Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

På återhörande: Jonas Hassen Khemiri

Publicerat torsdag 8 januari 2015 kl 13.35
"En mycket medveten känsla för språk, stil och form"
(12 min)
Jag ringer mina bröder.
"Jag ringer mina bröder" - Jonas Hassen Khemiris verk som spelas på många håll i världen.

I höstas kunde man i Obs höra Maria Edströms kartläggning av Jonas Hassen Khemiri, dramatikern och författaren som just haft en kritikerrosad ur-premiär för sin nya pjäs "≈ [ungefär lika med]” på Dramaten i Stockholm.

Det är första gången han spelas på vår nationalscen och pjäsen handlar om hur ekonomin och dess tänkande griper in och påverkar våra liv och vårt innersta. Khemiri har blivit nerlusad med olika litterära priser, spelas och översätts utomlands och gjorde förra året ett stort avtryck i REVA-debatten med sitt öppna brev till vår förra justitieminister.

Maria Edström, teaterkritiker i Sveriges radios Kulturnytt, försöker här ringa in hans gärning; en mycket medveten känsla för språk, stil och form.

 Därtill ännu ett boktips, denna gång från Obsredaktionens Mona Masri. Hon har läst Jenny Ofills "Department of speculation".

24-år gammal debuterar Jonas Hassen Khemiri med romanen ”Ett öga rött” - året är 2003 och boken blir en av årets mest uppmärksammade men kanske också en av årets mest missförstådda. Det vita kultur-Sverige som bara väntat på den genuina, autentiska rösten från förortens miljonprogram fick istället en tankesultan, en lek med identiteter, en komisk och ömsint dubbelspegling av såväl den svenska välviljan med sin mer eller mindre dolda rasism som av muslimen, den unge fundamentalisten i vardande.

  Man blev, om inte besviken, så förvirrad och i massor med intervjuer fick Khemiri berätta om sin tunisiske pappa, sin svenska mamma, sin uppväxt på Södermalm i Stockholm, sitt eget tonåriga sökande efter sina arabiska rötter. Man ville att Halim skulle vara Khemiris alter ego, men helst skulle också Khemiri själv bättre passa in i mallen.

 ”Ett öga rött” har inte det traditionella berättarperspektivet för en typisk uppväxtskildring utan redan i debuten leker Khemiri med läsaren. Det är förvisso Halims egen dagbok vi får läsa men i hela texten finns den här dubbla blicken, där vi ser det Halim inte ser trots att han själv gärna talar om sig själv i tredje person.

  Att tjejen i klassen är måttligt intresserad, att killarna på McDonalds kanske inte impas när han skriker ”hora!” när han låtsaspratar i mobilen, att pappan faktiskt oroas av hans utveckling och inte minst att Halim liksom konstruerar sig på nytt när han flyttas från förorten i Skärholmen till innerstaden, han börjar tala med sin egenhändiga brytning och odlar sin misstänksamhet mot ”svennefieringen” och sin konspiratoriska tankegång om en stor Integrationsplan. Dessutom flyttar en ung kille med tjejansikte in i grannlägenheten: ”Khemiri - låter inte det arabiskt på nåt sätt?”

 ”Devinera vem som skriver dig dessa fraser? Det är KADIR som knappar tangenterna!!!!Din fars mest antike vän!” I ”Ett öga rött” var också porträttet av Halims pappa centralt och i Khemiris andra roman ”Montecore – en unik tiger” från 2006 fortsätter han ringa in en fadersgestalt, ofta kallad ”pappor” i ett slags kollektivt fångad belägenhet. Och Kadir, faderns gamle vän som försöker få en Yuonas, som nyss skrivit en bok som förlaget presenterar som helt skriven på ”Rinkeby-svenska” att skriva om sin far. Medan Kadir med sin frankofona variant lite karikerat kan påminna om hur bildat folk pratade svenska på 1700-talet.

 Även Khemiri har med sig franskan hemifrån och hans faiblesse för det svenska 1700-talet förvånar inte; nånting med en öppenheten för det utländska, nya idéer om jämlikhet och broderskap och en kultur där maskeraden, leken med identiteter, förvandlingar och inte minst språkets förblandningar var centrala. Så här beskrivs faderns språk i ”Montecore”:

”Ett språk som är alla språk blandade, ett språk som är extra allt med glidningar och sammanslagna egenord, specialregler och dagliga undantag. Ett språk som är arabiska svordomar, spanska frågeord, franska kärleksförklaringar, engelska fotografcitat och svenska ordvitsar.”  

Och den här, ett slags bastardisering av språkets, ursprungets idé, att liksom kontaminera en ”renhetens” ideologi är, som jag ser det, en av de bärande tankefigurer som lösgör sig ur Khemiris skrivande.

  Förra året, 2013 satte Silk Road Theatre i Chicago upp pjäsen ”Invasion!” Khemiris debut som dramatiker som hade haft en succéartad ur-premiär 2006 på Stockholms stadsteater i regi av Farnaz Arbabi och som sen skulle komma att spelas även utomlands, inte minst i USA.

 Men det är svenska Carl Jonas Love Almqvist och hans märkliga pjäs ”Signora Luna” med sin lika märkliga rollgestalt Abulkasem som blir spelets motor i denna metapjäs där Khemiri liksom formerar sig som dramatiker. Alltid spel i spelet, mångröstat, ibland ett ”vi” som i nästa pjäs ”Vi som är hundra”, gärna en klassiker i bakgrunden som i ”Fem gånger Gud” där några skolelever ska spela sitt ”drömspel”, det är bara det att de glömt att läsa Strindbergs pjäs.

 Egentligen känns det rätt givet att Khemiri skulle bli dramatiker, hans konstruerande av olika identiteter med hjälp av språket, motsägelser och förvandlingar och också hans speciella komik passar ju egentligen teatern mycket bättre än prosan. Hans dramatik är också alltid förevisande, växlar hela tiden perspektiv och riktning.

  Ofta har man betonat den tydliga publikkontakten och visst – det stämmer men hans rollfigurer talar med varandra, med sig själva, ibland härbärgerar jaget flera olika identiteter, det hörs ett vi, jag, dem. Som i ”Vi som är hundra” som liknar ett körverk med hela tiden motsägande utsagor tex; ”Vi är fattiga som få./Vi är rikare än någon.”

 Ett begrepp som tex Abulkasem i ”Invasion!” som kan vara en glidare i en bar, en dansant morbror, en terrorist blir till den här teatrala ”leksaken” som leder spelet vidare, som barnets pinne som kan föreställa allt från svärd till trollspö. Man kan säja att Khemiri knyter an till en tydligt anti-borgerlig teatertradition, där rollfigurernas konturer är lösligare och mer föränderliga, där vi som publik förvisso kan bli gripna, roade och utmanade men där vår inlevelse också är liksom flytande och växlande.

  Men trots att hans dramatik utmärks av den här formens radikalitet kan man ändå inte påstå att han tillhör ett avant-garde i en rent estetisk mening, hans pjäser har alltid spelats inom institutionerna, Riks- och stadsteatrar runt om i landet. I en av TUR-teaterns uppsättningar utbrast en skådespelare i trångmål: ”Jag ringer mina bröder” –  en avant-garde-scenens både hommage och gliring!

 Pjäsen ”Jag ringer mina bröder” är precis som ”Apatiska för nybörjare” tydligt sprungen ur en politisk situation, den senare utifrån Gellert Tamas bok ”De apatiska” där Khemiri också stöttade skrivandet. Den förra var från början en krönika som blev en roman som blev en pjäs kring bombexplosionen i Stockholms city mitt i julhandeln 2010. Precis som Lasermannen figurerat i ”Montecore” och hela Bush-administrationen om än under anagram i ”Invasion!” så finns hela tiden världen och samhället som ett raster, som klangbotten och inte minst var det gör med synen på en identitet som inte är Svenne-vit.

  Khemiri är egentligen som jag ser det ingen fanbärare, ingen propagandist, ingen som rättar sig i kampleden, men däremot har han ändå fungerat som opinionsbildare, inte minst med sitt öppna brev till förra justitieministern Beatrice Ask apropå den kontroversiella REVA-aktionens jakt på papperslösa. Brevet blev en delning-succé på social medier men hade också sina kritiker, tex gjorde Alejandro Leiva Wenger en jämförelse med mottagnandet av författaren Johannes Anyurus artikel om den svenska rasismen; där Anyuru var arg, kritisk och utmanande var Khemiri snäll, medelklassig och mer mån om att vara till lags – därför omfamnades Khemiris brev medan Anyurys väckte ett besvärat avståndstagande, menade Leiva Wenger.

 Och han är definitivt på nåt på spåren i hur majoritetssamhället förmår eller inte förmår ta till sig kritik om rasismen och dess strukturen, men  missar möjligtvis en poäng som kan ha bäring om man tänker på Khemiris sätt att kommunicera. Även hans Kära Beatrice-brev är som en liten novell, som en del i en pjäs, en monolog som man lätt kan föreställa sig på en scen. Han är trogen sin form, oavsett medium.

  Precis som hans artikel ”47 anledningar till att jag grät när jag såg Ruben Östlunds film ”Play” också lätt går att tänka sig på scen. Och även där ger han på sin hemsida ett liksom ”khemiriserat” svar till Dilsa Demirbag-Sten och hennes irritation över att han alltid gråter och ändå bara sparkar in  öppna dörrar:

  ”Khemiri ÄR världsmästare på att sparka in öppna dörrar. Problemet är att hans benmuskler är för svaga och dörrarna är såna där svängdörrar som de har på saloner i västernfilmer. Just när man tror att de står öppna så stängs de, just när man tror att folk har kommit överens om att feminism, anti-rasism, queeriskhet och icke-fascism är bra saker så börjar folk glömma och rösta tvärtom och det är därför som vi måste fortsätta sparka upp samma gamla dörrar, en gång, två gånger, tre, ända tills dörrarna lossnar från sina gångjärn och flyger susande mot röda solnedgångar.”

  Och så äntligen, redan Halim i ”Ett öga rött” var inbjuden till Dramaten, iofs en inbjudan i en snodd mobiltelefon - men ändå och han hade en del synpunkter på föreställningens kvalité och gick efter första ”halvlek”. Men något av guldet och teaterns värld verkade ju locka, kanske även Halims skapare – och nu äntligen, sju år efter debuten som dramatiker spelas Khemiris nya pjäs ≈ [ungefär lika med] där guldet bokstavligen hamnat i centrum.

  Den före detta Handelshögskole-studenten undersöker vårt förhållande till vår nya sköna värld av ekonomism och hur den genomsyrar våra liv och relationer. Och även här finns en 1700-tals-figur med i andom; alkemisten, utopisten, slavmotståndaren och galenpannan August Nordenskiöld som ville avskaffa ”penningetyranniet!” Mot Mammons eller som man säjer här Mammonas makt! jag tror att Halim hade varit rätt nöjd med att den där nya grannen, den där ”Kehmiri-killen” som trots att han kanske bara var en mesig halv-arab, ändå inte gav upp.  

Källor: 

Jonas Hassen Khemiri:

"Ett öga rött" 2003

"Montecore - en unik tiger" 2006

"Invasion!" 2006

"Fem gånger Gud" 2008

"Vi som är hundra" 2009

"Apatiska förnybörjare" 2011

"Jag ringer mina bröder" krönika 2010, bok/pjäs 2012

"≈ [ungefär lika med]” 2014-10-27

”Det 47-punkade tårmotiveringestexten” Dagens Nyheter 2011

”Kära Beatrice” Dagens Nyheter 2013

Khemiris hemsida: khemiri.se

Dilsa Demirbag-Sten Krönika Dagens Nyheter 2012

Alejandro Leiva Wenger ”Vad betyder bra?” Expressen 2013

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".