Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Kanske är det just tystnaden som är den drickande kvinnans privilegium

Publicerat måndag 22 december 2014 kl 13.40
"Men den som ingen vill ta i är också fri att göra som hon vill"
(6:06 min)
Skrivande & supande.

 I Olivia Langs bok The trip to Echo Spring, lika delar litteraturhistorisk redogörelse som självbiografiskt resereportage, följer den brittiska författaren några av modernismens största Nordamerikanska författare genom USA, från New York via Key West med tåg ner till New Orleans för att sluta i Port Angeles, Washington.

  Resan är utstakad efter författare som varit både ökänt begåvade och ökänt berusade: Ernest Hemingway, Scott Fitzgerald, Tennessee Williams, John Berryman, John Cheever och Raymond Carver. Det är författare som inte alla verkat vid varandra sida, men som vid ett eller annat tillfälle suttit i samma barer, druckit samma drinkar eller läst varandras böcker.

 "Alkismännen går till historien, och Olivia Lang följer dem som en orolig medberoende, medan alkiskvinnorna dör i tystnad", reflekterar Tone Schunnesson som läst Langs bok.

 Varför skriva en bok om just författarens missbruk, frågar författaren Olivia Lang sig själv I “The trip to Echo Spring, varför inte skriva om läkarens, advokatens eller byggnadsarbetarens missbruk?Författarnas alkoholism är kanske enklare att följa, resonerar hon, eftersom de bär på en förmåga att skildra sitt missbruk som få andra har. Men jag undrar om det inte också ligger en viss, motvillig, air av romantik vid tanken på Hemingway, med en pastis till lunch, sittandes på en flodbank vid Seinen, i Paris.

 Olivia Lang reser genom Nordamerika i jakt på de berömda männens tillfälliga hem, permanenta hem, poetiska hem. Hon söker i deras historia, i deras dramatik och litteratur efter svaret på frågan: Varför dricker du? Samtidigt säger hon sig vara medveten om att det inte finns något entydigt, eller kanske ens tillfredsställande, svar på frågan.

 En alkoholist dricker för att den kan, för att den vill, för att den måste. En alkoholist dricker för att den trots alla tecken, alla vädjande röster, inte förmår att sluta. För att ingen röst, och inget ljud, är lika tillfredsställande som isbitarna i botten på glaset, det välbekanta klirrandet när de rör sig mot varandra.

 När hon berättar om hur F Scott Fitzgerald gör bort sig själv och sina vänner, eller hur Tennesse Williams varje kväll dricker sina drinkar först salongsberusad, sedan full, tillsist nästan avsvimmad, tänker jag att detta är män som både längtar efter att vara ensamma, men också längtar efter att få vara med. Jag är alltså inte säker på att författaren, med sitt kroniskt ensamma yrke, egentligen är särskilt nöjda med sitt ständiga avstånd.

 Ibland tänker jag att allt som alla författare skriver är ett skrik ut i universum med förhoppningen om ett svar. Kanske kommer någon höra vad vi ropar ? Skrika tillbaka, skrika samma sak. Och sedan dricker de, för att de aldrig får vara i fred från sig själva, för att ingen hör dem, för att ingen svarar, för att ensamheten är utan slut. Kanske blir alkoholismen en fristad. En stadig punkt i en misslyckad tillvaro.

 Olivia Lang berättar om en essä av Fitzgerald i vilken han minns hur han efter en misslyckad fotbollsmatch som barn skriver en dikt om detta, vilken genererar så stor uppskattning att det verkar som om han verkligen vore en matchhjälte. På så sätt upptäcker han redan som tonåring att det att beskriva livet är en väg ut från att verkligen delta. John Cheever, ännu en av de män som Lang följer, var förutom roman- och novellförfattare mycket intresserad av Fitzgeralds författarskap och drickande.

 Cheever kände samhörighet med Fitzgerald och skrev 1971 en essä utifrån, i Cheevers tycke, deras gemensamma beröringspunkter. Likt Fitzgeralds upptäckt av litteraturen som en smitning från livet, trodde Cheever att berättandet, och supandet, var bakvägen ut. När Cheever åldras, och i takt med att alkoholintaget ökar, växer misstanken om att skrivandet och drickandet, och de båda aktiviteternas magisk kvalitet att förflytta utövaren, är tätt sammanknutna. ”The excitement of alcohol and the exictement of fantasy are very similar”, skriver han i sin dagbok, spriten och skriften är en lisa för själen, något destruktivt som tröstar honom när han uppriven, orolig, vill sova men inte lyckas.

 När jag åker tunnelbana genom Stockholm och har fått mitt bokmanus refuserat för första gången speglar jag mig i tågfönstret, bilden av mitt ansikte är tydlig mot tunnlarnas mörker: Hur kan man

tänka på något annat än texten och hur kan man sörja på något annat sätt än med drinken? Olivia Lang menar att hon inte kan skriva om kvinnliga litterära genier, eftersom det ligger för nära henne själv.

 Det är synd, för jag lockas ofta att tänka på den kvinnliga konstnären som något djupt radikalt, ett misstag i kvinnoproduktionen. I en samtid som kräver av människan, men framförallt kvinnan, att  hon ska vara hälsosam och produktiv utgör att vara skapande, självupptagen eller till och med full en motståndshandling. När jag ser mig själv i fönstret ser jag någon som vill skriva för att vara störst, och dricka för att vara i fred.

 Och därför skulle berättelser om till exempel Marguerite Duras, som talade öppet, intelligent och spännande om sin alkoholism, vara mer spännande att ta del av än berättelserna om de män som Olivia Lang följer. I dem hör det till vanligheterna att en drickande man kan vara rockstjärna. En berusad kvinna, däremot, vill ingen ta i men den som ingen vill ta i är också fri att göra som hon vill. Alkismännen går till historien, och Olivia Lang följer dem som en orolig medberoende, medan alkiskvinnorna dör i tystnad.

 Men kanske är det just den tystnaden som är den drickande kvinnans privilegium. När hon misslyckas med att vara till lags frigörs tid och utrymme att vara något annat. De manliga författarnas fyllor blir berömda, litteraturhistoriska klichéer men vad som pågår i den berusade kvinnans lägenhet är fortfarande relativt okänt. Att somna på soffan, för att sedan vakna och skriva en dikt ingen bett om, verkar plötsligt subversivt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".