Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Avblattefieringsprocessen - Zulmir Becevics kafkaliknande ungdomsbok

Publicerat tisdag 9 december 2014 kl 21.00
"Jag har mycket svenskhet i mig och jag känner Sverige"
(13 min)
Författare.
Zulmir Becevic beskriver ett framtida Sverige där alla måste vara, eller bli, svenska. (Foto: Marie-Britt Walc.)

Sverigedemokraternas framgångar sätter hela tiden nya avtryck i samtidskulturen. I SvTs serie "Blå ögon" är det många som ser paralleller mellan Trygghetspartiets framgångar och det som verklighetens SD åstadkommit.

Och i Zulmir Becvics ungdomsroman med den svåruttalade men oförglömliga titeln "Avblattefieringsprocessen" är det Partiet (som det så enkelt heter) som driver igenom att den som inte är helt svensk måste välja mellan att lämna landet och att bli som alla andra. Avblattefieras.

Heléne Alm har läst boken och träffat författaren, samt upptäckt en rad relevanta tecken i tiden.

HELENE

”De tog mig till Pyramiden.

-Du gör nog bäst i att ta av dig overallen, sa Läderstöveln innan han gick ut. Dörren låstes, jag kastade mig på den smala sängen. Efter en stund öppnades ventilerna i väggarna och varma ångor började sippra in. En röd spotlight tändes i taket. Jag reste mig upp och drog ner uniformens kedja. Det knastrade till i högtalarna som hängde i takhörnen, musik på hög volym dränkte rummet, en mörk mansröst rullade ut ur högtalarna.”

SÅNG        

”Två mörka ögon och leendet du gav mig och ingenting var längre som förut, den varma känslan som bor nånstans inom dig, förändrade mitt liv på en minut….

HELENE

Dansbandstortyr är bara en av de absurda ingredienserna i Zulmir Becevic nya ungdomsroman Avblattefieringsprocessen, en bok full av roliga dialoger och knäppa scener som gör att man skrattar, men lika ofta får skrattet i halsen.

För ibland blir processen med att försvenska den i Sverige födde, 15-årige Alen Zivkovic rent fysiskt plågsam, även för mig som läser.

Alen  Ziv …Ziv… Ziiiv….som de flesta i boken säger tills Alen skriker –” Zivkovic, din jävla analfabet, hur svårt kan det vara?”- han har en svensk mamma och en pappa som flytt från Bosnien i början av 90-talet.

Författaren Zulmir Becevic kom själv med sin familj som flykting från Bosnien 1992 när han var elva år och i två tidigare ungdomsromaner har han skrivit om hur det är att vara ung flykting och om segregation.

ZULMIR

Egentligen trodde jag att jag var färdig med det här eviga temat oss och dom, vad som är svenskt och inte svenskt, de här etniska glidningarna och i förlängningen varför det här är viktigt och för vem, att jag hade behandlat det i mina två första böcker. Men jag finns ju som alla andra i en kontext och med tanke på det som händer i Sverige och Europa kopplat till de framväxande rasistiska strömningarna som får alltmer utrymme, så var det väldigt svårt att låta bli det här temat. Det var ett behov. Jag behövde skriva.

HELENE

Det är många som behöver skriva och tala om rasismen i Sverige idag. Jag kommer att tänka på Athena Farrokhzads sommarprogram i P1 och hennes citat från olika poeter och dramatiker. Om detta att egentligen ha  lust att tala och skriva om något annat; om det vackra i livet, om träd eller kärlek, men att det inte går när rasism och hatbrott ökar i samhället.

ATHENA FARROKHZAD

”Om det inte vore för att Europa, med den martiniquanske poeten Aimé Cesaires ord, gång på gång visar sig oförmögen att lösa de problem det själv ger upphov till,  hade jag velat prata med er om konst och varför det har lärt mig mer om världen än någon universitetskurs.” (citat ur Sommar i P1)

HELENE

 Athena Farrokhzad är också en av många skribenter som bidragit till antologin Rasismen i Sverige som kom ut i veckan. Starka och viktiga texter från de senaste åren av journalister, debattörer, forskare om det minst sagt alarmerande tillståndet i Sverige när det kommer till synen på och behandlingen av icke-vita svenskar.

Läser man den antologin inser man att det finns en stor mängd uppslag till både dystra och dystopiska romaner,  förutom det självupplevda eller  avgrundsystra som hos Zulmir Becevic.  

Avblattefieringsprocessen  handlar om ett framtida Sverige som styrs av Partiet  som bland annat försvenskar de medborgare som inte är helt svenska. Sverigedemokraternas idéer om en assimileringsprocess  har här gett ett tacksamt stoff åt en bok i Kafkas anda:

ZULMIR

Det finns ett och ett parti till, Sverigedemokraterna som nummer ett, vars existens har förskjutit hela diskursen och gjort det möjligt för ett parti som Svenskarnas parti att få utrymme, som är ett rent nazistiskt parti.  Det är väl deras syn på människor som jag driver med i boken.

HELENE

Du driver med det, det är roligt, absurt, djupt oroväckande också. Du beskriver en sorts apartheid med uppdelade bussar där man inte får sitta tillsammans. Andra delar för tankarna till koncentrationsläger, folk bor i zoner, det är väldigt starka bilder.

ZULMIR

Men det som är lite skrämmande… jag skrev det ju, själva det här koncentrationslägret du drar paralleller till, jag hade en tanke om avblattefieringskollo i skallen, för mig var det roligt när jag skrev det. Den här pyramiden dit de skickas som straff, där det är jävligt varmt och det är lätt att dra paralleller till Auschwitz. Men det som är skrämmande är att de här absurditeterna, det absurda är att det inte är så absurt, utan att det faktiskt finns viljor och perspektiv som lutar sig mot den här typen av ideologier. Jag vet inte om det är tragikomiskt eller hur det ska tolkas eller hur det ska förstås.

HELENE

Tanken var inte att skriva en dystopi, säger Becevic. Det bara blev så när han började tänka på hur en sådan här förändringsprocess ska gå till rent konkret, vad man egentligen gör när man ska förändra några som inte är som oss till att bli som oss.

ZULMIR

Själva idén framstår som absurd, det här med att kunna förändra en människas historia, erfarenheter, utseende. Jag började tänka kring det här och  började i nästa steg skriva och berättelsen blev till en absurd berättelse. Rent konkret: hur får man människor som inte passar in i den här föreställningen som vi har om svenskhet till att passa in.

Och då föddes tanken på begreppet avblattefiering, den här avblattefieringsprocessen. Kafka är ju en favorit för mig och nånstans hade jag Processen i bakhuvudet. Hela Kafkas grej med osynliga byråkratiska strukturer som sänker sig över individen som inte fattar nånting av vad som håller på att hända. På sätt och vis är Alen också som Josef K i Kafkas Processen, anklagad för någonting som han inte vet vad det är.

HELENE

Alen som är svensk medborgare går inte att utvisa, utan han hamnar i gruppen som ska avblattefieras; tömmas på sitt innehåll och fyllas på med svenskhet.

”Du förstår säger socialsekreteraren – svenskheten kommer inte i halvor, man kan liksom inte vara halvt gravid, eller hur? Antingen så är man svensk eller inte. Hade du haft mer av din mammas svenska utseende så hade du kanske haft större chans.”

Det finns förstås de som hjälper Alen också, det finns de som ångrar sig  och det finns de som är goda medlöpare till Partiet och gör sin samhällsplikt. Alens avblattefierare är pensionärsaktivisten Karl-Olof Lagerstierna i fladdrande leopardscarf. Han utnyttjar Alen till hushålls- och trädgårdsarbete vid sidan om processen att lära honom köa, spola på toaletten, sluta använda osvenska ord ”ey, ey  du mannen” och göra oannonserade hembesök.

ZULMIR

En av anledningarna till att jag skrev det här har att göra med att då den rationella argumentationen tar slut, där tar det absurda vid. Och så har jag känt, förr nånstans i mitt förflutna när jag har skrivit i olika former, romaner, krönikor, har jag säkert resonerat mer analytiskt, konkret, rationellt kring det här med identitet och tillhörighet,

Det är ett tema som jag personligen blivit jävligt trött på, som egentligen borde vara bakom oss, nånting förlegat.  Men det kommer tillbaka hela tiden och när då den här sunda kritiken, det här sunda sättet att se på problematik, när det slår in i en vägg, det är där det absurda tar vid…och det är en av förklaringarna till Avblattefieringsprocessen….för jag har många ggr tänkt, nämen va fan, igen det här, ja men kom igen, svenskhet, skojar du, och så är det nån annan som lägger en annan syn på det hela och det bara rullar om och om och om igen.

HELENE

Och bara den senaste veckan har det rullat en debatt i DN om vem som är en god antirasist. Vänsterdebattören Judith Kiros som också deltar i antologin Rasismen i Sverige – har retat upp några liberala debattörer genom att vara arg över:

”””dessa mjuka, mjölkvita, liksom nykläckta kroppar”  - vita människor som förvånas av svart ilska, förväntar sig  tacksamhet; beklagar sig över utanförskapet – som om det inte var resultatet av en politik som bedrivs, ett system som är beroende av att vissa stängs ute….dom beklagar sig över att skuldbeläggas för allt ont i världen. Det är jobbigt o tjatigt. Kan vi inte gå vidare nu?

Alla våra försök att gå vidare blockeras, igen och igen”

skriver Judith Kiros – och får mothugg från liberaler , t ex folkpartisten Jasenko Selimovic som menar att Kiros själv bidrar till splittring och motsättningar genom sitt hat mot vita och indelning i vi och dom…

Och så svarar svarar Kiros att begreppet,” rasifiering” eller  termen ”vithet” används - inte för att man vill att alla ska leva ”för sig” – utan bara för att ”synliggöra att olika kroppar kan utsättas för olika saker i ett samhälle i vilket rasistiska strukturer existerar.”

Det är många som behöver skriva - Kristian Lundberg gör det också i sin nya diktbok ”Vi är de döda, snart” – han skriver  om flyktingförvar och deportering

”vi kommer att tvinga ut kropparna, det sker också i mitt namn, kroppar, vi kommer att kasta dom bakom gränsen, sjung, det finns ingenting av försoning, allt blir detta dagliga krig, innanför gränsen, utanför gränsen…. ”

I romanen Avblattefieringsprocessen tvingas också huvudpersonen Alen  ut på flykt.

Han skriver i ett brev till statsministern när han förvirrad och pressad inte vet hur han ska fånga svenskheten:

”Varför vill du bevara endast en version av svenskhet när det verkar finnas flera? Du vill förändra mig, men allt och alla förändras, också svenskheten. Att försöka fånga den är därför kanske som att hoppa i havet och försöka fånga vattnet…”

ZULMIR

I det här brevet som han skriver till statsministern i sin desperata jakt på svenskhet, skriver han: svenskheten kan ses som enhörningen, alla vet precis hur den ser ut, men det är aldrig någon som har sett den och det är inte bara svenskheten egentligen, det gäller alla slags nationella föreställningar och föreställningar om nationalitet. Vanmakten ligger i det här att inte kunna sätta fingret på vad det är vi håller på med – egentligen?

Själva idén om att någon behöver bli som någon annan för att passa in, att det är där problemet ligger på någon slags individuell nivå, i stället för att titta på generella, samhälleliga strukturella förutsättningar för människor att göra sitt liv oavsett vad slags kulturell etnisk bakgrund man har. Det kommer alltid att finnas en glidning. Den är lurig svenskheten.

Det är en känsla - jag har svenskhet i mig. Även om jag inte är etniskt, historiskt förankrad i Sverige, har jag mycket svenskhet i mig och jag känner Sverige, men jag gör det på mitt sätt. Jag kan inte göra det som 56-åriga Mikael Johansson i Vaggeryd. Vi känner förmodligen olika typer av svenskhet och att vi ska känna något liknande, det leder inte in på en konstruktiv väg,

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".