Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Alla pratar om mens - men det är inte lika hippt med klimakteriet

Publicerat torsdag 18 december 2014 kl 13.40
"Jag är inte beredd att dra mig tillbaka. Inte än"
(6:53 min)
Författare.
Författaren och debattören Ann Heberlein vägrar att stillatigande ställa sig i skuggan. (Foto: Anna Lyrenäs, SR.)

 Mens är inne. Klimakteriet är ute.

 Ann Heberlein, författare och forskare, reflekterar över livets olika skeden för den som är kvinna efter att ha läst den nyutkomna boken "Hej Klimakteriet". Hon blir uppretad när någon i boken skriver hur befriande klimakteriet är, man behöver inte längre vara en könsvarelse, behöver inte behaga.

"Jag har aldrig haft som främsta ambition att behaga. Jag har aldrig varit tyst. Jag har aldrig varit rädd för att vara obekväm. Jag är rädd för att vara ensam. Jag är rädd för att alla frånskilda män i min ålder gifter om sig med kvinnor som är femton år yngre än jag, fertila och formbara. Jag har inte minsta lust att upphöra vara kvinna för att jag fyller fyrtiofem. Jag vill bli åtrådd och uppvaktad och förförd. Jag vill inte gå med på att det är slut med det nu. Jag vägrar."

 De frånskilda männen i min ålder börjar om. De parar ihop sig med yngre kvinnor, sätter bo och skaffar barn, drar fläckfria barnvagnar med färska barn gata upp och gata ner. En del skaffar en sån där barnvagn man kan springa med och springer med barnet bort från ålderdom och död.

 Mannens reproduktiva förmåga upphör inte som kvinnans. Han blir också gammal. Skrynklig. Tunnhårig. Mannens kropp åldras men hans spermier är pigga på att befrukta yngre kvinnor. Naturen är orättvis. Nej. Jag vill inte ha fler barn, men jag sörjer att möjligheten snart är över.

 I snart trettiofem år - jag var knappt tio år gammal när jag fick min första mens - har blödandet varit en väsentlig del av mitt liv. Blod som ska döljas och gömmas, klumpiga bindor som var ett hinder när jag red och sprang, blodet som kom som en befriare alla gånger jag var rädd för att ha blivit gravid med fel man vid fel tillfälle, blodet som kom som en besvikelse de gånger jag längtade och önskade att vara med barn.

  Första gången jag fick mens trodde jag att jag skulle dö. Ingen hade pratat med mig om mens. Mens var äckligt och det var pinsamt att köpa bindor och tamponger. Kletig kvinnlighet som skulle gömmas och döljas.

 Nu pratar alla om mens. Kulturhösten 2014 har varit blodig. Det skrivs böcker och seriealbum, görs utställningar och dramatik om mens. Det är ju bra, förstås, och, tänker jag, en logisk hyllning av ungdom och vitalitet, av skapande och reproduktion.

 Det där blodet, mensvärken, kramperna är ju ändå ett tecken på något - symbolen för fruktbarhet och förmåga, ungdom och skapande. Kraft. Det finns kraft och löfte om liv i kvinnans blod.

 Klimakteriet är inte lika hippt. Menopaus och värmevallningar och torra slemhinnor är svårt att vara stolt över. "I klimakteriet lämnar vi de sista resterna av ungdomen bakom oss. Vi närmar oss ålderdomen. Det kallas medelålder och rankas lågt på vår värdeskala" läser jag i Klimakterieboken av Lilian Edwall. Den kom 1991 och är torr och saklig i tonen. Det finns ingen återvändo, liksom. Nu är det slut. Tidigare i år kom Hej klimakteriet, en antologi i redaktion av Åsa Albinsson och Maria Fröjdh. Den är något käckare i tonen och kämpar för att hitta fördelar med detta klimakterium: Frihet från reproduktionens ok och kvinnlighetens krav.

 Flera av skribenterna i Hej klimakteriet beskriver hur skönt det är att slippa behaga männen, att inte längre vara en könsvarelse, att våga vara bitchig och bestämd och obekväm. Jag läser men förstår inte.

  Jag har aldrig haft som främsta ambition att behaga. Jag har aldrig varit tyst. Jag har aldrig varit rädd för att vara obekväm. Jag är rädd för att vara ensam. Jag är rädd för att alla frånskilda män i min ålder gifter om sig med kvinnor som är femton år yngre än jag, fertila och formbara. Jag har inte minsta lust att upphöra vara kvinna för att jag fyller fyrtiofem. Jag vill bli åtrådd och uppvaktad och förförd. Jag vill inte gå med på att det är slut med det nu. Jag vägrar.

 Anna-Karin Palm beskriver kvinnans åldrande kropp fint i novellen Amelia. Kvinnan provar ett par för trånga byxor i en provhytt med kallt ljus. "Man ser ju hemsk ut i det här ljuset" tänker hon och betraktar sina gropiga lår i spegeln.

  Sen faller hennes blick på tonårsdottern som ålar sig in i ett par tighta jeans och det slår henne: "Ljuset är inte till för oss, utan för dem." Dotterns bara armar glänser som gyllene olivolja, inte en skråma eller skavank. Det hårda ljuset smeker hennes lemmar och gör henne inte illa.

 Och jag ser på min dotter. Min vackra dotter som tar klivet in i kvinnokroppen och kvinnolivet samtidigt som jag förväntas träda tillbaka, ikläda mig rollen som klok gumma eller excentrisk tant. Ja, jag ser på min dotter och tänker att nyss var det jag. Nyss var jag som du. Ung, slank och slät, fylld av framtid och liv och jag förstår inte vart den tog vägen, framtiden. Jag unnar dig allt, älskade dotter, kärlek och liv och ljus men jag är inte beredd att dra mig tillbaka. Inte än.

 Kvinnan i Anna-Karin Palms novell tänker att hon är fri: Hon känner lättnad, våldsam lättnad - att få stiga ut ur det hårda ljuset och med långa kliv gå mot skuggornas mildhet, flyga under radarn, äntligen fri. Jag vill inte bli fri, inte på det viset. Jag vill inte försvinna in i skuggorna, jag vill inte bli osynlig.

 Jag tänker att ljuset räcker för oss båda, för min dotter och för mig. Kvinnor i alla åldrar måste få plats, samtidigt, på samma scen och i samma ljus. Frihet är inte att inte synas. Frihet är att välja själv, vem jag vill vara, bortom den andres blick är jag jag, badandes i mitt alldeles egna ljus.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".