Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Glatt återhörande: Aftonfrihet

Publicerat måndag 5 januari 2015 kl 13.35
”Ingen ska inbilla sig att det är roligt att bli gammal! Men intressant.”
(12 min)
F d journalist.
Ami Lönnroth predikar aftonfrihetens lov.

Idag bjuder Obs på ett glatt återhörande från 2014 - om aftonfrihet.

Aftonfriheten behandlas i dagens radioessä av Ami Lönnroth, i många år journalist på Svenska Dagbladet och i slutet av sin karriär gästprofessor på journalistutbildningen. Här är Ami Lönnroths definition (som hon lånat) av begreppet "aftonfrihet":

   Ett tillstånd som innebär ”frihet från massan, allmänna opinionens, salongernas och den goda smakens tyranni.”   En isolering som är både plågsam och befriande.

 Och vad handlar det om? Jo, faktiskt de många fördelarna det kan innebära att bli gammal.

 I dagens Obs får du också ett av fyra boktips från Obsredaktionen, sånt som vi läste under 2014. Idag Eskil Krogh Larsson om "Nu är det dokumenterat" - text, bild och ljud.

 Aftonfrihet  eller den nya jämbördigheten – en essä i Obs av Ami Lönnroth

 Ibland lär man sig nya ord eller påminns om såna man inte använt på länge. ”Aftonfrihet” är ett sådant, nytt för mig. Jag hittar det på facebook:

 ”Aftonfrihet  är - i lyckliga stunder – den frihet som vi gamla människor kan känna när vi äntligen börjar förstå vad som är viktigt. Och vilka av de människor vi möter som är viktiga för oss.”

 Så skrev bibliotekarien Lena Kjersén Edman häromdan på sin facebooksida.  Själv har hon lärt sig ordet av Milan Kundera,  han som var på allas läppar och nattduksbord för trettio år sen med sin bok: ”Varats olidliga lätthet”. 

  Nu gör han vid 85 års ålder sällskap med andra mer eller mindre bortglömda eller i varje fall inte längre lika lästa författare före honom, som ”historien isolerat i luftfickor och återvändsgränder” som en recensent  i Svenska Dagbladet uttryckt det. Det är detta Kundera kallar  ”Aftonfrihet”.   Ett tillstånd som innebär ”frihet från massan, allmänna opinionens, salongernas och den goda smakens tyranni.”   En isolering som är både plågsam och befriande. 

 Lite bittert låter det trots allt. Men när jag läser facebook- kommentaren om detta tillstånd försvinner den bittra bismaken. Jag tar den igen: ”Aftonfrihet  är - i lyckliga stunder – den frihet som vi gamla människor kan känna när vi äntligen börjar förstå vad som är viktigt. Och vilka av de människor vi möter som är viktiga för oss.”

 Visst är det en härlig sak om vi gamla människor äntligen kan lära oss skilja på väsentligt och oväsentligt och sortera bort det som är kitch – även det ett ord som kommer från Milan Kundera: kitch – det som vi kan undvara.   

 Att på ålderns höst ägna sig åt väsentligheter som att odla intressen och vänskaper som inte har det minsta med ens gamla yrkesnätverk att göra, läsa och läsa om böcker som troligen inte alls ingår i någon erkänd kanon, sjunga i kör enbart för att det får livsandarna att vakna – några exempel från min egen pensionärstillvaro.   

E n del av oss skaffar sig likt Lena Kjersén Edman och jag själv nya samtalspartners  i det sociala medium som heter Facebook.  På många sätt påminner mig de olika samtalstrådarna där om det bollande av idéer som vi ägnade oss åt på Svenska Dagbladets Idagredaktion, den mest kreativa av de  arbetsplatser jag varit på.

  Istället för spännande tankar vid redaktionens morgonmöte  möter jag t ex nu  Lena  som för mig är en av de klokaste och mest originella tänkarna som publicerar sig på Facebook. Dessutom bjuder hon generöst på sitt litteraturvetande efter ett långt yrkesliv som bibliotekarie och föreläsare. Hon är inte den enda vän jag fått under ett antal års växelspel med människor från när och fjärran i detta sociala medium som av så många föraktfullt ses som yta, som präglat av olidlig lätthet, naivt och egotrippat. 

 Men när man nu lever i denna Aftonfrihet –  ja nu lånar jag uttrycket själv –  så kan man faktiskt sätta sig över sådana fördömanden.  Jag känner att det var just det ordet jag behövde för att berätta vad jag tycker är det positiva med att leva i just den tid och med den ålder jag nu har uppnått – snart 75.  

 För mig är det t ex friheten att tycka och skriva och tala utan de förbehåll som trots allt är förknippade med att representera en stor tidning. När jag slutade efter mina många år som journalist, förlorade jag visserligen en plattform och ett inflytande över en läsekrets. Men jag blev samtidigt min egen. Och jag behövde inte förlora min själ - som jag är rädd många hunsade journalister idag tvingas göra i mediefabrikernas allt mer hårdstyrda löpandebandsverksamhet.  

 Inne i den verksamheten har jag dock befunnit mig i många år.  Vad gjorde alla de åren med mig? På vissa redaktioner var det vassa armbågar som gällde, hård konkurrens, avundsjuka, skitsnack. På andra var det vänlig och kamratlig stämning, generositet, gemenskap. 

  På en sådan redaktion kunde jag känna mig buren av de idéer vi ville förmedla till våra läsare, ett redskap för att förklara världen och kanske göra den en liten aning bättre.   Tills den goda stämningen plötsligt bröts av någon nyutnämnd chef som skulle visa vem det var som bestämde.  Nu var vi inte längre ett gäng jämbördiga. Vi var en hierarki där det gällde att fajta sig till en position. Tänk så mycket onödig energi som går åt till den sortens kamper, på bekostnad av allt klokt och nyttigt och trevligt man kan ägna sig åt.

 Det är det jag kan göra nu – leva i en ny jämbördighet, den som uppstår i det stora kollektiv av personer som lämnat arbetslivet bakom sig och därmed de eventuella positioner som vi förknippas med.

  Jag hinner förresten ingå i fler kollektiv numera – ett är kören där vi knappt känner varandra till namn. Vi är altar eller sopraner eller tenorer och njuter av att sjunga.  Ett annat är hundägarkollektivet. Ingen kan namnen på hussarna eller mattarna, däremot hundarnas namn. Vår heter Clio. 

  Och far- och morföräldrakollektivet  som uppstår på barnbarnens skolavslutningar och luciafiranden.  För att inte tala om alla föreningar och läsecirklar av vilka förstås de flesta befolkas av pensionärer.

 Vilka härliga och högst individuella personligheter som jag haft glädjen att umgås med i de litteraturcirklar jag nu varit med i sen jag lämnade det inrutade arbetslivet. I två av dem är vi enbart kvinnor och jag är yngst i båda. Men det spelar ingen roll, lika lite som våra tidigare yrkestillhörigheter tycks göra det.

   Professorer, sjuksköterskor, hemmafruar eller journalister, 70 eller 90 år gamla –  vad gör väl det för skillnad?  Jämfört med de tjejgrupper jag umgåtts i när jag var yngre är det bara några saker vi måste tänka på - att vi t ex måste tala högre för alla hör inte så bra eller har glömt hörapparaten.  Även en del andra åldersmässiga skavanker kräver särskild hänsyn. Men den lustfyllda samvaron kring gemensamma läsupplevelser, den har bestått genom många år.  

 Vad vi inte talar särskilt mycket om är hur rysligt gamla vi är –  det är nog mer ett bekymmer för yngre människor, inklusive många bekymrade samhällsdebattörer,  som betraktar oss 2 miljoner eller vad vi kan vara som en oformlig ohanterlig klump.  En som de ska tvingas släpa på.  

 Jag värjde mig länge för att kalla mig pensionär.  Som om mitt existensberättigande var förknippat med en månatlig summa pengar till mitt uppehälle.  Jag vet fler som känner likadant.  Barbro Westerholm, den liberala politikern, använde i senaste valrörelsen ordet ”årsrik” som alternativ till utslitna seniorklyschor.

  Rik på år – visst låter det bättre än äldre eller äldreäldre? Själv tycker jag det norska ordet ”honnör” är riktigt fint. En ”honnör” till Asker köpte jag en gång på Oslo centralstation. Dvs en pensionärbiljett.  Jag såg för mig hela norska statsbanepersonalen stå i givakt för min obetydliga person.  

 Lundaprofessorn Bodil Jönsson brukar prata om årsringar.   När hon var fyra år snöade en skogsarbetare av en stubbe för att visa den lilla Bodil årsringarna. Fram tills hon var nio trodde hon att människor också hade årsringar.  Det berättade denna folkkära författare i en intervju i DN nyligen och talade med sedvanlig optimism om det rika liv vi i vår generation kan leva jämfört med våra förfäder: ”Vi äldre är ett nytt folkslag”.  

 Starroperationer, utbytta höft- och knäleder. Jo visst är man tacksam för allt detta.  Vi är alertare.  Vi blir äldre och friskare.  ”Hur kan man”, frågar sig Bodil Jönsson, bli så kollektivt deprimerad över något som är så positivt?”  Vår syn på vad det innebär att bli äldre tillhör en förgången tid.

 Ändå –  är inte många av oss årsrika samtidigt rätt fattiga på sociala kontakter? Ensamma i de ”luftfickor och återvändsgränder” som historien reserverat åt oss – för att nu återvända till Milan Kundera.

 Jag märker att jag vacklar. Å ena sidan gillar jag det positiva anslaget hos mina jämnåriga som uppskattar åldrandets fördelar, förmågan att koncentrera sig på väsentligheter, friheten från grupptryck, medicinens landvinningar.  Å andra sidan – vad är det för liv vi har att se fram emot? 

 Är det enbart manliga tänkare och framstående författare som riskerar hamna i  isolat, omkörda av yngre generationer?  Gäller det inte oss alla? Bortglömda, rörelsehindrade, inkontinenta, dementa med hemtjänstens eller vårdpersonalens snabbvisiter som enda mänskliga kontakt.  Det finns rätt många som har det så – det får vi ständiga rapporter om.  

 Jag tänker på min moster Dagmar som stod på trappan till sitt hus krokig och krympt jämfört med den strålande valkyria hon en gång varit.  Hon höll ett litet tal och tackade för entusiastiska hyllningar på sin 85-årsdag. De glada önskningarna om att hon måtte leva i hundrade år hade just klingat ut, blommor hade överräckts, hurraropen skallat när hon tog till orda:

 ”Ingen människa ska inbilla sig att det är roligt att bli gammal!”  och så en lång  paus medan gratulanterna skruvade på sig:  -  ”men intressant”. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".