Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Pissrännejournalist, fyllesvamlare, fascist – jodå, jag sover på nätterna

Publicerat måndag 15 december 2014 kl 13.40
"Tigande, lögn, hån, relativisering, förvrängning, bagatellisering"
(7:39 min)
Journalist.
Journalisten och författaren Kjell Albin Abrahamson - fascist, fyllesvamlare, pissrännejournalist? (Foto: Odd Clausen/SR.)

”En passionerad appell mot alla sorters kommunism. Den borde redan vara skolbok” skrev Dagens Nyheters recensent och fick medhåll på bloggar och twitter. Men Kjell Albin Abrahamsons bok Låt mig få städa klart Om kommunister, kryptokommunister och antikommunisterhar också mött kritik och elaka kommentarer som fascist, fyllesvamlare och pissrännejournalistik.

  25 år efter Murens fall går det i Sverige fortfarande inte att med vänstern diskutera kommunismens digra lista av illgärningar, säger författaren själv i det här inlägget.

 Folkmord, förtryck, tomma slagord, ekonomisk misär, angiveri, dubbelmoral och hyckleri – så såg den kommunistiska vardagen ut. Men den svenska vänstern fortsätter att tröska sig igenom alla förnekelsestadier av kommunismens långa syndaregister. För den svenska vänstern heter debattmetoderna: tigande, lögn, hån, relativisering, förvrängning, bagatellisering.

 Det är bara att konstatera, min senaste bok Låt mig få städa klart, Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister är ett misslyckande i försöket att få vänstern att uppge sina dogmatiska positioner. Bokens bärande idé att kommunism i Sverige skulle se likadan ut som i Sovjetunionen och Östeuropa. Hilding Hagberg, CH Hermansson och Lasse Werner hade inte  någon annan politisk dna-uppsättning än Brezjnev, Honecker eller Ceausescu.

 Boken är en sammanfattning av min långa journalistiska bevakning av det kommunistiska Östeuropa. Jag har pluggat språk för att utan filter kunna läsa deras tidningar och dokument, för att kunna samtala med människor utan tolkar och överrockar.

 Jag har försökt att förstå tråkmånsarna Marx och Lenin, studerat knastertorra partidokument och kongressbeslut. Jag har frusit mig igenom revolutionsparader och svettats på 1-maj firande.  Jag inbillade mig att något har jag väl ändå lärt mig av att årtionde efter årtionde arbeta och bo i kommunistiska och postkommunistiska länder. Det var det jag ville berätta.

  Till exempel att likheterna mellan kommunism och nazism är betydligt större än de små skillnaderna, att kommunismen var och är en mord- och förtryckarmaskin, att det kommunistiska systemet är ett totalt misslyckande; mänskligt, ekonomiskt, typ här, smyger  och ett par socialdemokratiska tidningar har jag i själva verket inte fattat någonting.

 Mina insikter och min erfarenhet är en nullitet. Slutraderna i recensionen i tidningen Proletären är typiska, ”boken är fylld av en mängd överdrifter och faktafel och det finns absolut ingen anledning att ta varken boken eller dess författare på särskilt stort allvar.” Slut citat. Något exempel på faktafel nämns inte.

 Tidigare i Proletärens recension slås fast att min bok består av ”ilsket fyllesvammel”, ett intellektuellt lågvattenmärke också för Proletären som enligt egen utsago förmedlar ”nyheter och analys ur ett marxistiskt perspektiv”. Jag frågar mig om jag som författare eller framför allt om alla de östeuropéer som tvingats leva under det kommunistiska systemet, ska tvingas ta emot rena oförskämdheter från Proletären, för övrigt med 2,3 miljoner kronor i presstöd?

 Jag står ut med alla fräckheter, oförskämdheter och påhopp – det är när allt kommer omkring inte jag som står där med byxorna neddragna. Men för att ta ett oskyldigt påhopp, vad betyder det till exempel att bli kallad för ”rabiat antikommunist”? Och varför har ingen någonsin anklagats för att vara rabiat antinazist?

 Carsten Palmaers recension i Aftonbladet har jag inte läst. Inte heller den i NSD, Norrländska Socialdemokraten, Trots flera vädjanden till Aftonbladet och NSD, både från min förläggare och mig, får vi inte läsa recensionerna som är betalbara plustjänster.

 AB:s val av recensent är intressant. Författaren Carsten Palmaer är en gammal bolsjevik av herostratiskt ryktbar marxist-leninistisk släkt. Fadern Gustav Johansson var en hängiven kommunist som bl a stödde Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien och kolporterade alla stalinistiska lögner i egenskap av chefredaktör för Ny Dag. Carsten Palmaers mor Eva belönades 1983 med Leninpriset, före detta Stalinpriset, Sovjetunionens högsta utmärkelse till särskilt trofasta hundar.

 Tänk er att en bok om nazism skulle recenseras av en svensk nazist vars pappa försvarade Hitlers inmarsch i Polen och mamman fått Hitlerpriset. Tanken svindlar. Socialdemokratiska Aftonbladet är dock inte ensam om att låta en kommunist recensera en antikommunistisk bok. När tegelstenen Kommunismens svarta bok kom ut på svenska 1999 lät liberala Dagens Nyheter vänsterpartisten och marxisten Sven-Eric Liedman recensera boken. I det svenska debattklimatet är tydligen kommunister särskilt skickade att recensera antikommunistiska böcker.  

 För vänsterikonen Jan Myrdal på FiB Kulturfronts blogg är min bok ”pissrännejournalistik" och jag är sämre än fascister som Myrdal känt, sämre eftersom det enligt den Myrdal inte går att resonera med mig, ett magistralt sätt att slippa gå i polemik. Det är bara att konstatera, 25 år efter Murens fall går det i Sverige fortfarande inte att med vänstern diskutera kommunismens syndaregister som massmord, fördrivning, brott mot mänskliga rättigheter och ekonomiskt armod.

 Fascist, fyllesvamlare, pissrännejournalistik – jo då, jag klarar av att sova på nätterna i alla fall. Men karaktäristiken drabbar också alla människor som tvingats leva under det diktatoriska systemet, det drabbar de över etthundra miljoner bröder och systrar som mördats av kommunistiska regimer och marxistiska gerillaförband - för deras skull ber jag om ursäkt för den låga nivån på den svenska vänsterdebatten. Själv blir jag enbart sporrad att också fortsättningsvis vara en sten i vänsterns sko.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".