Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

På återhörande: Juholt och Branting

Publicerat fredag 9 januari 2015 kl 13.35
"Det blir nog trots allt Brantings kompromisser som överlever"
(13 min)
Partiledare (s)
Hjalmar Branting - biografin om honom hamnade aningen i skymundan på grund av boken om Håkan Juholt.

Dags för ännu en glatt återhörande, idag om två böcker som skildrar socialdemokratiska ledare, en som nästan var först och en som nästan var sist:

 Det sistnämnda handlar förstås om den s-märkta journalisten Daniel Suhonen som i boken ”Partiledaren som klev in i kylan” berättar om Håkan Juholts uppgång och fall, en berättelse som väckt starka reaktioner.

Lite mer i skymundan har en annan socialdemokratisk journalist, veteranen Olle Svenning, kommit med en biografi om Hjalmar Branting, mannen som gjorde socialdemokratin till ett statsbärande parti. "Hövdingen Hjalmar Branting" heter den.

Mikael Timm har läst bägge böckerna och funnit många beröringspunkter, de är bägge inlägg i socialdemokratins historieskrivning och självbild.

Dessutom ännu ett boktips, denna gång från Obsredaktionens Odd Clausen. Han har läst Lidandets konung, den tjocka boken om cancerns historia - trots sitt tunga ämne en bok lätt att läsa, som ger hopp.

På Norra Bantorget i Stockholm finns August Palm som staty. En senig liten gubbe som står där framför entrén till LO, envist propsande på att bli ihågkommen fast han kastades ur det parti han grundade. Inte långt bort finns Hjalmar Brantings staty, eller snarare monument, i en stil som för tankarna till sovjetisk konst. Den mustaschprydde ledaren tågar fram i spetsen för sitt folk som är bokstavligen krympt. Också Branting föstes undan av sina egna.

Av Håkan Juholt finns ingen staty. Än så länge.

Tre ledare. Tre oläkta sår i en socialdemokratisk strid om historieskrivningen. Eller för att säga det rent ut: kampen om makten.

Reaktionerna på Olle Svennings bok om Hjalmar Branting och Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt visar att historien är en del av den dagsaktuella politiken. Slumpen gör att böckerna utkommer samma höst och möjligen är det orättvist att läsa dem parallellt Men det är oundvikligt eftersom både Svennings och Suhonens texter är kopplade till dagens ideologiproduktion och framförallt till socialdemokratins självbild.

Bägge författarna är socialdemokrater, partigängare men drar skruven åt olika håll. Svenning är sedan länge etablerad opinionsbildare, vad man förr kallade en av partiets intellektuella, ett uttryck som numera sällan hörs. Hans bok är en diskret plädering för revisionismen. Suhonen däremot, vill få sitt parti att gå i motsatt riktning, tillbaka till radikal samhällsförändring.

Men det finns fler skillnader. Daniel Suhonen är en naiv författare som skriver om en naiv ledare. Svenning är en slipad veteran som skriver om ett strategiskt geni.

Historien om Hjalmar Branting har nedtecknats flera gånger som en framgångshistoria, vilket den naturligtvis är. Branting var den som styrde socialdemokratin in på revisionismens väg, som öppnade för samarbete med de borgerliga partierna, som fick partiet in i riksdagen och gjorde det statsbärande. Under Branting blev socialdemokratin inte enbart ett parti av arbetare utan av makthavare.

Suhonen vill visa något annat, ett svek som är samma slag som Palm anklagade Branting för. Ett svek mot arbetarklassen.  Han vill vrida socialdemokratin åt vänster. Hans hjältes historia är faktiskt också redan skildrad i flera böcker fast det bara är ett par år sedan Juholt försvann in i medieskuggan.

Svenning är traditionell i sitt upplägg, han berättar från A till Ö.. Suhonens bok är ett brott mot den politiska journalistikens etik. Utan att alltid ha konkreta bevis skildrar han konspirationer, namnger svikare, avslöjar skurkar, med ett upprört, kränkt och besviket tonfall. Hans berättelse om Håkan Juholt är mer operamässig än episk. Höjdpunkten, en koloraturaria, är talet Juholt håller i den Stockholmsförort där han själv bor. Suhonen gör Västertorp till en plats utan rutavdrag, skattetrötthet och annat borgerligt sattyg. I Västertorp finns den goda konsten och de goda människorna till vilka profeten Juholt talar.

 Suhonens text närs av en längtan: Jag vill att det blir som förr. När klasskampen var tydlig, stridslinjerna synliga. Han suddar bort det nya Stockholm vars miljöintresserade, pyssliga medelklassväljare Suhonen närmast föraktar och Juholt förefaller glömma.

Olle Svenning längtar också, till kulturradikalismen, ett begrepp han tyvärr inte granskar närmare, bara upprepar som ett mantra. I undertexten glöder en uppgiven längtan till ett debattklimat som försvunnit.  Om Suhonen likt en lynnig tonåring svänger mellan beundran och ilska mot sin opålitlige fadersfigur som han sms:ar dygnet runt, så lunkar Svenning något moloket fram genom den socialdemokratiska historien som en tankfull ardennerhäst. Samma rytm, samma riktning. Han må sakna forna tiders ideologiska grönbete men det stör inte färden mot reformismens fyllda lador.

Svennings ambitionen tycks vara att få med allt, från det rent politiska till Brantings hustrus föräldrar; från strategiska beslut till vilken krog makarna Branting gynnade. Detaljerna fyller sidorna. Och visst är det roligt att läsa om Stalins besök i Stockholm, om vilka hotell Branting bodde på under utlandsresor och om kontakterna med Strindberg. Berättar Svenning om Brantings tid i fängelset på Långholmen berättar han också om andra som vistats där, även om de inte haft något med Branting att göra.

Detta 360 graders perspektiv är bokens svaghet och styrka. Fördelen är att den som inte känner Brantings gärning får en bild inte bara av huvudpersonen utan Sverige, Stockholm, vissa kvarter där Branting vistades. Nackdelen är att huvudpersonen försvinner bakom allmängodset som staplas upp.

Men den största invändningen är att detta är en förvånansvärt opersonlig bok, lite som en skolbok. Biografier brukar ju lida av att författaren är alltför intresserad av sin huvudperson, här är det tvärtom.

Ibland undrar jag varför Svenning skrivit en biografi, när det kanske innerst inne är en mer teoretisk bok om socialdemokratins idéhistoria han velat skriva?

I boken om Juholt saknas däremot sällan huvudpersonen. Som vi hörde i den här radiointervjun i Morgonpasset 2011 började dramat Juholt som en komedi med tonsäker huvudrollsinnehavare. Juholt var ett mediernas charmtroll, innan han blev ett mycket ensamt troll i en tom bergasal i partihögkvarteret.

Inte heller Suhonens bok är speciellt välskriven: pladdrigt språk, mycket yta, lite djup. Men sådan är kanske vår tid. Och ibland är pladdrigheten fascinerande. Suhonen har fått läsa protokoll från socialdemokraternas verkställande utskott vilket tydligen är lika förbjudet som att få del av protokoll från Kurians möten i Vatikanen.

Först häpnar jag. Är verkligen Socialdemokratiska arbetarpartiets ledning så osäker om sig själva, motståndarna och väljarna? Ja, Verkställande utskottets största problem är inte motståndarna utan att begripa verkligheten. Vad händer där ute?

Under tiden snubblar Juholt omkring i den politiska tillvaron. Först går det bra. En av bokens mer avslöjande scener visar hur ett gäng ”kulturarbetare”, eller kanske man ska säga kulturella golddiggers bjuds in att mingla med kung Juholt.

Den nye partiledaren kommer loss och berättar anekdoter från utrikesnämnden vars möten är hemligstämplade. Suhonen springer runt och får de inbjudna att lova att inte skriva något om detta. Alla lyder.

Så mycket för intellektuellt oberoende och granskning av makten. Det fortsätter bra för vänsterns nya hopp. Suhonen skriver en artikel om en uppsättning av les Misérables, och låter Juholt sätta sitt namn under. Suhonen har visserligen inte sett uppsättningen eller ens läst Victor Hugo, men han har läst les Misérables som serietidning. Det duger bra. Artikeln får beröm av Sydsvenskans kulturchef. 

Tankarna går till Branting. Han var passionerat litteraturkunnig, skrev sina egna tal och artiklar, läste och redigerade Strindberg. Nåväl, Juholt hade andra kvalitéer, han var en folktribun som verkligen behärskade det talade ordet.  Så i vad bestod hans fel? Dumhet, lantlighet, yvighet? Nja, som jurister brukar framhålla, det är inte brottsligt att vara dum, än mindre yvig eller lantlig. Så vad gjorde han för att förtjäna sitt straff?

Branting förstod att man måste vinna val. Och för att göra det måste man först ha partiet med sig. Sedan kommer väljarna.

Juholt insåg inte att han måste erövra partiets organisation. Istället för att få med sig nomenklaturan i partihögkvarteret  åkte han på långa talarturnéer. Det var lika klokt som att strunta i krokodilerna på golvet i kontoret, stänga dörren och hopps att de försvinner. De gråa ombudsmännen i partihögkvarteret framställs som blodtörstiga vampyrer i Suhonens tappning. De dödar i mörkret, låt vara genom sena sammanträden istället för snabba bett.

Det slutar förstås med att Juholt petas. Så klart. Det billigaste sättet att rädda en organisation i kris är att avskeda chefen. Och Juholt hade framtiden bakom sig. Hos Suhonen är avskedet ett resultat av konspirationer, förräderi och svek.

Också Svennings bok slutar med bilden av en förlorare. Branting föstes vänligt men obönhörligt ut i marginalen, må vara att han faktiskt fick Nobels fredspris.

Om Branting verkligen lever kvar i socialdemokratiska politikers medvetande vet jag inte. Vad gäller Juholt lever han väl i deras mardrömmar. Han är den svenska socialdemokratins vålnad, släkt med den som finns i Hamlet. En vålnad som ropar att han blivit mördad och därmed gör de levande lite generade. För de visste de ju egentligen, men valde att inte se.

Nu har Hamlet, i denna uppsättning spelad av Daniel Suhonen, berättat sin historia. Så vad händer nu?

Som bekant gick det ju illa för Hamlet också. Det blir nog trots allt Brantings kompromisser som överlever.

Litteratur:

Daniel Suhonen: Partiledaren som klev in i kylan: Berättelsen om Juholts fall och den nya politiken, Leopard förlag, 2014
Olle Svenning: Hövdingen. Hjalmar Branting, en biografi, Bonniers, 2014 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".