Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Glatt återhörande: Goda sovjetköket

Publicerat tisdag 6 januari 2015 kl 13.35
" Fester och fruktan, parader och propaganda"
(14 min)
Matnostalgi.
Anya von Bremsen minns, med mammans hjälp, matlagningen under Sovjetunionens olika epoker.

Den amerikanska kokboksförfattaren Anya von Bremzen var bara tolv år när hon emigrerade med sin mamma från Moskva till Philadelphia i början av 1970-talet….

…hennes första kokbok med recept från alla republiker i Sovjetunionen skrev hon samma år som det stora imperiet med sina republiker föll sönder och samman…

...i sin bok Det goda sovjetiska köket tar hon med sig läsaren på en odyssé genom Sovjetunionens uppgång och fall, kantat av måltider, och bitterljuva återblickar på det forna hemlandet.

 Idag kommer också ännu ett boktips från Obs-redaktionen. Mats Kolmisoppi har läst Claus Beck-Nielsen.

” Drick upp din buljong, Ta en kotleta till” viskar Anya von Bremzens mormor Lisa till sin dotter i 30-talet. När pappan var hemma kunde Lisa ”sticka ner handen i lådan utanför fönstret – stalintidens kylskåp - och ta upp det matpaket i blått papper som nomenklaturans medlemmar fick sig tilldelade.

Upp kom en rosa medvurst som kallades Doktorskaya kolbasa. Eller sosiski, mammas favoritkorv”, skriver von Bremzen.

”När dom var nykokta och man bet i det spända skinnet fylldes munnen av salt köttsaft och dom smakade särskilt gott med söta grågröna konserverade ärtor. Såna konserver gick sällan att köpa i vanliga butiker. För att få tag i dom fick mamma och Lisa traska iväg till ett obemärkt varulager som vaktades av en man med buttert utseende. Pappan hade kontakter där. Kvinnan som sköter hissen har inga kontakter förstår mamman när hon ser kvinnans lunch som består av illaluktande kokta ägg med salt på inslagna i tidningssidor från Pravda.

Vad är det som gör att dagens Ryssland delvis försöker återskapa sovjetimperiet? Vilka knappar är det Putin trycker på? Är det rent av det kollektiva minnet av sovjetstatens madeleinekakor? Fast då handlar det kanske om korvarna Doktorskaya kolbasa, sosiski eller den torkade salta mörten vobla i stället? För inte kan det väl handla om minnet av arresteringar, läger och skräck?

 Anya von Bremzens mamma växer upp i 30-talets schizofrena värld,  där en fest på valdagen 1937 med smällande champagnekorkar avbryts av att en farbror Dima och hans pappa förs bort av säkerhetspolisen – det blir skrämmande tyst tills någon tar med mamman ut på balkongen för att titta på dom stora fyrverkerierna….

 Fester och fruktan, parader och propaganda…glada musikaler och skenrättegångar….

….Anya von Bremzen som själv växte upp i 60-talets Moskva har en mängd mustiga ingredienser i boken Det goda sovjetiska köket – en kulinarisk, kuslig och sorglustig blandning av memoarer, kokbok och historiebok över livet i det som under 70 år var Sovjetunionen…

Hon har ägnat varje årtionde sen 1910-talet och fram tills idag ett kapitel i boken…. Med fokus på sin egen släkt och - maten…eller snarare frånvaron av den…

…jag dyker ner i 20-talets kapitel när den unga sovjetstaten kastar privatlivet över bord i sin iver att skapa en ny sovjetmänniska……..

Ned med det privata köket – hette en skrift – där det stod ”När varje familj äter för sig själv kan vetenskapligt näringsriktig kost inte komma ifråga” – skriver von Bremzen -….dom privata köken var reaktionära….

nä offentliga matsalar skulle ersätta den egna spisen, så ”kunde staten hushålla med dom knappa tillgångarna samtidigt som man förvandlade ätandet till en politiskt medveten handling”

…. Ned med köksslaveriet - hojtade bolsjevikerna som själva bara åt torrt bröd och drack the, åtminstone Lenin – enligt von Bremzen….

….så infördes stolovajan – den allmänna matsalen –

….jag har inte så noga tänkt på varför det i alla sovjetiska städer och ända fram tills idag också…fanns stolovajas – alltså allmänna matsalar eller kantiner där man kan äta enkla måltider med aliminumgaffel för en ringa summa….

…men dom fanns redan 1921…..

Von Bremzen skriver att det som serverades då var ”soppa på rutten surkål, oidentifierbart kött, klibbig hirs och vobla –  den torkade mörten. Men samtidigt hade många av matställena tack vare dom fostrande ambitionerna som präglade det nya vardagslivet, även rum där man kunde läsa och spela schack och höra på föreläsningar om vikten av att tvätta händerna. Några få stolovajas av mönsterkaraktär hade till och med musikunderhållning och blomvaser på vita dukar. Men för det mesta bestod verkligheten bakom slagorden och nyordningarna i den nya sovjetstaten av råttor, skörbjugg och smuts.”

  

…visst man strävade också efter jämställdhet mellan kvinnor och män  …. kvinnorna behövdes i arbetslivet och på barrikaderna –

….men redan på 30-talet var kvinnorna tillbaka vid spisen – nu som dubbelarbetande eftersom dom var kvar i yrkeslivet….

….och inte heller i egna  kök – nu bodde man i kommunalkas, kollektivlägenheter där varje familj hade var sitt rum och delade kök och badrum med en massa andra…

…och knappt heller med några vettiga matvaror att tillaga….

…svält och matbrist hade man upplevt under tsarens tid och därefter under inbördeskriget och krigskommunismen när spannmål tvångsrekvirerades – den nya ekonomiska politiken i mitten av 20-talet tillät åter en del privat ägande och jordbruk och folk kunde äta sig mätta under några år…

…men tvångskollektiviseringen under slutet av 20-talet och början av 30-talet slog sönder jordbruket så pass att det aldrig  hämtade sig efter det, skriver von Bremzen –

….i  den stora massvälten i början av 1930-talet dog sju miljoner ryssar och ukrainare….

…det var inget  det talades högt om …vad det talades om var att allt blev bättre:

” livet har blivit bättre, kamrater, sa Stalin i ett tal 1935…livet har blivit gladare”

På bio visades musikaler som Glada Vänner, Cirkus och Volga Volga …

….och det var också på 1930-talet som ”En bok om god och sund mat” gavs ut – en statens kokbok lanserad av kommissarien för livsmedelsförsörjning Anastas Mikojan….här fanns rätter från hela det stora imperiet – men också inspiration från utlandet – 1936 hade nämligen Stalin skickat Mikojan till USA för att studera den amerikanska matindustrin och ta med sig det bästa han hittade tillbaka till Sovjetunionen….

Von Bremzen beskriver hur Mikojans matpatrull for kors och tvärs genom USA till fiskförädlingsindustrier, glassfabriker, majonnästillverkare, ölbryggerier. Dom besökte fruktfarmer och kafeterior och studerade uppblåsta majskorn och skyltningsstrategier på Macys….

”Men störst intryck gjorde den amerikanska ynglingen som framför en grill på ett nafs lagade till ett slags konstig kotleta som han la i en ituskuren vit brödbulle med inlagda grönsaker och några klickar röd sås….
”Mycket praktiskt för en upptagen människa, säger Mikojan och köper med sig 22 amerikanska hamburgergrillar med kapacitet för två miljoner beställningar om dagen hem till Sovjet. …men sen kom andra världskriget emellan och i kaoset tappades brödbullen bort – kvar fanns kotleta”…. -….färsbiffarna som blev stapelvara i sovjetunionen….

Anya von Bremzen får en chock när hon läser Mikojans memoarer….”så det var DET dom skulle föreställa” – vår mytiska industristekta kotleta som man kunde köpa överallt i hela Sovjetunionen – som framkallar nostalgiska känslor hos fem decenniers barn? En ersättningsburgare som tappat bort sitt bröd?”

Mikojan fick en köttfabrik uppkallad efter sig, vars anställda paraderade på Första maj med plakat föreställande korvar och bacon. Dom paraderar nedanför en läktare med barn som står under parollen Tack Stalin för vår lyckliga barndom!

Anya von Bremzen häpnar inför det groteska att sånt kunde utspela sig ”i det mest mordiska årtiondet av alla under en regim där föreställningen om överflöd skulle förbli en myt under ytterligare ett halvt århundrade. För dom som inte hade tillgång till dom priviligierades butiker var bristen på basvaror livets tunga verklighet” –  ända in i modern tid…

”En bok om god och sund mat” framkallade eufori hos Anya von Bremzens mamma när hon var liten….bilderna på borden med silverfat och kristallglas, på chokladaskar och tomatrosetter….

Boken  reviderades  i takt med Stalins ökande främlingshat – i utgåvan från början av 50-talet var dom judiska recepten borta, liksom kalmuckernas recept på te, även dom amerikanska inslagen med kornfleks, ketchup och sendwich….men fortfarande var det ett överflöd i bilderna som inte hade nåt att göra med verkligheten…

…syftet var att inpränta vikten av självfostran och strävan mot en strålande framtid – det förflutna och nuet var ointressant och därför svalde dom flesta luttrat bedrägeriet, menar von Bremzen….

Så är det det här med minnet….det förrädiska….

…mammas gamla vänner, skriver von Bremzen, har så levande minnen av choklad och champagne, av kaviar och rökt fisk som på något magiskt vis materialiserades i butikerna inför dom stora helgerna….

…för så lättade staten på trycket emellanåt …genom att det då och då fanns åtråvärda varor att få tag på hölls folk sysselsatta och förenades i jakten på dom – i ändlösa köer och med hjälp av kontakter och mutor…fick man napp  – då var det fest …och där kring maten, bland skämtande, sjungande vänner, kunde livet te sig gott en stund…

….när sovjetimperiet föll var västvärlden snar att stödja en total omvälvning som egentligen bara innebar att den störtade eliten bytte till nya kläder….

….den ryska staten har därför inte velat göra upp med sitt förflutna, så kan den kollektiva myten och minnena fortsatt uppta många ryssar i det kaos som rått – och det utnyttjar Putin när han nu återbygger stora delar av både det sovjetiska och tsaristiska imperiet….

…och Anya von Bremzens bok med sina recept på bland annat tsartidens fiskpirog kulebjaka, Mikojans kotlety, sallad olivier och georgisk lammgryta – den är en påminnelse om att människor försöker leva vardagsliv även i diktaturer…

….vilket ofta glöms bort när diktaturer störtas och deras invånare ska få smaka på friheten….

 ….man glömmer det bedrägliga minnet….

….för det paradoxala är att förtryck, fattigdom och brist gör att människor lider, men också hjälps åt….och det är delvis den nostalgiska känslan av förlorad gemenskap boken beskriver – att man kan längta efter nåt utan att vilja ha det tillbaka….

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".