Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Gör ett experiment: Se hur muren fortsätter inne i dig

Publicerat tisdag 13 januari 2015 kl 13.35
"Riv en mur. Men göm bitarna noggrant. Begrav dem."
(14 min)
Författare.
David Qviström, författare och föreläsare, varnar för murarna inom oss.

"Äntligen fri", ropades det på Berlins gator på kvällen den 9 november 1989. När muren revs ritades allas våra mentala kartor om. Men rivandet av Berlinmuren innebar inte slutet på byggandet av nya. Vid Europas yttre gräns byggs murar för att hålla migranter och flyktingar ute. Kanske är det så, funderar författaren David Qviström, att murar inte faller, att de bara flyttas?

 En gång delades en stor stad mitt i Europa av en betongmur.

 Längs murens fortsättning, och i dess förlängning på ett ungefär norrut och på ett ungefär söderut, gick järnridån mellan öst och väst. Och märkligt nog fortsatte faktiskt muren ända in i huvudet på mig som växte upp i skuggan av kalla kriget. På ena sidan låg den fria världen. Där hade städerna och länderna namn och dofter. På den andra sidan låg den värld som hade färgats röd i min skolatlas. Antagligen fanns städer också där, men på min mentala karta var allt som rymdes missilerna som där låg i dvala– missilerna kopplade till knappen kopplad till en portfölj kopplad till despoter som regerade i sitt ansiktslösa folks namn.

 Så såg min värld ut. Den började och slutade med muren.

 Men så inträffade det otänkbara.

 Jag går tillbaka till tv-inslagen från kvällen den 9 november 1989. En upprymd och förväntansfull folkmassa som tätnar och trycker sig fram mot checkpointen på Bornholmer Strasse.

 - Öppna, vi kommer tillbaka! skanderar de, lovar de.

 De Östtyska gränsvakterna förefaller osäkra. En står med telefonluren tryckt mot örat inne i vaktkuren för att få instruktioner om hur de nya, mer liberala reglerna för gränspassage ska tillämpas, de som osannolikt nog meddelats i tv-nyheterna tidigare samma kväll för att stoppa massflykten till väst via Ungern.

 Till slut öppnar de grindarna. Det är som om deras dröjande rörelser och flackande blickar på TV-inslaget fortfarande ett kvartssekel senare förväntar sig repressalier.

 Den natten rullar Trabanterna från öst längs paradgatan Kurfürstendamm i väst ända in på småtimmarna. Hundratusentals finns på gatorna. Rubriken på extraupplagan ropar ut att muren har fallit, och att Berlin ist wieder Berlin! Över muren vid Brandenburg Tor klättrar människor från öst till väst och från väst till öst. Polisen ingriper inte längre. När gränsövergångarna inte räcker till vräks betongelement i själva muren ned för att öppnanyapassager.

 - Entlich frei! ropar någon, fortfarande med sitt DDR-pass i handen.

 Muren föll. Jag fick sudda och rita om den mentala karta jag ägt sedan barnsben.

***

 Egentligen skulle min text handla om Mos Maiorum, och om Mare Nostrum som nu ersatts av Triton – i samtidens Europeiska union får satsningarna för att vakta vår gemensamma yttre gräns namn lika förrädiskt vackra som militära operationer. Men så hörde jag en nyhet inför 25-årsfirandet av Berlinmurens fall. Nyhetsbyrån AFP rapporterade att tyska aktivister hade stulit minnesmonumentet över de minst 136 människor som mist livet i sina flyktförsök över muren.

 Aktionen var en protest. Monumentet, sju vita metallkors placerade utanför den tyska Riksdagen, hade aktivisterna i stället placerat på den spanska enklaven Melillas rakbladsförsedda höga stängsel, och på Bulgariens taggtrådsbarriär mot Turkiet. Då som nu dör nämligen människor som försöker fly över en mur, fast idag ligger den vid Europas yttre gräns. Och då slog det mig. Kanske är det så med murar att de inte faller. Kanske är deras natur sådan att de bara flyttas.

***

 Gör ett experiment. Ställ dig nära en mur.

 Till nöds kan du använda dig av den kilometerlånga stump av Berlinmuren som fortfarande finns kvar nära station Warschauer Strasse som turistattraktionen East Side Gallery. Eller bättre, ta betongmuren på Västbanken vid Betlehem, den är faktiskt märkvärdigt lik den som stod i Berlin. Eller annars - ta en mur vilken som.

 Ställ dig där, och ganska nära.

 Landskapet framför dig är skymt, naturligtvis, det står ju en mur i vägen. Ser du åt sidan så fortsätter murväggen bort i fjärran som ett slags ställföreträdande, vertikal horisont. Med muren är det som att själva rummet ställs på ända. Plötsligt kanske du drabbas av tvivel. Står du verkligen på insidan av muren, är det så? Eller är det du som står utanför? Kanske är det i själva verket du som utgör det hot den är rest för? Eller är det du som ska skyddas?

 Muren som avskiljer, utestänger eller skyddar – perspektivet skiftar beroende på vilket pass du har i fickan – kan förefalla evig och ödesbestämd där du står med näsan in i väggen. Den förefaller dig så absolut att du finner på ursäkter för dess existens. Du säger: den är en naturlig konsekvens av de rådande omständigheterna. Att den står där är trist, men förståeligt. I samma stund som du på så vis underkastar dig murens existens kommer den att bygga sig själv vidare in i hjärnan på dig, som en absolut sanning om gränsen mellan oss och de andra.

 Dessutom begår muren ett själsligt brott: den stjäl horisonten, både för dig och de på andra sidan.

 Är du modig så tar du ytterligare ett steg mot muren. Nu står du så nära att doften av betongdamm och fukt slår emot dig. Ett ögonblick låter du murens hela kropp inta dig – tills tanken slår dig, att även om du står på insidan så finns den större rymden faktiskt på andra sidan muren. Oavsett om du är fångad eller skyddad av muren så begränsar den ändå din frihet.

 Den tanken är obehaglig. Du ruskar den av dig. För att kontrollera att du verkligen befinner dig på insidan av muren behöver du bara titta bort mot gränspassagen. Nu påminns du om att det är från motsatta sidan som köerna är flera timmar långa. Så är det alltid. De från andra sidan köar och trugar och köpslår för att komma in. Köerna och kontrollerna är lika pålitliga som solens gång. Men de gäller inte dig.

 Detta gör också en mur: den definierar trygg och bestående normalitet. Och det faktiskt hur sjuk normaliteten än är, som exempelvis en tudelad världsstad.

***

 Under några år spreds bitarna från den sönderhackade Berlinmuren som ett slags frihetsamuletter med löfte om ett nytt Europa. Själv köpte jag min betongbit i Tysklands paviljong på världsutställningen i Sevilla 1992. Jag minns att en kostymklädd tjänsteman skrev intyg på klumpens äkthet under ett brevhuvud med förbundsrepublikens emblem.

 Muren föll, sikten mot horisonten öppnades och Europasamarbetet fick ny kraft. Själva grundtanken med samarbetet var att omdefiniera de nationella gränsernas betydelse: gränserna skulle finnas kvar, men betydelsen av dem skulle minska till förmån för den fria rörligheten. Nu var det inte längre mellan länderna, utan vid EU:s yttre gräns som kontrollen av människor skulle ske och säkerheten och ordningen på så vis upprätthållas.

 I EU-fördraget står det som ett av unionens mål:

”Unionen ska erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, där den fria rörligheten för personer garanteras samtidigt som lämpliga åtgärder vidtas avseende kontroller vid yttre gränser, asyl, invandring samt förebyggande och bekämpande av brottslighet.”

 Vad betyder då ”lämpliga åtgärder”?                                                           

 Jo, visumtvång för flyktinggenererande länder. Visum får inte de som kan tänkas söka asyl, och därför kan de inte komma hit på laglig väg. Från visumtvånget finns få eller inga undantag, inte ens när vi med Syrien har den största flyktingkatastrofen sedan Andra världskriget i EU:s närområde.

 Men vid Europas yttre gräns byggs också nya fysiska murar.

 I december 2012 hade Grekland byggt ett 12,5 kilometer långt och fyra meter högt stängsel med taggtråd och 23 värmekameror på den landtunga vid gränsfloden Evros som sedan några år hade varit den vanligaste irreguljära passagen in i Europa. När migranterna och flyktingarna i stället vände norrut beslutade också Bulgariens regering att bygga en ”barriär” – ett ord som politiker hellre använder än ”mur”.

 Det gör nu inte att människor som flyr krig och förföljelse, eller som migrerar i hopp om bättre livsmöjligheter, stannar hemma i stället - nej, det tvingar dem bara ut på ännu farligare rutter. Det är nu jag kommer till de vackra namnen jag nämnde i början. Alla är de namn på ”lämpliga åtgärder” som ska vakta vår yttre gräns.

 Mos Maiorum. Det är namnet på den underrättelseoperation som höstens italienska ordförandeskap initierade, och som genomfördes mellan den 13 och 26 oktober i 26 av medlemsländerna. I stället för att öppna säkra och legala vägar till EU för flyktingar satsade länderna på att förhöra migranter som utan tillstånd lyckats ta sig hit. Informationen samlades för att bättre kunna bekämpa smugglarligorna.

 Sjöräddningsoperationen Mare Nostrum inleddes efter den uppmärksammade olyckan utanför Lampedusa i oktober 2013 för att upptäcka och rädda fler migranter på väg över Medelhavet. Operationen sägs ha räddat runt 130 000 människor, men den har också fått kritik – för om migranterna söder om Medelhavet kan räkna med att räddas är det ju ännu fler som vågar sätta sig i båtarna, och då är det ännu fler som kommer, inte sant? I november har Mare Nostrum ersatts av Triton, en mindre ambitiös satsning ledd av EU:s gränsmyndighet Frontex.

 Alla vet att den sänkta ambitionsnivån kommer att kosta människoliv. Alla vet det. I år har redan över 3 000 migranter drunknat i Medelhavet – långt fler än i fjol. Det märkliga är att olyckorna numera rapporteras i form av notiser.

 Varför då? I bakhuvudet hör jag ekot av murens psykologi:

 Drunkningsolyckorna är, om än tragiska, så samtidigt en förståelig konsekvens av rådande omständigheter – och alltså en beklaglig normalitet som vi får leva med.

***

 Gör ett experiment. Se hur muren fortsätter inne i dig.

 Effektivt särskiljer den dig från andra, och just därför kan du acceptera att de behandlas på ett annat sätt än du. När en ordning är outhärdlig och brutal erbjuder muren det värn av rogivande normalitet som vi kan gömma oss bakom. Då säger vi: det är trots allt skillnad på vårt liv och deras, vår kultur och deras kultur.

 Gör ett experiment till: riv en mur.

 Men göm bitarna noga. Begrav dem. Annars kan det hända att muren som faller flyttas och byggs upp någon annanstans igen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".