Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Nobelpristagaren Patrick Modiano och europeiska minneslitteraturen

Publicerat torsdag 4 december 2014 kl 13.35
" Historien alltid ett gungfly. Minnet bedrägligt, motsägelsefullt, splittrat"
(11 min)
Nobelpris.
Patrick Modiano är en viktig representant för en allt mer omffatande litterär genre.

"Patrick Modiano skriver ständigt samma bok, fast utan att upprepa sig. Han återvänder gång på gång till det bortträngda och glömda, till historiens skräphög.

För Patrick Modiano är minnet, historien, alltid ett gungfly. Minnet är bedrägligt, motsägelsefullt och splittrat – fullt av dubbelexponeringar."

Inför utdelningen av nobelpriset i litteratur till Patrick Modiano på onsdag ger författaren Mattias Hagberg här en bild av den betydelse som fransmannens skrivande har - som ett föredöme i kampen för att det förflutnas läxor ska minnas, inte glömmas.

”En sista gång ville jag samla ihop några futtiga minnen, återfinna spår av min barndom, liksom resenären som ända till slutet behåller ett gammalt ogiltigt id-kort i fickan. Det finns inte så värst mycket att samla ihop innan det är dags att ge sig av.”

Orden tillhör Thérèse. Hon är huvudperson i Patrick Modianos tunna men rika roman Lilla smycket från 2001.

Likt de flesta av nobelpristagarens romaner är Lilla smycket en bok om det förgångna, en bok om minnen och glömska. Artonåriga Thèrése får i rusningstrafiken i Paris syn på en kvinna i tunnelbanan som kan vara hennes mor. Den mor som övergett henne många år tidigare, försvunnit till Marocko och som Thèrése tror är död.

Thèrése börjar förfölja kvinnan i tunnelbanan och långsamt återvänder minnen från barndomen. Vad var det egentligen hennes mor sysslade med? Vem var hennes far? Varför blev hon övergiven? 

Jag läser romanen som en vemodig och smärtsam djupdykning i det förflutna, i minnen som Thèrése förträngt.

                                                                  * * *

Patrick Modiano skriver ständigt samma bok, fast utan att upprepa sig. Han återvänder gång på gång till det bortträngda och glömda, till historiens skräphög.

Ofta handlar det om fragment ur hans eget liv. Framför allt om hans far och mor och om deras liv under och efter den tyska ockupationen. Men det handlar också om det franska samhället i allmänhet, om historiens tystnad och glömska.

För Patrick Modiano är minnet, historien, alltid ett gungfly. Minnet är bedrägligt, motsägelsefullt och splittrat – fullt av dubbelexponeringar.

                                                                 * * *

Svenska akademien har under många år uppmärksammat den så kallade vittneslitteraturen. Det vill säga litteratur som bottnar i en personlig erfarenhet av ett historiskt trauma. Framför allt har akademien lyft fram vittneslitteratur kopplad till förintelsen. Det främsta exemplet är kanske nobelpriset till ungraren Imre Kertesz.

Men vad händer när vittnena försvinner? När det inte längre finns någon som kan säga: Jag var där. Jag minns hur det var. Jag minns hur det kändes.

Med Patrick Modiano har Svenska akademien pekat på den litteratur som kommer efter vittneslitteraturen. Vi kan kalla den minneslitteratur. Det är en litteratur som behandlar minnet av minnet.

I Patrick Modianos författarskap är fascismen, kriget och förintelsen alltid närvarande som en skugga, som något han själv inte upplevt men som ändå påverkar honom starkt.

I romanen Dora Bruder är det tydligt. På 118 glesa sidor öppnar Patrick Modiano ett schakt ner i den franska historien. Romanen handlar om det franska samhällets del i förintelsen, och han skriver: ”Det tar lång tid för det som suddats ut att komma i ljuset igen. Spår dröjer kvar i liggare och man vet inte om de är gömda eller vilka väktare som vakar över dem, och om dessa väktare ska gå med på att visa dem. Eller kanske har de helt enkelt glömt att dessa register finns.”

                                                                 * * *

Patrick Modiano visar på ett övertygande sätt att litteraturen fortfarande spelar en avgörande roll för att vi ska förstå oss själva och vår historia. Han visar att litteraturen har en enastående förmåga att problematisera våra liv och vår historia.

Men han är inte ensam. Den europeiska bokutgivningen under de senaste två decennierna är ett övertygande bevis på att minneslitteraturen är angelägen och efterfrågad.

Lämnar man Patrick Modiano och den franska huvudstaden och förflyttar sig österut är detta tydligt. I Tyskland, Polen och Ryssland finns det mängder av författare som söker sig bakåt mot det förgångna. Men där Patrick Modiano ofta möter tystnad och glömska har författarna från Mellaneuropa och Östeuropa även en härva av historiska lögner att förhålla sig till.

Eller som den svensk-polska författaren Emilia Degenius uttrycker det i den färska romanen Åka skridskor i Warszawa:

”Man ljuger om allt, svårt att föreställa sig i ett land som nästan aldrig behöver ljuga, man ljuger om vem man är, om när man är född, och var, om vilka ens föräldrar är och har varit, om klasstillhörighet och partitillhörighet…”.

Det handlar om en kultur av lögner där ingen till slut vet vad som är sant och falskt.

Emilia Degenius försöker, likt så många andra från öst, att ta sig tillbaka till sitt judiska ursprung. Hon kom till Sverige i början av sjuttiotalet, fördriven från ett kommunistiskt Polen präglat av nya vågor av antisemitism.

Hon söker i minnet och glömskan. Hon söker bland gamla brev och bilder. Hon söker i arkiv och adressböcker. Men precis som Patrick Modiano når hon aldrig riktigt fram. Hennes roman blir istället ytterligare ett bevis på hur undflyende dåtiden alltid är.

                                                                 * * *

Påfallande många av de författare som skriver minneslitteratur tar avstamp i bilder, dagböcker och anteckningar för att få tillgång till dåtiden. Patrick Modiano älskar att låta fotografier, adressböcker och andra artefakter fungera som portaler till det förgångna.

Den tyska författaren Uwe Timm arbetar på samma sätt. I romanen I skuggan av min bror bildar några brev och en dagbok stommen i berättelsen. Med hjälp av det som finns kvar efter storebrodern, som stupade på östfronten, försöker Uwe Timm borra sig ner i sin familjs historia. Hur kommer det sig att brodern anslöt sig till Waffen-SS? Vilken roll hade han i det tyska utrotningskriget i Ukraina? Hur förhöll sig föräldrarna till den tyska skulden?

Uwe Timm finner aldrig några direkta svar. Bara en oroande oklarhet. De gamla breven från östfronten till familjen berättar en sak, dagboken en annan.

Till slut blir den sista anteckningen i dagboken en sorts metafor för hela Tysklands förhållande till sina minnen: ”Härmed avslutar jag min dagbok, då jag anser det vara meningslöst att föra bok över sådana grymma saker som ibland sker.”

                                                                 * * *

Den inflytelserika tyska författaren W. G. Sebald, som omkom i en bilolycka 2001, beskriver i essän Luftkrig och litteratur hur stora delar av den tyska historien aldrig gestaltats litterärt. Med de allierades brandbombningar av Hamburg, Dresden och Köln som exempel pekar han på hur den tyska efterkrigstiden fångats i en sorts permanent minnesförlust. Det är inte bara skulden utan även lidandet som det tyska samhället förträngt.

W. G. Sebald skriver: ”Förstörelsen som hade en omfattning utan historiskt motstycke… verkar knappt ha lämnat något spår av lidande efter sig i det kollektiva medvetandet.” Och han påpekar att dessa förträngda händelser riskerar att återvända som en störning i samhället, precis på samma sätt som förträngda minnen hos enskilda kan skapa psykiska besvär.

Jag tror att det går att generalisera W. G. Sebalds slutsats. Europa – från väster till öster – lever med åtskilliga och obearbetade trauman. Nazismen, kommunismen, kolonialismen, kalla kriget – Europa kommer inte förbi sitt nittonhundratal. Våldet var så brutalt, lögnerna så många, tystnaden så påtaglig att vi européer gång på gång måste återvända till det förra århundradet för att vi inte ska tappa förståndet.

                                                                 * * *

Tysklands eget samvete, nobelpristagaren Günther Grass, kallade sin memoarbok, den där han avslöjade att han själv varit med i Waffen-SS, för När man skalar lök. I den boken är löken en metafor för minnet. Lager på lager som går att skala bort utan att vi för den sakens skull når fram till en kärna av sanning. Istället, menar Günther Grass, är det själva skalandet som är poängen. Alltså bearbetningen, att ständigt återvända för att belysa det förgångna ur en ny synvinkel. 

Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj arbetar på samma sätt. I hennes böcker om Tjernobylkatastrofen, kriget i Afghanistan och Sovjetunionens sammanbrott låter hon en kör av motsägelsefulla röster komma till tals. Hon söker inte den generella sanningen om det som hände – utan den partikulära erfarenheten.

I boken om Sovjetunionens slut med den träffande titeln Tiden second hand, sammanfattar hon sin metod: ”Jag skriver, jag samlar – smula för smula, korn för korn – historien om ’vardagens’ socialism… om den ’inre’ socialismen. Om hur den levde i människans själ. Jag dras alltid till detta område – till människan… individen. I själva verket är det där som allting händer.”

På så sätt försöker hon upparbeta och klä av historien på en och samma gång.

                                                                 * * *

Patrick Modiano har någon gång sagt att det inte är minnet som är det litterära problem han arbetar med, utan glömskan. I en av hans tidiga romaner, De dunkla butikernas gata, driver privatdetektiven Guy Roland genom Paris på jakt efter sanningen om sig själv. Han har drabbats av en total minnesförlust och vet sedan femton år inte vem han är. När han efterhand får tag i små minnesfragment är det i lögnerna under andra världskriget han hamnar.

Det är en träffande bild av dagens Europa. Gång på gång måste vi, som Guy Roland, ta oss tillbaka till kriget och nittonhundratalets brutala historia för att kunna förstå oss själva. Därför är minneslitteraturen så viktig. Den påminner om följande enkla sanning: Vi är inte färdiga med nittonhundratalen – även om det börjar kännas avlägset.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".