Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Bertha von Suttner - fredskämpen inspirerade Alfred Nobel till priset

Publicerat måndag 8 december 2014 kl 13.35
"Är inte detta barbariskt?"
(12 min)
Fredskämpe.
Baronessan Bertha von Suttner (1843-1914), en ikon i den tidiga fredsrörelsen.

 ”Kanske mina fabriker kommer att sätta stopp för krig snabbare än dina kongresser. Dagen då de två motståndarna kan förgöra varandra på en sekund, kommer alla civiliserade nationer troligtvis att rygga i förfäran och desarmera sina trupper”.

 Den profetian av Alfred Nobel 1892 i ett samtal med Bertha von Suttner är minnesvärd. Dynamitkungen tycktes förutse kärnvapenkapplöpningen, men 122 år senare tycks ingen nation på allvar redo att "desarmera i förfäran".

 Denna vecka, då Nobels fredspris på onsdag i Oslo delas ut till Malala Yousafzai och Kailash Satyarthi, minns Obs kvinnan som inspirerade Alfred Nobel att instifta fredspriset, fredskämpen Bertha von Suttner, som gick bort för hundra år sedan.

 Gordana Malesevic berättar hennes historia. Elin Iskra läser hennes text.

Bertha von Suttner lät sig inte stoppas, varken av begränsande könsroller, tomma fraser eller av råhet. Hon gick från att dela sin omgivnings nationalistiska tankar och beundran för militären till att bli ledargestalt för den internationella fredsrörelsen. Det var hon som inspirerade Alfred Nobel att instifta ett pris till dem som främjar och arbetar för fred.

 I år är det hundra år sedan Bertha von Suttner dog. Baronessan von Suttner, född som friherrinna Kinskysvarade 1876 på en annons och fick efter ett möte i Paris platsen som sekreterare till Alfred Nobel, den svenskfödde kosmopoliten, uppfinnare av dynamiten, som startade dynamitfabriker i de flesta europeiska länder och Nordamerika samt multimiljonär.

 ”En mycket förmögen, kultiverad, till åren kommen gentleman som lever i Paris söker en dam även hon i mogen ålder, bekant med språk, som sekreterare och föreståndare till hans hem”, löd platsannonsen som den 33-åriga Bertha Kinsky svarade på.

I sin självbiografi skrev hon att väl i Paris upptäckte att den till åren komne mannen inte alls var så gammal - Alfred Nobel var 44.

 I Nicholas Halasz biografi av Alfred Nobel framgår det att dynamitkungen frågade Bertha Kinsky om hon var fancy free, och att svaret blev att hon kommit till Paris för att glömma Arthur von Suttner, som hon älskade men vars familj inte godkände henne eftersom hon var sju år äldre än von Suttner och inte hade någon förmögenhet att tala om.

 Dagen efter anställningsintervjun var Alfred Nobel tvungen att lämna Paris för affärer. En vecka senare får Bertha Kinsky två telegram, ett från Sverige och ett från Wien. Nobel skriver: "Framme i säkerhet. Åter om en vecka”. von Suttner skriver: ”Jag kan inte leva utan dig!”.

 Bertha Kinsky tar ett snabbt beslut. Hon säljer sin sista värdesak, ett diamantprytt guldkors, betalar sin hotellräkning, skriver till Alfred Nobel och reser till Wien för att gifta sig med Arthur von Suttner.

 Bertha Kinsky är klok, har humor och livsglädje, hon känner Arthur von Suttner och vet vad hon gör.

Och även om Alfred Nobel är ”förkrossad och nedslagen” efter Kinskys avresa, brevväxlar de och besöker varandra livet ut.

 Senare samma år åker von Suttners till Ryssland på smekmånad, men stannar betydligt längre än en månad. I dagboksanteckningarna som senare blev memoarer skriver Bertha von Suttner: ”Vår bröllopsutflykt till Kaukasus varade i nio år!”.

 Hennes make arbetar deltid som tvåspråkig sekreterare och hon själv ger musiklektioner, mot mager ersättning om någon alls. Snart blir Arthur von Suttner arbetslös och antalet musiklektioner litet.

Våren 1877, när Turkiet och Ryssland förklarar krig, ansluter sig von Suttners till en lokal frivilligorganisation och åker från sjukhus till sjukhus för att bistå vårdpersonalen. Sjukhusen är överbelamrade och inte bara av krigsskadade, utan främst av människor med sjukdomar som sprids till följd av kriget och når långt bortom krigszonen.

 Paret skriver artiklar om kriget och hankar sig på så vis fram genom krigets fasor. Han gör det i eget namn, hon däremot ges utrymme först då hon presenterar sig som man under pseudonymen B. Oulot.

När von Suttners återvänder till Europa besöker de Alfred Nobel i Paris. 1889 ges Bertha von Suttners ”Die Waffen nieder! Eine Lebensgeschichte” ut på ett litet förlag i Dresden.

Den blir en bästsäljare som översätts till flera europeiska språk och är en utvecklingsroman i vilken högadeln i den habsburgska monarkins huvudstad dansar och ler, går på mottagningar och åker till kurorter. De unga kvinnorna svärmar för militären och de unga männen drömmer om att dra ut i strid för den goda saken skull, för att sedan komma hem höljda i ära och berömmelse.

Huvudperson i boken är den unga Martha Althaus. Baronessan von Suttner beskriver hur Martha först delar sin omgivnings värderingar och entusiasm inför den dansk-tyska Holstein-konflikten men att hon sakta och stillsamt börjar fråga sig: ”Varför kunde inte de båda parterna gemensamt diskutera varandras skäl för att försöka komma till samförstånd. Om detta inte lyckades, tillkalla en tredje makt som skiljedomare? Varför bara skrika på båda sidorna: ”Jag har rätt”? Skrika till och med mot bättre vetande, tills man skrikit sig hes, och sedan börjar slåss och överlämna avgörandet till våldet? Är inte detta barbariskt?

 Romanens huvudperson, Martha Althaus, blir förfärad över ledarskapets sätt att agera och de konsekvenser det medför. Hon bestämmer sig för att ägna all sin kraft åt att bekämpa dumhetens och tyranniets främsta uttryck: användandet av våld som konfliktlösning – en levnadshistoria inte olik författarens egen.

 Bertha von Suttner går från att dela sin omgivnings nationalistiska tankar och beundran för militären till att bli författare, grundare av det österrikiska pacifistiska förbundet och ledargestalt för den internationella fredsrörelsen. Hon arbetar på flera fronter och efter bokens genomslag skriver och publicerar hon artiklar i sitt eget namn. I ett brev från september 1891 skriver Alfred Nobel: ”Jag upptäckte med stort nöje att dina vältaliga angrepp mot ohyggligheternas ohygglighet, krig, har funnit sin väg in i fransk press”.

Året därpå bjuder von Suttners in Nobel till den fjärde Internationella Fredskongressen och den fjärde Internationella Världsfredskongressen i Bern. Alfred Nobel kan inte lova att komma, säger han, men dyker sedan ändå upp på deras tröskel i Schweiz. Han säger att han ”vill lyssna” och vara där ”inkognito”, och uppmanar Bertha von Suttner att upplysa och övertyga honom. Jag ska göra något stort för rörelsen, ska han ha sagt, enligt Edith Patterson Meyers bok Dynamite and Peace.

 Ja, många är de som har skrivit om Bertha von Suttner och Alfred Nobel. En del menar att hon var hans stora kärlek, men det vi med säkerhet vet är att hon växte till en av de största förkämparna för världsfred. Och det var hon som inspirerade Nobel att instifta ett pris till dem som främjar och arbetar för fred.

 Det ska ha skett efter mötet i Zurich (strax efter Världsfredskongressen i Bern) då Alfred Nobel bjuder von Suttners på en tur runt sjön i sin silverblanka aluminiumbåt och kommenterar de stora villorna utefter strandkanten: ”Ja, silkesmaskarna har spunnit allt detta”.

Bertha von Suttner replikerar: ”Kanske är dynamitfabriker mer lönsamma än sidenkvarnar och definitivt mer skadliga”. Varpå Alfred Nobel säger: ”Kanske mina fabriker kommer att sätta stopp för krig snabbare än dina kongresser. Dagen då de två motståndarna kan förgöra varandra på en sekund, kommer alla civiliserade nationer troligtvis att rygga i förfäran och desarmera sina trupper”.

Nobel hoppades kanske att civiliserade nationer skulle desarmera sina trupper, men kom att förstå vapenindustrins makt över den globala samhällsutvecklingen - att dess ägare har ett egenintresse i upprustning och pengar till lobbyverksamhet för att få igenom den politiskt.

Någon månad efter båtturen på Zurichsjön skriver Alfred Nobel till Bertha von Suttner att han ska använda en del av sin förmögenhet till att instifta ett årligt pris till den som gjort mest för fred. I ett senare brev skriver Alfred Nobel: ”Det gläder mig mycket att se att fredsrörelsen vinner mark. Det är tack vare civiliserandet av massorna, och särskilt de som slåss mot fördomar och okunnighet, bland vilka du håller en hög nivå.”.

 Bertha von Suttner arbetar träget vidare och på initiativ av Rysslands tsar Nikolaj II anordnas den första fredskonferensen i Haag 1899. Bertha von Suttner håller öppningstalet och närvarar tillsammans med sin make alla de tio veckorna som konferensen pågår – de går på varje föreläsning och tillställning som ges.

Hon är den enda kvinnan bland de 96 delegaterna (från 26 länder, däribland Sverige). Vissa framsteg nås vad gäller humanitet i krig, men Haagkonventionerna (de mellanstatliga avtalen om regler i krig) sluts under den andra fredskonferensen i Haag 1907, till vilken Bertha von Suttner är inbjuden som talare.

Åren mellan Haagkonferenserna lyckas Bertha von Suttner etablera pacifism som samlingsterm för fredsarbetet (tidigare hade fredsrörelsens medlemmar använt många olika uttryck för sig och sitt arbete) och 1905 tilldelas hon Nobels fredspris, det femte i ordningen.

 Vid internationella fredskongressen i Haag 1913 håller Bertha von Suttner ett anförande, hon blir utsedd till fredsrörelsens ”generalissimo” och kollapsar kort därefter. Läkarna konstaterar tumör i buken och rekommenderar operation men Bertha von Suttner avböjer. Från sin sjukbädd arbetar hon vidare på sitt sista verk, ”From the Workshop of Pacifism”.

 Som Bertha von Suttner, Alfred Nobel och många andra blivit varse handlar det inte endast om temporär sinnesförvirring när människor och nationer använder våld mot varandra, utan snarare om ekonomiska intressen, ibland i destruktivt samspel med människofientliga ideologier.

När Bertha von Suttners ”Die Waffen nieder!” kom blir den en bästsäljare, men hon möts även av spott och spe från vapenindustrins representanter och hennes verk bränns i Nazitysklands bokbål.

 Hennes tankar och agerande lever dock vidare genom det kanske mest kända priset i världen, Nobels fredspris.

 

Bertha von Suttner född 9 juni 1843 i Prag i dåvarande Österike-Ungern, död 21 juni 1914 i Wien.

 Litteratur

Die Waffen nieder! Eine Lebensgeschichte av Bertha von Suttner (Edgar Pierson, 1889, i svensk övers. Ned med vapnen!, Pontes 1998)

Memoirs of Bertha von Suttner: The Records of an Eventful Life. Authorized translation of the Memoiren (2 vol. Boston, Ginn 1910)

Dynamite and Peace av Edith Patterson Meyer (Little Brown, 1958)

Nobel: A Biography of Alfred Nobel av Nicholas Halasz (Orion Press, 1959)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".