känner att det inte finns någonting att leva för - då är det lätt att hitta något att dö för. Det är fruktansvärt, men det är sanningens vansinne.

Så långt Dror Feiler, i Konflikt. Konstnärernas tanke med verket var alltså inte att hylla en mördare, utan att bryta mot konfliktens svartvita indelning i offer och förövare. Vädja till medkänsla och medmänsklighet, på båda sidor.

Men för att tala med Dan Jönsson: den som verkligen fick Snövit att "träda fram som en konkret, politisk kraft" var någon annan.

Den israeliske ambassadören Zvi Mazel, som själv alltså inte uppfattade Snövit som konst utan som en "obscen förvrängning av verkligheten", som han var tvungen att ingripa emot - genom att, på själva vernissagekvällen, dra ut kontakten till de strålkastare som lyste upp installationen, och kasta en utav dem i vattnet.

Varför begick han detta grova, diplomatiska etikettsbrott? Och var det i spontant raseri eller tvärtom, genomtänkt på förhand? Arkeologen Johan Hegardt går vägen via arkiven för att reda ut det här, och gör det sannolikt att attacken nog var planerad. Och att orsaken kanske inte ens var makarna Feilers konstverk i första hand.

Den bild på självmordsbombaren Hanadi Jaradat som ingick i Snövit förekom också på annan plats i utställningen, där hon presenterades som en "palestinsk frihetskämpe". Och inte nog med det: bilden ingick också i PR-materialet, både i storformat på affisher i Stockholms tunnelbana och på vernissageinbjudan - som Mazel förstås fick med posten.

Man kan häpna över arrangörernas okänslighet, när de använde bilden av en vacker massmördare för att locka folk till sin utställning, bara tre månader efter hennes fasansfulla dåd.

Men en provokation kan ju bemötas på olika sätt. Hur kunde en representant för ett land som berömmer sig för att vara mellanösterns enda demokrati inför hela världen handgripligen attackera ett konstverk? Och hur i all världen kunde hans regering backa honom?

I januari 2004 pågår den andra palestinska intifadan för fullt, Hanadi Jaradats dåd var bara ett av många vid den här tiden. Som svar hade Israel påbörjat bygget av sin "skyddsbarriär", en åtgärd som kritiserades hårt i hela världen - till och Bushadministrationen hotade att sänka sitt bistånd på grund av muren. Samtidigt hade premiärminister Ariel Sharon bestämt sig för att tömma Gaza på judiska bosättningar, ett hårt omstritt beslut i Israel.

Snövit var sannolikt precis det Sharon behövde just där och då. En enkel, och visuellt anslående provokation som kunde illustrera landets utsatthet i en oförstående omvärld där antisemitismen återigen visade sitt fula tryne. En bild som kunde mota bort kritikerna och ena nationen.

Så snarare än att främja den israelisk-palestinska dialogen, blev Snövit ett instrument för att underblåsa misstänksamhet och rädsla. Snövit bröts visserligen ur den estetiska frizonen och trädde kanske fram som en konkret, politisk kraft - men för helt andra syften än de konstnärerna hade tänkt sig.

Så här rapporterade Sveriges Radios dåvarande korrespondent Christer Fridén från Jerusalem om de israeliska reaktionerna, ett par dagar efter vernissagen.

– Tidningar, radio och tv följer förståss det här, man pekar bland annat på den dubbelmoral som tror tycks finnas i Sverige, för när en judisk konstnär försökte ställa ut en bild av den person som mördade Anna Lind blev han omedelbart utkastad.

Att den konstnärliga provokationen är ett tveeggat svärd har visat sig i en rad så kallade konstskandaler de senaste 20 åren. Den mediala uppmärksamheten medför en förlust av kontroll över verket och bilden av verket, och de upprörda diskussionerna handlar ofta om något helt annat än det konstnären hade hoppats på.

När tiden gjort sitt och stridsdammet lagt sig händer ibland något annat. Anna Odells kontroversiella examensarbete "Kvinna, Okänd" fälldes i domstol men bidrog efter hand också till en diskussion om tvångsmedel inom psykiatrin.

Någon sådan utveckling har inte debatten om Snövit tagit, och jag har svårt att se hur den här boken skulle kunna ändra på det. Konstens förmåga till dialog åberopas i flera av texterna, men hur dialogen skulle se ut och med vem den ska föras förblir oklart. På ett ställe redogör Gunilla Sköld-Feiler för hur någon kastar ner bilder på de israeliska offren för Jaradats dåd i Snövits blodröda damm.

Syftet var "förstås", skriver hon, "att vi... skulle framstå som 'känslokalla och cyniska', för att vi visat upp en mördare och inte de oskyldiga offren, och genom det skulle vi förlora den mediedramaturgiska striden var det tänkt".

Man kunde prövat tanken att se tilltaget som ett slags svar - i en dialog. Men i den här boken finns egentligen inget utrymme för meningsmotståndare.

Däremot för bisarra resonemang som filosofen Torbjörn Tännsjös. Han prövar Hanadi Jaradats agerande moralfilosofiskt och landar i slutsatsen att det var förkastligt - men enbart för att dådet inte gav några positiva resultat. Mordet på civila var däremot legitimt, eftersom alla israeler är medskyldiga till ockupationen, enligt Tännsjö.

Så fastnar Snövit till sist, genom konstnärernas egen försorg, i samma svart-vita världsbild som de en gång ville bryta ner med sitt verk. Bara spegelvänt. En israel är alltid en förövare. Offret en palestinier, eller möjligen en konstnär.

Själva konsten blev det inte mycket kvar av.

Mårten Arndtzén

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".