Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Det gäller att fortsätta betrakta datorerna som verktyg, inget annat

Publicerat tisdag 2 december 2014 kl 13.35
"På vilket sätt skulle datorerna kunna göra arbetet bättre?"
(5:54 min)
Datorer.
1 av 2
Förslavade eller befriade av datorn? Bilden från Dreamhack i Jönköping får vara en symbol för digitaliseringen på gott och ont. (Foto: Johan Nilsson, TT.)
Internet.
2 av 2
Har internet gjort oss dumma? Med den frågan har Nicholas Carr blivit en efterfrågad föreläsare.

 Den amerikanske journalisten Nicholas Carr väckte mycket uppmärksamhet med sin förra bok – The Shallows – där han hävdade att Internet fragmentiserar vår förmåga att tänka. Nu är han tillbaka med en ny bok som kritiskt granskar det digitala samhället.

  The Glass Cage handlar om automatisering. Inom industrin har maskiner under lång tid programmerats för att själva utföra verkstadsarbete – men idag sträcker automatiserandet ut sig till en lång rad områden: från bilens GPS som sköter kartläsningen, till skatteverkets datorer som går igenom våra deklarationer.

Fredrik Pålsson har läst The Glass Cage.

På hösten 1956 började den amerikanska ingenjören F.P Caruthers att utveckla ett nytt styrsystem för automatisk tillskärning av stål. Dittills hade han arbetat med att programmera hålremsor som fick maskinen att utföra olika moment i en bestämd ordning.

 Det nya systemet bestod istället av ett programmeringsbord med reglage där metallarbetaren kunde använda sin erfarenhet av hur metallen reagerade till att ändra inställningarna medan maskinen arbetade.

 Caruthers system – Specialmatic – slog aldrig igenom, och det är något som den amerikanske journalisten Nicholas Carr beklagar i sin nya bok: The Glass Cage, där han granskar hur det påverkar oss, att datorerna frigör oss från allt fler arbetsuppgifter.

 Inom finansmarknaden sköter datorer idag både börshandel och riskbedömningar, inom juridiken skannar datorer dokument för att leta bevis och lägga upp mål, och i den cockpit som gett boken dess namn sitter numera två piloter istället för fem, framför en instrumentbräda i glas där piloterna snarare sysslar med att övervaka automatiserade processer än att själva flyga några plan.

 Nicholas Carr låter sig inte förundras över saker som att arkitekter idag tack vare datorer kan skapa osannolika byggnader som inte tycks ha någon rät linje någonstans, som till exempel Innovation Tower som invigdes i Hong Kong förra året.

 Och när det gäller de kreativa näringarna kan jag tycka att Carr är lite väl mycket gnällspik. Själv tycker jag det är fantastiskt att varje mobiltelefon kan filtrera dina fotografier på en sekund, och har svårt att se att det skulle innebära fotografins undergång att bara ett ytterst litet fåtal tillbringar timmar i mörkrum för att lära sig vad fotografering egentligen är.

 Men. Ändå väcker Carrs bok frågor som är oerhört viktiga för samtiden att besvara. Och den viktigaste är kanske vad ett arbete egentligen är. Carr skriver vackert om det i sitt sista kapitel, med utgångspunkt i Robert Frosts dikt om att slå en äng med lie.

 Arbete är någonting som skapar mening, och arbetet har alltid skett med hjälp av verktyg. Även om datorn är den mest kraftfulla uppfinning människan skapat – så gäller det att fortsätta betrakta den just som ett verktyg. Carr tycker det är olyckligt att datorerna ofta diskuteras på ett så svartvitt sätt – som något som antingen ska förslava oss, eller befria oss från slaveri.

 Istället menar han att också vi som inte är programmerare, måste bilda oss uppfattningar om vad datorerna bäst kan användas till, inte minst i förhållande till de yrken vi har. Och – som Carr skriver – är det inte hur nytt ett verktyg gör som avgör hur bra det är: utan till vilken grad verktyget förstärker oss och vår förmåga, eller förminskar oss.

 Så även om datorerna kanske kan frigöra mer kreativitet än Carr ger uttryck för, så finns det all anledning att dra öronen åt sig när det gäller hur datorer används i ett arbetsliv där vi kanske bara har sett början på hur arbetstillfällen kommer att försvinna.

 Det finns stora risker med den tradition av toppstyrd managementkultur som funnits ända sedan industrialiseringens genombrott – och som var en bärande anledning till att fabrikörer på femtiotalet valde att satsa på automatiseringssystem de själva hade kontroll över, istället för att välja ett system som Specialmatic som metallarbetaren kunde påverka. Idag har digitaliseringen gett managementkulturen nya möjligheter att styra och organisera olika verksamheter.

 Som exempel tar Carr det gigantiska projekt som Bushadministrationen sjösatte år 2004 för att inom en tioårsperiod digitalisera det amerikanska journalsystemet. Den effektiviseringsvinst man räknade med att det skulle innebära att automatisera journalskrivandet – så att en mustryckning skulle räcka för att skriva in olika diagnoser och behandlingar – ledde istället till en försämring: både av kunskapsöverföringen mellan vårdpersonalen på olika avdelningar, och av läkarnas egen kunskap om sina patienter. För: att skriva är att tänka. Och när ett automatiskt system försöker hoppa över en tankeprocess, är det mycket som riskerar att försvinna längs vägen.

 Så vad är ett arbete? Och på vilket sätt skulle datorerna kunna göra arbetet bättre? Det gäller att ställa den frågan till de som kan sitt yrke – och ha respekt för svaret.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".